Lars Ilshammar:

Vissa universella värden mår bäst av att få vara i fred

I slutet av mars i år satt jag i publiken när Svenska Akademien ordnade ett stort seminarium om yttrandefrihet med många kända namn som talare. En av dem hette Timothy Snyder, historiker och författare med internationell stjärnstatus.

Han var karismatisk och självklar i talarstolen på ett vis som nog bara amerikaner kan. ”The purpose of free speech it to speak truth to power”, sade och predikade Snyder som en alldeles självklar självklarhet, och upprepade sin oneliner ungefär femton gånger tills vi alla lydigt hade tuggat i oss budskapet.

Yttrandefrihetens syfte är alltså att säga sanningar till makten – en enkel sammanfattning av en komplex fråga som visade sig vara förledande lätt att gilla och memorera. To speak truth to power - det låt dessutom så rent och vackert, nästan som poesi. Kanske lite för vackert. För det var någonting med den där övertygande poetiska enkelheten som skavde i bakhuvudet, och som fortsatte att skava och bråka under sommaren. Jag kände en diffus men nästan instinktiv skepsis, något ville protestera mot Snyders tvärsäkra och ganska begränsande definition av yttrandefrihet, men jag kunde inte sätta fingret riktigt på vad eller varför.

Tills i söndags när jag läste Julian Barnes enastående ”The Noise of Time”, en roman som handlar om kompositören Dmitri Shostakovich och om hur det är att leva – eller överleva – som konstnär i ett totalitärt system där konsten ska tjäna folket, där konsten tillhör folket (för det har Lenin skrivit!), men där folkets vilja uttolkas enväldigt av en mordisk och nyckfull självhärskare. Mot detta extrema, likriktande och för konstnären bokstavligen livsfarliga nyttotänk ställer Barnes Shostakovichs omöjliga dröm om att bara få göra musik för musikens egen skull:t

”Art belongs to everybode and nobody. Art belongs to all time and no time. Art belongs to those who create it and those who savour it. Art nomore belongs to the People and the Party than it once belonged to the aristocracy and the patron. Art is the whisper of history, heard above the noice of time.”

Återigen; en ren och vacker text, med fin poetisk klang. Men också mera sann än Snyders alltför snygga oneliner, tänkte jag. Byt gärna ut ”art” i citatet mot ”free speech” så förstår ni vad jag fiskar efter. Ska vi inte se yttrandefrihetens raison d'étre som något större och vidare än att enbart få säga om än så viktiga sanningar till makten? Behöver den verkligen relativiseras och motiveras utifrån något annat än sig själv? Är yttrandefriheten inte i första hand sitt eget syfte – yttrandefrihet enbart för yttrandefrihetens skull, något som faktiskt tillhör alla och ingen, som angår alla tider och ingen särskild tid alls – just som en historiens viskning över tidens larm och brus?

Det är förstås ett småtrist konstaterande att yttrandefrihet, demokrati i allmän och i synnerhet kultur allt oftare tycks behöva operationaliseras och hängas upp på olika nyttor, ekonomiska i regel, för att skapa nödvändig politisk legitimitet. Jag misstänker att det tyvärr säger någonting om hur tunt påstruken den humanistiska fernissan i själva verket är i vår tid, hur villkorad eller falsk talarstolarnas och debattsidornas alla bekännelser till demokratin som livsform ofta kan visa sig vara i praktiken.

Men jag tror också att det ligger en mera direkt fara i att reducera grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet till ett visst syfte eller någon tydligt angiven kompassriktning. Om huvudsyftet ska vara si eller så – till exempel att säga makten väsentliga sanningar – innebär det rimligen också att andra alternativa syften eller riktningar inte kan räknas som lika viktiga. Och eftersom dessa syften då alltså är mindre angelägna än det enda höga syftet behöver de kanske inte ens samma starka skydd som grundlagarna ger.

Kanske räcker det att degradera sådana enklare syften till vanliga lagar och förordningar som kan ändras med en enkel riksdagsomröstning, som sedan kan trumfas av högre rättsordningar enligt den juridiska princip som kallas regelhierarkin. Ja, där någonstans börjar man sedan kunna ana konturerna av sluttande plan mot en yttrandefrihet som har blivit så kraftigt beskuren att den egentligen bara räknas som fullt legitim om den lyckas uppfylla det där riktiga höga syftet. Och vem är ens kapabel att bedöma sådant? Eller rättare sagt; hur många skulle inte känna sig kallade att leka domare?

Det behöver förstås inte gå så. Grundlagarna är fortfarande intakta. Det sluttande planet är inte i sikte - än. Men det är alltid klokt att ta det säkra före det osäkra och mota alla tänkbara Ollar i grind, särskilt i tider när yttrandefriheten och dess gränser ändå är satta under så kraftig omförhandling och många dunkla krafter vill hitta argument för att begränsa det fria ordet. Vissa universella värden mår bäst av att få vara i fred, fortsätta att leva sitt eget liv vid sidan av världsbullret och slippa relativiseras till olika nyttor som kan tänkas vara politiskt gångbara just i stunden.

The purpose of free speech is – free speech. Kan det inte få vara bra så? Om sedan makten råkar få höra några sanningens ord på vägen är det förstås ingen nackdel, men knappast själva andemeningen med en frihet som vill och måste få vara lika allmängiltig, gränslös och tidlös som god musik.

Lars Ilshammar

Tidigare journalist och chefredaktör för Örebrokuriren samt bland annat chef för Arbetarrörelsens arkiv. Medlem i Onsdagsklubben.