Hans desperata handling ledde till en revolution som över hela arabvärlden förde samman människor välutbildade ungdomar, löntagare från medelklassen, småföretagare, bönder och arbetare och andra som kände sig marginaliserade och diskriminerade. Inom åtta veckor hade de två mest långlivade autokraterna i arabvärlden, Ben Ali i Tunisien och Hosni Mubarak in Ägypten störtats i vad som kom att kallas den arabiska våren.

 

Den präglades inte av panarabiska stämmningar. Kraven på förändringar restes under nationella fanor och var moraliska och etiska: rättvisa (adala), frihet (hurriya), värdighet (karama) och respekt (ihtiram). Protesterna riktades mot den despotism, korruption och klientelism som karaktäriserade regimerna.

 

Ash-shaab yurid isqat an-nizam (Folket vill att regimen faller) blev det gemensamma slagordet under vad som kom att kallas vredens dagar. Däremot skallade inga krav på en västerländsk demokrati, ett begrepp som förlorat trovärdighet efter de misslyckade amerikanska försöken att uppifrån och utifrån införa en sådan i Irak.

 

Utgångsläget och förutsättningarna för en politisk förändring varierade från land till land men två för en demokratisk och fredlig utveckling oundgängliga förutsättningar saknades: ledare som tänkte utöver stam, etnisk, regional eller religiös tillhörighet och inkluderande och legitima institutioner som inte var gisslan för särintressen och politiska intriger mellan grupper som grep efter makten.

 

När regimerna kollapsade fanns ingen statlig struktur stark nog för att lägga grunden för ett bättre styre. Den heterogena oppositionen kunde inte presentera en gemensam vision för en ny samhällsordning. Kampen om makten blev i stället ett nollsummespel. Muslimska brödraskapet hade efter sin valseger i Egypten kunnat sträcka ut handen till liberala och sekulära partier och lägga grunden för ett stablit styre.

 

Till en början tycktes den nyvalde presidenten Morsi slå in på denna linje men makthungern och ett revanschbegär efter årtionden av förföljelser och långa fängelsevistelser tog överhanden. Han använde sin demokratiska seger till att ändra författningen och monopolisera makten och beredde därmed vägen för en general som tjänat under Hosni Mubarak och väntat på sitt tillfälle att slå till.

 

I Syrien, Libyen, Jemen och Irak mynnade revolterna ut i inbördeskrig som förvärrades genom interventioner av regionala och utomstående aktörer och ledde till statsmaktens totala sönderfall och ett politiskt vakuum som IS och andra radikala krafter inte var sena att utnyttja med en enorm flyktingkris som följd.

 

De arabiska monarkierna lyckades hålla ställningarna med hjälp av sina oljeinkomster, kungahusens religiösa legitimitet och kosmetiska demokratiska reformer med undantag för Bahrein där den shiitiska majoritetens protester våldsamt krossades av den styrande sunnitiska klanen.

 

Tio år efter de förhoppningar som den arabiska våren väckte står Mellanöstern inför en tid av osäkerhet och oöverskådlighet som påminner om den brittiske historikern A.J.P. Taylors beskrivning av Europa efter revolutionsåret 1848:

Historien nådde en vändpunkt men lyckades inte vända.

 

Visserligen lever den vrede mot social och ekonomisk orättvisa och politiskt förtryck och de förhoppningar om förändringar som låg bakom den arabiska våren men ju längre krigen och oroligheterna pågår desto starkare kommer ropen på en stark man att bli och då inte bara i de krisdrabbade områdena. Det stillatigande stödet åt den egyptiske generalen al-Sisis statskupp i juli 2013 mot en folkvald president visade att politisk stabilitet även för omvärlden väger tyngre än respekt för fria val och mänskliga rättigheter. Flyktingströmmarna och EUs förhandlingar om hanteringen av dessa med Turkiets auktoritäre president Erdogan stärkt slagkraften i ett arabiskt ordspråk:

Hellre två veckor i mörker än en natt utan sultan.

 

Tunisien, där den arabiska våren började, är undantaget. I januari 2014 antogs en ny grundlag. I slutet av samma år hölls både parlaments- och presidentval och året därpå tilldelades Tunisiens nationella dialogkvartett Nobels fredspris. Förklaringen är att det är ett litet land med en lång gemensam historia med rötterna i det feniciska Kartago och en homogen befolkning med den nationella identitet som är en förutsättning för en demokrati.