Coronaepidemin har på ett brutalt sätt visat hur tjänstemäns slarvigt tagna beslut fått ödesdigra följder. Trots det har ingen hittills tvingats ta ansvar.

Det skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson.

I ett samhälle där tjänstemän i stat och kommun aldrig måste stå till svars för sitt handlande riskerar medborgarnas tilltro till demokrati och myndigheter att sjunka.

När de som borde bära ansvar kan handla fel utan påföljd ökar också risken för korruption. Den enskilde medborgaren står maktlös när även förödande felbeslut försvaras med bortförklaringar.

Togs bort 1976

 Med den lag om tjänstemans ansvar som gällde i Sverige fram till 1976 kunde den tjänsteman i stat och kommun som begick fel eller inte skötte sitt uppdrag bli personligt ansvarig och dömas i domstol för oredlighet. Den kunde dessutom av domstol avsättas från sin tjänst. Som offentligt anställd med makt och myndighet bar tjänstemannen själv ansvar för sina beslut. Det ledde till stor noggrannhet i beslutsfattandet.

 Med den borttagna lagen försvann det personliga ansvaret. Förändringarna motiverades med att villkoren för de offentligt anställda skulle göras mer lika det privata näringslivets. Med den nya förvaltningsfilosofin ”New Public Management” skulle myndigheter och offentliga institutioner börja fungera mer som företag. De enskilda tjänstemännen skulle bli mindre självständiga och mer brickor i en av chefer styrd organisation. En lag om ”Offentlig anställning” kom i stället. Det fulla personliga ansvaret ersattes med möjlighet för chefer att vid allvarliga förseelser ta till så kallade disciplinära åtgärder i form av löneavdrag och varningar.

Missförhållanden på äldreboenden

Coronasmittan har satt frågan om ansvar i fokus. Bakom de höga dödstalen på våra äldreboenden, bristen på skyddsutrustning, skrotade beredskapslager, regioner som inte levt upp till sina åtaganden och covid-sjuka som förvägrats sjukhusvård ligger beslut som tagits av såväl tjänstemän som politiker.

Att skulden för att de anställda inom äldrevården varken fick den skyddsutrustning de behövde eller information om smittans farlighet bär myndigheten Arbetsmiljöverket och SKR (Sveriges kommuner och regioner) ansvar för. Hos båda tog tjänstemän i chefsställning beslut om att munskydd inte behövdes inom äldrevården. Detta måste de rimligtvis ha insett var fel.

Beslutet gick tvärs emot såväl yttrande från specialister som kraven från de anställda. Dödstalen på äldreboenden gick i höjden, men hittills har ingen tvingats bära något ansvar för det. På privata äldreboenden har läkare utan att ha sett patienten beslutat att inte ge sjukhusvård. Hittills har ingen tvingats ta ansvar för den överdödlighet som följde. De beredskapslager som enligt beslut skulle finnas hos kommuner och regioner fanns inte. Hittills har ingen tvingats ta ansvar för de beslut som gjorde att de saknades.

Stärl kraven på ansvar

Att behov av att stärka kravet på ansvar finns vittnar de missgrepp och slarv som kommit i dagen hos såväl statliga- som regionala- och kommunala myndigheter om. Med det allt mer privatiserade arbetssättet och med ”Lagen om offentlig upphandling” har allt fler beslut tagits på uppenbart dåligt gjorda förarbeten.

Det gäller inte minst för IT-satsningar, allt från Transportstyrelsen där hemliga uppgifter riskerade att läcka ut till främmande makt till en misslyckad automatisering inom Arbetsförmedlingen som resulterade i 30 000 felbeslut hos Försäkringskassan. Migrationsverket konstatade 2017 att vart tionde beslut var tveksamt. De tjänstemän som tagit dem kunde arbeta vidare. Konsekvenserna av slarvet och felen hamnar idag alltid hos den enskilde medborgaren. 

Med ett tydligare tjänstemanna-ansvar skulle bördorna av felbesluten delas, utredningar bli noggrannare gjorda och slutgiltiga beslut med stor sannolikhet betydligt oftare kunna förväntas blir båda korrekta och mer välmotiverade. Det är dags att förtydliga tjänstemanna-ansvaret igen.

 Robert Björkenwall

Jaan Ungerson