Är jämställdheten en svunnen epok? Oroande siffror om utvecklingen efter 2010 visar att elitmännen har tagit för sig betydligt mer av den ekonomiska kakan än hårt arbetande kvinnor.
Så ska vi inte ha det. Jämställdheten ska självfallet inte vara bara en svunnen epok, men då kan vi inte heller bara sitta på händerna.
Tidigare statsminister Göran Persson sa i sin valanalys för Onsdagsklubben bland annat:
”Vi måste börja prata om fred, inte bara om upprustning vi måste börja prata om samarbete mellan nationer och människor, vi kan inte låta oss överflyglas av experter från Försvarshögskolan.”
”Vart tog klimatet vägen i vår valrörelse. Tack vare Miljöpartiet kom frågan upp.”
Det går att ta vidare till den enda kvinnan som fått Nobelpriset i ekonomi, den amerikanska statsvetaren och ekonomen Elinor Ostrom, 2009. Principerna hon formade för omsorg om naturens resurser kan appliceras på en välfärdsstat. Källa: Elinor Ostrom, Allmänningen som samhällsinstitution, Arkiv, Lund, 2009.
Bönderna kring Alicante och Valencia i sydöstra Spanien har i flera hundra år klarat att bemästra egenintresset att ta vatten som rättmätigt också tillhör dem längre ner i systemet och är nödvändigt även för deras försörjning. Det handlar inte om särskilt goda personliga egenskaper, utan om att de under decennier, ofta flera hundra år, haft kontroll över tillgångarna med ett eget rättsväsende där böter gäller för de som överutnyttjar resurserna.
Välfärdsstaten, sjukvården, trygghet efter 65, skolan är inte en allmänning, där alla fritt kan utnyttja de gemensamma resurserna.
Valanalys
I stället för utgångspunkt i klass tar jag kön och visar att perioden med unik jämställdhet får ett brott 2010 och att den sedan på många områden minskar. Jämställdhet. En historisk parentes? Hjalmarson & Högberg Förlag, 2026.
Just omfördelning över livet och fördelning av risker som inte kan förutses ger allmänna försäkringar ett brett stöd. En legitim försäkring måste samtidigt hindra både godtycke och fusk. Kontroll behövs över gemsamma tillgångar, men 2020-talets Sverige kännetecknas av att ”kapitalet” utnyttjar allmänningarna.
Förutsättning för fungerande samarbete är också stimulans till förändring av beteende, påpekade Elinor Ostrom. Löntagare och egenföretagare, särskilt kvinnor, har de senaste 25 åren ökat sin arbetstid. Sett över ett halvsekel har livsarbetstiden ökat rejält.
Veritabel succé – på annat sätt kan inte resultatet av socialdemokratisk politik med att förena ökad ekonomisk trygghet med fler arbetade timmar beskrivas. Bland det häftigaste som finns är att utfästelser som ska hålla i 75 år som ger grunden för ett självständigt liv för kvinnor och män uppfylls. Förutsättningen var att alla arbetade timmar kunde ”lagras” och att resultatet av arbetet kunde konsumeras som både privat och offentlig konsumtion. Det samhället byggdes efter att Gunnar Sträng introducerade inkomstbortfallsprincipen i sjukförsäkringen, 1957.
I LO-borgen satt ekonomerna Per Holmberg och Nils Kjellgren och snickrade på en utbyggd pension som blev en fortsättning på den principen. Redan 1944 hade fackföreningsledare från Norrland lagt en riksdagsmotion om sådan. Tage Erlander såg efter inledande motstånd en möjlighet efter ett utspel av Bertil Ohlin och så var konflikten om det allmännas ansvar för omfördelning över livet i centrum för intresset och sedan med folkomröstning 1957.
Socialförsäkringarnas andel av BNP på 1950-talet var 1,3 procent av BNP och i de nordiska länderna på 1,3–2,6 procent, i Storbritannien på 3,4 procent efter kriget. Dessa i nutiden okända uppgifter finns hos ekonomhistorikern Enrique Rodriguez i Den svenska skattehistorien, 1981.
Femtiotalet var således inte ett ”Folkhem.” Däremot började en välfärdsstat växa fram under 1960-talet. Med föräldraförsäkringen 1974 och utbyggnaden av daghem fick jämställda relationer en chans, tilltron till framtiden ökade. Befolkningen var inte extra jämställd eller solidarisk i Sverige. En huvudförklaring är den optimistiska framtidshorisont som följde av socialförsäkringarnas expansion byggd på omfördelning över livet.
Socialförsäkringar står i omvänd proportion till kapitalinkomster, och urholkar jämställdheten. Numera drivs en statlig ”välfärdspolitik” som premierar kapital och inte arbete. Den premierar män med högst inkomster och deras tillgångar.
Kvinnor får ta ansvar och har mer av sina inkomster som kommer från Försäkringskassan som föräldrapenning samt sjukpenning. Motsatta proportioner gäller för inkomster från kapital där män klart dominerar. Det visar SCB 2025 i Inkomstfördelningen 1991–2023.
Samlad överföring till män som följd av succesiva lättnader för företagare samt subventionerat sparande innebär att arbetsfria inkomster ökat väsentligt vilket, knappast är en arbetslinje men i stället nygamla normer om traditionella hemmafruar. Statens subventionerar välbeställda mäns önskan om det traditionella, som på farfars fars tid.
Eftersom jag skriver i Onsdagsbladet, vars läsare är en socialt och demografiskt avvikande grupp, ska intresset riktas mot marknaden för arbete för kvinnor 55+ och i nutiden. Kvinnor 55+ är välkomna där uppgifterna kräver fördjupad högskolekompetens, som högskolelärare eller specialistsjuksköterska. Här är 2023 hela 57 procent av kvinnorna i aktuell ålder och ungefär lika stor andel män, 54 procent verksamma åren före den vanliga pensionsåldern.
Var är kvinnor 55+ inte lika välkomna? Andelen kvinnor 55–64 år som arbetar inom manligt dominerade produktionsyrken som industri, transporter och byggverksamhet minskar något efter 2015. Förändringen är större i kvinnodominerade yrkesområden. Efter 2015 är en lägre andel äldre kvinnor sysselsatta inom kontor, service, försäljning och omsorg. Slutsatsen är att kvinnor, 55–64 år trängs undan på marknaden. Redovisningen ovan följer SCB:s rapport: Äldres deltagande på arbetsmarknaden. 2001–2023.
SCB följer 2026 upp rapporten, tyvärr utan att ge en bild av olika yrken, men visar att arbetslösheten har fördubblats för äldre som förutsätts arbeta till uppemot 70 års ålder. Den stiger från 2 procent på 2020-talet till 5 procent 2025.
2012 var det drygt en tredjedel (39 procent) som bedömde att Sverige var på väg åt fel håll. 2025 är det uppemot två tredjedelar, 63 procent, med en högre nivå dessförinnan, som anser det. Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2012–2025. Vetenskapliga studier ger samma riktning samt med 2010 som tiden för epokskifte.
Mina krav är enkla – men grundläggande:
• Ta kontrollen över arbetsmarknaden och över välfärdens finansiering och fördelning.
• Halvera arbetslösheten till fyra procent.
• Ge grund för ökad framtidstro.
”Vi är skyldiga att till kommande generationer föra vidare det bästa av vår kunskap om hur individer löser den mångfald av sociala dilemman – små som stora – som de möter.” Detta sagt av nobelpristagaren Elinor Ostrom som utforskat hur man ska förhindra allmänningens tragedi.
Dan Andersson