På bara ett år har fem museer tvingats stänga eller drivits ut från centrala Stockholm. Samtidigt sviktar nationalscenerna för teater och opera under drakoniska marknadshyror. Men från de ansvariga politikerna är det tyst. Kan vi tala om kulturskymning nu? undrar Lars Ilshammar.

Follow the money är ett gammalt knep för att hitta roten till det onda. I det här fallet går spåret från museerna själva till deras hyresvärd, Statens fastighetsverk, FSV – till Fastighetsverkets huvudman, nämligen finansdepartementet. Visst, Kulturdepartementet ger institutionerna deras uppdrag, men har liten makt över deras lokaler.

I FSV:s senaste regleringsbrev, signerat finansmark- nadsminister Niklas Wykman (M), heter det att ”hyran sätts på en marknadsmässig nivå vid inträdet i hyresmodellen och sedan justeras under avtalsperio- den”. Tidigare rödgröna regeringar har använt liknande formuleringar. Frågan är alltså knappast parti- eller blockskiljande, vilket kan förklara den ekande politiska tystnad som råder i frågan.

Debatt

En statsmakt som har blivit sig själv nog och en statlig myndighet utan känsla för något annat än sin egen balansräkning håller alltså gemensamt på att omvandla innerstaden till en själ- och livlös enklav där bara marknadskrafterna har legitimitet, medan kulturlivet tvingas flytta någon annanstans. Kulturens långsamma, öppna och ibland oordnade former passar dåligt ihop med den nya urbana logiken, där varje yta tydligen ska vara lönsam.

Det började med Medeltidsmuseet som nyligen slängdes ut från sina lokaler på Helgeandsholmen. Riksdagsförvaltningen tyckte att man behövde platsen för sitt nya besöks- och mötescentrum. Nu försöker museet övervintra digitalt för att någon gång i en oklar framtid kanske få flytta in med delar av sina samlingar i Börshuset vid Stortorget.

Höjda hyror tvingade i fjol ut Dansmuseet från Drottninggatan. Tanken är nu att museet ska kunna öppna på nytt ute i Hagalund, Solna, men först om ett par år. Museet grundades en gång av Rolf de Maré, ledare för den legendariska Ballets Suédois i Paris på 1920-talet. Men vem bryr sig längre om livsverk som hans i världens modernaste land?

Samtidigt har Medelhavsmuseet på Fredsgatan länge levt farligt och hotas nu tillsammans med Östasiatiska på Skeppsholmen av akut stängning för att undvika en kommande hyreschock på 57 procent. Det senaste budet är att båda museerna får packa ihop sina samlingar och försöka tränga ihop sig tillsammans med Etnografiska ute på Gärdet. Hyresvärden heter – Statens fastighetsverk.

En statlig myndighet är alltså tvingad att betala marknadshyra till en annan statlig myndighet –för skräddarsydda utrymmen som knappast går att hyra ut till vem som helst. I statens samlade balansräkning betyder det rimligen bara en helt meningslös rundgång. Men uppenbarligen har det gått prestige i frågan, eftersom regleringsbreven ser i princip likadana ut år efter år.

För Nationalmuseum, Dramaten och Operan är situationen på olika sätt liknande. De har alla befunnit sig i ekonomiskt nödläge på grund av skenande hyror. Nästan hälften av Nationalmuseums anslag gick till hyra år 2024. Därför fick FSV i uppdrag att utreda en ny hyresmodell – som, visade det sig, kommer att ge ännu högre hyror.

För Operans del har hyressättningen skjutits upp i avvaktan på renovering av operahuset vid Gustav Adolfs torg. Under de minst fem år som renoveringen kommer att ta är Operan evakuerad till Gasklockan i Norra Djurgårdsstaden. Sedan väntar sannolikt nya fakturor från FSV.

Nu kommer nyheten att också Armémuseum stänger och lägger samlingarna i malpåse tills vidare. I bakgrunden skymtar en hyreshöjning på 60 procent. Men den officiella förklaringen är att lokalerna har blivit otidsenliga och inte passar för den verksamhet som museet planerar. Ännu en viktig del av vårt kulturarv blir hur som helst hemlöst på obestämd tid.

Så sprider sig en dödlig sjuka över innerstaden. Det mest oroande med denna sjukdomsprocess är att den ofta sker i små, nästan omärkliga steg. Ingen enskild förändring verkar särskilt dramatisk. Ett museum som flyttar ut, en scen som stänger, en offentlig lokal som omvandlas till kontor eller restaurang.

Men tillsammans förgiftar de stadens ämnesomsättning. Det offentliga livet tunnas ut och ersätts av marknadshyrornas despoti. Centrum fungerar mindre som stad och mer som en plats där kvadratmeterpriserna regerar, medan kulturlivet successivt drivs ut till periferin– eller helt enkelt dör bort.

En självupptagen stat äger stor skuld till att huvudstaden har smittats av en allvarlig sjukdom som hotar själva det offentliga blodomloppet. Men staden själv är inte heller oskyldig. När nya områden växer fram är det i regel sköna häng och urban krogkultur som antas locka besökare till ”matdestinationen” Stockholm, inte kultur som konst eller som gemensamt minne.

Nya Slussen ska bli ”en mötesplats för hela staden”, heter det. I praktiken betyder det sex nya restauranger i Mälarterrassen och två under Guldbron. Men ytterst sällan förekommer ordet ”kultur” i sammanhanget, och då bara i kombination med begrepp som mat-, restaurang- eller krog-. Vad som bjuds är mera mat för mätta magar, men mager spis för svultna själar.

Och har jag hört Stadshuset protestera mot museidöden? Den nygamla majoriteten verkar märkligt oberörd. Kanske är det så illa att man betraktar vårt kulturarv som något mossigt och förlegat, ja rentav nationalistiskt i den snäva mening som Sverigedemokraterna har gett begreppet?  I varje fall har SD hittills varit ganska ensamt om att bjuda politiskt motstånd när kulturskymningen hotar att övergå i natt i takt med att vintermörkret lägger sig över staden.

Här finns alltså en flerdimensionell politisk skuld. Men det vore orättvist att enbart peka på politiken. Även media bär ett tungt ansvar. Medan en ny roman, en konsert eller en konstutställning garanterat får ta stor plats på kultursidorna, ägnas museerna ofta högst marginell uppmärksamhet – trots att antalet museibesök har ökat med över 50 procent sedan början av 2000-talet. 

Det som inte syns, det finns inte heller – annat än när det handlar om en påtvingad flytt eller ännu en samling som måste placeras i magasin. Och så länge kulturarvet inte syns kan Finansdepartementet tryggt fortsätta att stoppa sina regleringsbrev till Statens fastighetsverk i kopiatorn.

Lars Ilshammar