Onsdagsprofilen Sverker Gustavsson

Mycket kvar att göra i demokratins tjänst

Det har gått några år sedan Sverker Gustavsson blev folkpensionär, men det lär dröja ett tag innan han lämnar arbetet på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. När frågor om demokratins villkor, som han har forskat, skrivit och undervisat om i större delen av sitt yrkesliv blivit mer brännande aktuella än på länge känner han att han vill vara med och dela med sig av kunskap och erfarenhet.

Vi träffas i professor Gustavssons minimala arbetsrum, med välfyllda bokhyllor längs alla väggar och högar av dokument på golvet och i den breda fönstersmygen. 

– Jag försöker rensa, säger han. Men det är svårt att slänga. Jag hittar så mycket som är värdefullt, så många tankar som inte får försvinna.

På frågan om hur mycket pensionär han är svarar han först att det är en glidande skala, men efter en stunds resonemang kommer vi fram till att han i praktiken nog fortfarande arbetar heltid.

– Jag planerar för några kvartal i taget. Så länge man kan vara med och stimulera studenter och kollegor är det roligt. Men jag inser att jag har varit med väldigt länge. Det märker jag inte minst när jag försöker rensa i mina bokhögar. Det är många lager …

Sverker Gustavsson är född i Järpås, ett litet samhälle i Västergötland, och gick på gymnasiet i Vänersborg innan han flyttade till Uppsala för fortsatta studier.

– Jag ville läsa historia, och det ledde vidare till statskunskapen. Jag blev också tidigt engagerad i studentpolitiken. Det här var i början av 1960-talet och vi hade stora diskussioner om vad staten skulle bestämma och vad universiteten skulle få bestämma själva.

Intresset för politik växte fram när han läste historia.

– Jag insåg att historien inte är slut, att den fortsätter och att vi har ett ansvar för att vara så klara som möjligt över vad vi vill och kan påverka. Sedan har jag vänt och vridit på samma frågor.

Han är en flitig skribent. När vi träffar honom har han nyss avslutat en uppsats om ”fyrgruppsteorin”, ett begrepp som skapats av amerikanen Don K Price. De fyra grupperna –vetenskapsmän, yrkesutövare, administratörer och förtroendevalda befinner sig längs en skala från sanning till ansvar och är samtidigt sammanflätade i ett system av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Sverker Gustavsson beskriver hur de fyra gruppernas styrka växlat historiskt och i olika delar av världen och hur det kan hjälpa oss att förstå samhällsutvecklingen. 

I en ny bok, Hålla huvudet kallt – om distanserat engagemang i en uppjagad tid” har han bidragit med kapitlet Öppenhet i stället för alternativlöshet.

Distanserat engagemang är ett begrepp han återkommer till – och refererar till bland andra Gunnar Myrdal och Herbert Tingsten i synen på statsvetarens roll.

– Som forskare måste man vara beredd att pröva olika lösningar, men man kan samtidigt inte strunta i hur samhället ser ut. Det är en ständig balansgång mellan att hålla distans och att vara politiskt engagerad.

– Det här skrev jag teoretiskt om för länge sedan, och nu har jag återvänt till det.

I sin avhandling från 1971 förklarar han varför vetenskaplig forskning inte bör styras vare sig politiskt eller kommersiellt.

Under 1980-talet lämnade Sverker Gustavsson tillfälligt den akademiska världen för att arbeta politiskt.

1982 - 86 var han ansvarig utgivare för tidskriften Tiden, och 1986 - 91 var han statssekreterare i utbildningsdepartementet, först hos Lennart Bodström och sedan hos Bengt Göransson.

– Jag arbetade med universitetspolitiken men också med kulturområdet. Men det var inte så lätt att få förståelse från Finansdepartementet, som då var inriktat på resultatstyrning. Bengt Göransson försökte förklara att det inte gick att resultatstyra musik, konst, journalistik eller universitet. ”Musiker kan inte spela fortare för att uppnå bättre resultat”.

1991 fick vi en borgerlig regering, och då återvände Sverker till universitetet.

– Andra som fick lämna regeringskansliet valde att bli byråkrater, men det var inte min grej.

Inför det svenska medlemskapet i EU och därefter har han forskat om frågor kring EU-medlemskapet och vad det betyder för demokratin. 1997 - 2009 var han ordförande i de svenska statsvetenskapliga institutionernas nätverk för Europaforskning och en av tre redaktörer för den av ekonomer, jurister och statsvetare gemensamt utgivna årsboken Europaperspektiv.

På senare tid har han återvänt till frågor om den hotade liberala demokratin, om hoten från både fundamentalism och populism.

– Det är så mycket idag som påminner om Weimartiden i Tyskland. Demokratin angrips från två håll – å ena sidan från dem som vill ha expertstyre och å andra sidan av dem som anser att de ”företräder folket” men utan att ta reda på vad folket vill och som är emot folkrörelser, folkbildning och forskning. Som Sverigedemokraterna idag.

– Socialdemokraterna har en stor uppgift nu. Det är centralt att klara ut synen på demokrati, visa att vi har en annan syn på vad folkvilja är. Det har vi varit svaga på.

Han återkommer till att vi måste lära av historien och förstå att historien fortsätter.

– Under mellankrigstiden var Per-Albin Hansson, Ernst Wigforss, Gustav Möller och Rickard Lindström klara över att Socialdemokraterna och nazisterna tävlade om samma väljare. Utgången av andra världskriget gjorde at vi inte längre uppfattade populismen som konkurrent. Men idag är problemet tillbaka.  

De såg de demokratiska problemen, men det tänkte man bort efter andra världskriget. Nu har SD gått starkt fram på landsbygden och i gamla bruksorter. De påstår att de ”lyssnar på alla” och står ”på folkets sida”.

– Samma idéer sprids som en löpeld över världen idag. De talar om ”folket” i singular och sig själva som uttolkare av folkviljan. Vi ser ”folk” i plural med olika intressen och olika viljor, som ska mötas i demokratiska val. 

– Jag skriver om det nu. Det är spännande och viktigt. Det är ingen självklarhet att Macron ska klara sig mot Le Pen i nästa val. Och se hur det har gått i Italien!

Han varnar för att vi i Sverige är för godtrogna och inte ser att demokratin kan vara hotad även här.

– Dagens 20-, 30- och 40-åringar vet inte hur vi fick demokrati och vilka konflikter vi har gått igenom på vägen. Det måste vi tala mycket mer om, liksom att det har funnits val att göra: Varför har vi skilt på ansvaret för tåg och räls? Varför ska vi välja elbolag, när det är samma ström de levererar? Och hur kunde vi på 14 dagar komma fram till att vi skulle gå med i NATO?

– Gjort är gjort, men vi hade kunnat välja annorlunda. Vi måste träna oss i att tänka i alternativ.

Det är det han föreläser om och diskuterar med sina studenter.

– De tycker att det är spännande, men de har ingen egen erfarenhet att gå tillbaka till.

Han föreläser också på chefskurser i statliga myndigheter, bland annat inom polisen och kriminalvården.

– Där undrar man också varför vi har gjort si eller så. Jag önskar att politikerna då och då kunde gå tillbaka till historien och att de ville inse att historien fortsätter.

Han rekommenderar en engelsk TV-serie om Putin och västvärlden, där ledande europeiska ledare för tio år sedan – François Hollande och David Cameron med flera – pratar om hur det var att umgås med Vladimir Putin och hur de trodde att de skulle kunna prata honom till rätta men nu i efterhand insett att de skulle ha satt hårt mot hårt.

– Det gäller att kunna balansera idealism och realism.

Sverker Gustavsson är orolig för att Socialdemokraterna ska ta för lätt på SD:s framgångar och tro att det partiet ska gå samma öde till mötes som de danska populisterna i Dansk folkeparti. Själv är han övertygad om att SD kommer att fortsätta växa om inte vårt parti kan erbjuda bättre lösningar på dagens problem.

– Det gäller att erbjuda konkreta politiska alternativ. Till exempel en obligatorisk tandvårdsförsäkring. Det har genom åren avvisats därför att det anses för dyrt, men i England har det gått att genomföra. Och det går att lägga upp en effektiv argumentation för att det är både en rättvisefråga och en hälsofråga, eftersom dåliga tänder kan leda till sjukdom i andra delar av kroppen.

Ett annat område, där han efterlyser konkreta förslag från partiet är bostadspolitiken. 

– Där har vi tappat greppet. Bostadspolitiken försvann i 90-talskrisen.

– Men som sagt, det gäller att ha konkreta svar på de problem som människor brottas med.

SD står också för generell välfärd inom vissa områden.

–  Men liksom under mellankrigstiden i Tyskland och Italien präglas de av godtycke. Det rådde ingen kadaverdisciplin, men det fanns alltid en känsla av osäkerhet om vad som gällde. Då betonade Gustav Möller och Per-Albin Hansson vikten av ordning och rättssäkerhet. Också idag är det en uppgift för arbetarrörelsen att skapa och bredda en rättsstat, där alla vet vad som gäller – på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i systemet av sociala försäkringar.

– Det här är frågor som Onsdagsklubben borde ta upp!
Kanske genom att be nye medlemmen Sverker Gustavsson medverka vid ett möte?

Vikten av generell välfärd skrev han om redan på 1970-talet och har sedan återkommit till den i flera skrifter genom åren. Nu uppmanar han partiet att slå vakt om den. 

– Även i vårt parti ibland höjs röster för en annan ordning, till exempel att bara de verkligt behövande ska få barnbidrag.  Men om vi ska kunna behålla de höga skatterna måste alla få utbyte av dem.

Trots att det lär dröja innan Sverker Gustavsson blir pensionär på riktigt ser han förstås till att lämna arbetsrummet ibland. 

– Vi har ett sommarställe i Västergötland, mitt föräldrahem mellan Lidköping och Vänersborg, och dit åker vi så ofta vi kan. Barnen vill också gärna komma dit, och där kan jag koppla av med praktiskt arbete.

Eva Åhlström