Onsdagsprofilen Britten Lagerkvist Tranströmer

Britten Lagerkvist Tranströmer vill vara med och påverka – som politiker, som kooperatör och som medmänniska.
– Jag vill ju tro på rättvisa, säger hon. Men livet är inte rättvist. Så vi för försöka göra det så rättvist vi kan, utifrån våra förutsättningar.

Om man googlar på Britten Lagerkvist Tranströmer får man veta att hon är ”kooperatör, korrekturläsare, (f.d.) förbundsordförande och lokalpolitiker”. Det stämmer förstås nästan, men listan behöver kompletteras med kyrkopolitiker och volontär där hon behövs.

Vi träffas i S:ta Maria Magdalena kyrka på Söder. Här känner Britten sig hemma, både som ordförande i kyrkorådet och som volontär. Hon visar gärna den vackra kyrkan där ljuset flödar in genom stora fönster.

– Jag är här varje måndag för att kyrkan ska kunna vara öppen. Här tar jag emot folk som vill tända ett ljus, veta mer om kyrkan och skaldegravarna på kyrkogården eller bara söka skydd när det regnar.

Tillsammans med några andra seniorer avlastar hon vaktmästarna så att kyrkan kan hållas öppen alla dagar. Här är hon också kyrkguide och konsertvärd.

– Idag behöver vi öppna platser mer än någonsin, platser där alla är välkomna oavsett religion eller tro över huvud taget. Kyrkan är en sådan plats, och det känns bra.

Medan vi pratar i ett litet mysigt kök i ett hörn av kyrkan, pågår valet av Magdalena Andersson till statsminister i riksdagen, och plötsligt kommer en av kyrkans vaktmästare in och ger Britten en stor kram.

– Nu är du väl glad, säger hon. Det är ju det här du har kämpat för.
Britten svarar med ett varmt leende. Flickors och kvinnors möjligheter att delta i samhällsutvecklingen är något som hon har kämpat för så länge hon kan minnas, och nu får hon uppleva att ännu ett glastak krossas.

Britten har varit stockholmare sedan hon föddes. Hon växte upp i Vasastan med föräldrarna Gösta Tranströmer och Ulla Löfmarck.

– Jag har bara bott i två församlingar i hela mitt liv – Gustav Vasa och Maria Magdalena. På flera adresser visserligen, men bara i de församlingarna.

Sedan 1980-talet bor hon tillsammans med Urban Ryadal nära Södra station.

– Jag är rik, säger hon. Inte på pengar men på upplevelser och familj. Jag har fem barn, tolv barnbarn och fem barnbarnsbarn.

Efternamnet Lagerkvist fick hon av sin förste man Bo, som är pappa till de fyra äldsta barnen. Men hon är född Tranströmer – och ja, hon är släkt med den kände poeten och nobelpristagaren. Han var hennes halvbror.

– Vi har samma pappa men har inte växt upp tillsammans. Han bodde med sin mamma. Men vi har umgåtts, och jag har några julklappsverser som jag är mycket rädd om.

Britten gick i gymnasiet på Nya Elementar i Åkeshov. Där träffade hon klasskamraten Bo, som hon sedan gifte sig med.

– Jag var gravid när jag tog studenten, och första barnet föddes strax efter examen. Och sen fick vi tre till ganska snart. Så jag var fyrabarnsmamma när jag var 25, men yngsta dottern Nanna fick jag först när jag fyllt 40.

Att få barn direkt efter studentexamen var förstås inte den bästa förutsättningen för fortsatta studier och yrkesval. Men den lilla familjen måste försörjas, och Britten som redan tidigare hade jobbat av och till som korrekturläsare kunde fortsätta med det.

Båda hennes föräldrar arbetade som förlagsredaktörer, och Britten kom tidigt i kontakt med den branschen.

– Pappa hade med sig jobb till landet på sommaren. Jag började hjälpa honom med korrekturläsning redan när jag var tolv år, och de upptäckte att jag var bra på det, så jag fick fortsätta.

– Sedan, när jag fått barn, kunde jag hämta korr på förlaget och läsa hemma.

Vid sidan av korrekturläsandet har Britten genom alla år varit engagerad i kooperationen och lokalpolitiken. Intresset för kooperation väcktes när familjen, som handlade på Konsum, räknade kvitton för att få återbäring.

– Jag ville veta mer om hur det fungerade, så jag deltog i en distriktsstämma när jag var 25, berättar hon. Jag ställde frågor, blev uppmärksammad och snart efter det invald i ett medlemsråd. När ordföranden där skulle avgå ville han att jag skulle efterträda honom.

På den vägen har det fortsatt. Från medlemsrådet gick Britten vidare till ett oräkneligt antal andra uppdrag inom kooperationen, från styrelsen för Stockholms Konsumentförening till styrelsen för Kooperativa Förbundet.

– Där var det inte många tjejer på den tiden, men jag fortsatte att ställa frågor och göra vad jag kunde för att påverka.

Insatserna i KF:s styrelse ledde också till uppdrag i IKA, Internationella Kooperativa Alliansen.

– Mina många år inom kooperationen gav mig möjlighet att få arbeta för en god sak, träffa fantastiska människor och se mig om i världen.

– Jag fick åka på kongresser, den första i Warszawa och sedan i flera andra länder.

Som ordförande i Kooperativa Gillesförbundet kom hon också med i Sidas kvinnoråd och fick vara med och påverka kvinnors roll i utvecklingssamarbetet.

Idag är Britten fortfarande aktiv kooperatör men i lite mindre skala.

– Jag är volontär på Skansen, i den lilla Konsumbutiken där, och får berätta om kooperationen på 1930-talet. Det är så roligt!

Att Britten skulle bli socialdemokrat var långt ifrån förväntat.

– Pappa var liberal, och mamma röstade på högern. Men det var mest för att morfar var högerman, inte för att hon själv delade hans åsikter.

– Men både pappa och mamma var antinazister. De förklarade hur de tänkte och uppmanade mig att bestämma själv hur jag ville rösta. Men jag minns att mamma blev förvånad när jag blev sosse.

Det var inget självklart beslut. Britten läste alla partiers program och hittade inget som stämde på alla punkter med hennes åsikter.

– Jag fick rådet av en styrelsekompis i Konsumentföreningen att antingen starta ett eget parti eller gå med i det parti som låg närmast det jag stod för och försöka påverka det.

Hon valde det senare och gick med i Socialdemokraterna 1972.

– Man får göra så gott man kan inom de ramar som finns – och samtidigt tala om vad man egentligen vill göra. Demokratin leder inte alltid dit man vill, men jag vill fortfarande ha demokrati.

Hon vill som sagt påverka, så det dröjde inte länge förrän hon blev vald först till nämndeman och sedan till ledamot i den sociala distriktsnämnden på Norrmalm, där hon bodde då.

– Efter valet 1976, som vi förlorade, fick vi inte behålla ordförandeposten. Men jag blev gruppledare tills distriktsnämnderna lades ner.

När stadsdelsnämnderna inrättades, kom hon först med i den för Norrmalm och senare, efter flytten till Söder, i Södermals stadsdelsnämnd. Idag är hon också vice ordförande i Södermalms sociala delegation och ersättare i kommunfullmäktige i Stockholm.

Att peka på några hjärtefrågor tycker hon är svårt.

– Jag vill ju tro på rättvisa, men livet är inte rättvist. Så jag har kommit fram till att vi får försöka göra det så rättvist vi kan, utifrån våra förutsättningar. Det går inte att ge alla samma möjligheter, men vi måste göra vad vi kan.

Hon har lättare att peka på konkreta missförhållanden som hon vill ändra på.

– Något som retar gallfeber på mig är den här övertron på att det skulle bli bättre med privata alternativ och att skattemedel får gå till andras vinst. Att vissa privata skolor får köpa stadens skolfastigheter är helt vansinnigt. Hur ska vi kunna få tillbaka dem?
– Samhället har ansvar för att ge alla utbildning och måste se till att det finns förutsättningar för det! Privata skolor har sällan egna bibliotek, och i innerstaden har de inga riktiga skolgårdar utan barnen får slita på stadens parker – för något som skolorna i princip har ersättning för.

Som vice ordförande i Södermalms sociala delegation har hon just upprörts över information från Kommunala Pensionärsrådet om att de gamla på stadsdelens boenden efter att tidigare ha fått vara med och bestämma vilka som skulle laga deras mat nu klagar över microvärmd och smaklös mat från andra leverantörer.

– För mig är det viktigt att fånga upp frågor och göra något åt dem. Och maten är så viktig! Alla borde ha rätt att välja vad de vill äta.

– Ett annat stort bekymmer är att om man bor på Södermalm och får problem med ekonomin har man inte en chans att bo kvar här, eftersom hyrorna är alldeles för höga.

Förutom uppdragen i församlingen, stadsdelen och kommunfullmäktige är Britten också med i Allmänna Reklamationsnämnden som konsumentrepresentant.

– Det är ett roligt uppdrag, där jag känner att jag gör nytta – och lär mig massor av kunniga experter från olika branscher.

På hemmaplan är hon också nyvald ordförande i sin bostadsrättsförening.

– Jag skulle kola vippen om jag inte hade något att göra. Hellre lite för mycket än lite för lite!

Eva Åhlström