För de flesta är Börje Granlund mest känd som politiker och oppositionsråd i Nacka. Mindre känt är att han började sitt yrkesliv som hjälpreda på brobyggen och slutade som företagskonsult, också en slags brobyggare, och att han som pensionär blev taxichaufför.
Idag jobbar han med hus och trädgård, cykeltränar och umgås med barn och barnbarn.
Börje Granlund var oppositionsråd i Nacka från 1987 till 1999 och aktiv i kommunpolitiken i många år innan dess. Som pensionärer bor han och hans fru Carina Hjelm i en lägenhet i Blåsut – och i Sala, där de har tagit över och rustat upp Carinas föräldrahem
– När ungarna flyttade ut började en annan del av livet, säger Börje. Nu har huset i Sala blivit en uppskattad mötesplats för familjen.
Men de tre barnen, deras respektive och fyra barnbarn mellan två och åtta år träffar de även när de är i Stockholm.
– De bor så nära att vi kan gå till dem – och ses utomhus nu för tiden.
Börje är född och uppväxt i Långsele, på den tiden en viktig järnvägsknut, en mil utanför Sollefteå.
– Jag gick i folkskolan i Långsele och sedan realskolan i Sollefteå. Dit åkte man rälsbuss.
Börjes pappa var konduktör, och hans mamma var hemmafru.
– När jag hade gått ut realskolan flyttade familjen till Sundsvall. Pappa blev tvungen att välja, flytta eller byta jobb.
För Börje fanns också jobb i Sundsvall. Han blev hjälpreda på de brobyggen som behövdes när nya E4 drogs fram.
– Verkmästaren som kallades ”Kringlan” – för att han kom från Södertälje – erbjöd mig sedan att följa med till Stockholm och jobba på brobyggen i Nacka. Och jag bestämde mig för att satsa på det.
Att hitta en bostad i Stockholmstrakten var inte lättare 1967 än idag. Första tiden fick Börje bo hos en moster och morbror i Vasastaden, men efter det började en lång och jobbig flyttkarusell.
– Jag bodde på 15 platser på två år, inackorderad eller i andra hand med så kallat rivningskontrakt, och inte sällan ingick både silverfisk och pälsänger i hyran.
– En gång när jag bodde hos en tant vid Hornstull skulle jag vara borta över helgen tillsammans med en kompis. Men det blev inställt, och när jag kom hem hade tanten tagit hem kyrkokören för övning i mitt rum! Hon blev inte så glad när jag dök upp.
Hantlangarjobbet var inte direkt välbetalt, så det gällde för Börje att leva snålt.
– Jag hade inget kylskåp, så mjölken förvarade jag utanför fönstret. Och så åt jag på papptallrikar, som jag diskade och använde flera gånger. Men det ryms inte så mycket fil på en papptallrik som diskats några gånger …
När jobbet i Nacka var slut började Börje studera igen.
– Först ett år på fackskolan vid Thorildsplan, och därefter flyttade jag hem för att fortsätta studierna i Sundsvall. Men tanken på att bo med föräldrarna och tre syskon i en trea var inte så lockande, när jag vant mig vid att bo ensam. Så jag flyttade tillbaka till Stockholm och gymnasiet – och fick hyra en rivningslägenhet som tillhörde skolan.
Åren i gymnasiet lade på sätt och vis grunden till ett djupare politiskt intresse. Börje engagerade sig i elevkåren och kom snart med i förbundsstyrelsen för TLE, Tekniska Läroverkens Elevkårer.
– I början av 70-talet blev jag ordförande för riksorganisationen, som då bytt namn till Elevförbundet TLE, som en konsekvens av den nya integrerade gymnasieskolan. Sen var det meningen att jag skulle fortsätta plugga, men då hörde SSU i Nacka av sig och ville ha mig som ombudsman. Då flyttade jag till Nacka, till en riktig lägenhet med eget kontrakt.
På den vägen fortsatte det, för sedan jobbade Börje ett tag i SSU-distriktet i Skåne och sedan på SSU-förbundet.
Att det blev SSU och Socialdemokraterna var så självklart att han aldrig funderade på något annat.
– I Långsele röstade långt över 60 procent på Socialdemokraterna. Mina föräldrar också, även om de inte var så engagerade i lokalpolitiken.
Till en början var det skolfrågorna som engagerade Börje.
– Elevorganisationen var partipolitiskt obunden. De som stod till höger tolkade det som att den skulle vara ”opolitisk” och att vi inte skulle ha några åsikter om någonting. Men vi skrev ett handlingsprogram, som förstås inte var opolitiskt. Där hade jag stor hjälp av Christina Flink, som vi anställde som ombudsman. Det var en bra skola i folkrörelsearbete.
Börjes första uppdrag i Nackapolitiken 1976 handlade inte oväntat om skolfrågor.
– Hasse Andersson, Mona Sahlins pappa, som var arbetarekommunens ordförande i många år, såg till att jag blev gruppledare i skolstyrelsen och att jag fick stöd av mer erfarna partivänner. Det var en klok strategi!
Nacka växte, och under den här tiden byggdes bland annat Nacka gymnasium, ett integrerat gymnasium med både teoretisk och praktisk utbildning.
– Arbetsmiljön var en viktig fråga. Sven-Åke Dahlbäck, som var aktiv i kulturnämnden, förklarade att arbetsmiljön på de yrkesinriktade linjerna skulle vara så bra att man kunde ha vita maskiner.
Samtidigt som Börje var aktiv i kommunalpolitiken arbetade han på SSU-förbundet, med många resor runt om i landet. Efter det fick han jobb hos John-Olle Persson i Stockholms stadshus 1979-84.
– Efter de åren fick jag möjlighet att arbeta på Folkets Hus-rörelsen med personalutbildning, styrelseutbildning och chefsutbildning för husen. Under den tiden fick jag också förmånen att sitta i Unga Örnars förbundsstyrelse.
Efter valet 1979 satte Socialdemokraterna i Nacka in honom i kommunstyrelsen och kommunstyrelsens arbetsutskott, samtidigt som han arbetade på SSU-förbundet.
1987 avgick Gösta Blücher som oppositionsråd för att bli chef för Boverket, och S-ledningen bestämde sig för att Börje skulle efterträda honom.
En stor fråga under 1970-talet var hur Nackas centrum skulle se ut i framtiden.
– Medan det planerades köpte Skanska mark som de sålde till ett eget bolag och därmed trissade upp markpriset kraftigt, något som skulle påverka hyrorna i de planerade bostäderna. Arbetarekommunen reagerade starkt med plakat på första maj, insändare och motioner till partikongressen.
– I regeringsställning såg partiet och Ingvar Carlsson sedan till att stärka kommunernas planmonopol vid liknande situationer.
Samtidigt som kommunen växte förändrades arbetsmarknaden radikalt under slutet av 1980- och början av 1990-talet. Flera stora företag – Atlas Copco, GB Glass och Fläkten – flyttade från Nacka, KF och bondekooperationen lade ner sin verksamhet på Kvarnholmen, och Finnboda varv avvecklades.
– Det var en jobbig tid för många som var anställda där – och början på en stor omdaning av Nacka som samhälle.
– Moderaterna stärkte sin position i den borgerliga majoriteten under den här tiden. Riktigt påfrestande för oss socialdemokrater blev det när de inledde sin politik för ett ”systemskifte”. Ambitionen var att det mesta skulle privatiseras och marknadsorienteras. Skolor, förskolor och äldreomsorg skulle ut på marknaden i expressfart.
Moderaterna var dogmatiska och trodde att marknaden till och med kunde sköta kvalitetskontrollen. Men marknaden är inte god, den utgår från att den som betalar mest ska ha mest.
Ett tungt nederlag för oppositionen var försäljningen av det allmännyttiga bostadsbolaget AB Nackahem. En hel del av bostadsbeståndet ombildades till bostadsrätter, och kraven på inkomst ökade för att få bo i de hyresrätter som nu ägdes av privata bostadsbolag.
– Det blev svårare för vanligt folk att få en lägenhet i Nacka, och kommunen blev i större utsträckning ett område för höginkomsttagare.
1999 slutade Börje som oppositionsråd och blev i stället konsult i näringslivsfrågor – med högst varierande uppdrag.
– Ett tag jobbade jag med att hjälpa svenska bredbandsföretag att komma in i Polen, som då skulle bli medlem i EU. Polen fick betydande investeringsstöd för att rusta upp sin infrastruktur, och svenska företag fanns bland de världsledande när det gällde bredband.
Lite senare var han engagerad i ett utvecklingsprojekt för att stötta verkstadsföretag som var etablerade i Kirunagruvan. Syftet var att utveckla deras egen kompetens så att de fick fler ben att stå på vid sidan av gruvbrytningen.
– Det var innan beslutet togs om att öppna en ny nivå i gruvan och flytta hela staden.
Efter det följde ytterligare några år med konsultuppdrag.
– Någon framgångsrik konsult blev jag nog aldrig, men det var en intressant tid.
Sedan var det dags att gå i pension för både Börje och Carina.
– Men då blev det aktuellt för Carina att jobba några år till. Hon var chef för habiliteringen i landstinget. Vad skulle jag då göra? Jag bestämde mig för att utbilda mig till taxichaufför och körde sedan färdtjänst i två år.
Idag lever de pensionärsliv och jobbar gärna med trädgård och ombyggnationer. Under det senaste året har han ägnat sig åt sådant som inte innebär så mycket umgänge. Byggt klädkammare i Sala, hjälpt Folkets Hus i Sala med en del utredningar och lett valberedningen för bostadsrättsföreningen i Blåsut.
– Jag tycker om att cykla, och nu tränar jag tillsammans med ett gubbgäng i IFK Sala med målet att genomföra ”halvvättern”, 15 mil på cykel den 13 juni. För att klara det krävs träning, och innan mitten av maj bör jag ha cyklat 100 mil.
– Nu ser jag fram emot att bli vaccinerad, så att vi kan byta digitala middagar med vänner mot fysiska kontakter.
Eva Åhlström