Mänskliga rättigheter och jämställdhet är hjärtefrågor som Lise Bergh haft med sig sedan barndomen och som följt henne genom alla uppdrag – arbetsrätts- jurist, ställföreträdande JämO, statssekreterare, generalsekreterare för Amnesty – och ideella engagemang.

– Det är perspektiv som kommer igen i allt jag arbetar med, säger hon.

 Lise Bergh har bott i samma hus i Vasastan i Stockholm sedan hon föddes – med ett par korta utflykter till andra adresser.

– Det är ett släkthus, förklarar hon. Farfar köpte det 1910, men sedan 1975 är det en bostadsrättsförening. Det är ett trevligt område, så jag bor gärna kvar.

Även skolan, först Gustav Vasa skola och sedan Vasa Real och Norra Reals gymnasium, fanns i närområdet, där hon alltid har känt sig hemma.

Efter gymnasiet blev det juristutbildning på Stockholms universitet. Men det var inget självklart val.

– Jag ville bli läkare, men mina betyg räckte inte till. Så jag satsade på juridiken, där inträdeskraven inte var lika höga på den tiden. Och det har jag inte ångrat en sekund!

– Det öppnar för många olika jobb, och det juridiska tänket har jag haft nytta av i allt jag har gjort.

Lise valde arbetsrätt som inriktning, ett naturligt val efter uppväxten i en socialdemokratisk familj, tycker hon.

– Mina föräldrar var aktiva, mamma var med i kvinnoförbundet, och jag fick tidigt följa med och bära plakat i första maj-tågen.

Efter att ha suttit ting i Stockholm och blivit hovrättsfiskal i Svea hovrätt kom hon till LO-förbundens (senare LO-TCO:s) rättsskydd.

– Jag började där 1976, och det var en spännande tid. Vi hade fått LAS och MBL, och på rättsskyddet drev vi många mål som blev prejudicerande, till exempel om vad som skulle vara saklig grund för uppsägning.

– Jag blev kvar i 18 år, och det var otroligt roligt. Vi jobbade nära ombudsmännen och fick göra många resor ut i landet, till arbetsplatser av olika slag. Och vi drev både kollektivavtalstvister och ärenden för enskilda arbetstagare.

 Tillsammans med vännen och kollegan Lena Svenaeus sökte hon sedan uppdraget som JämO och ställföreträdande JämO.

– Då hade jag också tagit en masterexamen i EU-rätt, med inriktning på social- och arbetsrätt.

– Vi skrev till regeringen – och blev utnämnda 1994, Lena blev JämO och jag ställföreträdande.

Tillsammans drev de flera uppmärksammade mål, bland annat det så kallade barnmorskemålet, där de jämförde barnmorskornas löner med sjukhusteknikernas för att visa på skillnader i lön mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken med jämförbara krav på utbildning, ansvar och arbetsförhållanden.

– Vi förlorade det målet, men det fick konsekvenser för bedömningen av kvinno- och mansdominerade yrken i fortsättningen.

De reagerade också tidigt mot sexuella trakasserier på arbetsplatser och krävde pengar till en utredning.

– Men vi fick mothugg av både arbetsgivarna och allmänheten. Som en man uttryckte det: ”Ska man inte få ge en kvinna en klapp i baken vid kaffeautomaten? Ni hittar på detta för att få mer pengar.” Det var jobbigt, men tiden har ju visat att vi var helt rätt ute.

Ett år innan det sexåriga förordnandet gick ut blev hon kontaktad av Margareta Winberg, som var jämställdhetsminister och ville ha Lise som sin statssekreterare.

– Det var svårt att säga nej förstås. Sedan fortsatte jag som statssekreterare även hos Mona Sahlin och Jens Orback – med ansvar också för mänskliga rättigheter, demokrati, diskrimineringsfrågor och nationella minoriteter.

– Det är områden som hänger ihop. Men vi fick tyvärr inte det gehör vi tyckte att frågorna krävde.

I ansvarsområdet ingick också ”storstadspolitik”, det som vi idag pratar om inom det vi kallar utsatta områden. Regeringen träffade avtal med kommunerna om åtgärder i de utsatta områdena, som var färre då än i dag.

– Mycket av det som gjordes var riktigt bra och visade att det går att åstadkomma förändring. Vi hade till exempel invandrade matematiker och tekniker som bidrog med läxhjälp som verkligen gjorde nytta.

– Men nästan allt var bara tillfälliga projekt, inga permanenta insatser. Det kanske hade sett annorlunda ut idag om projekten hade tagits in i den permanenta verksamheten.

2006 fick vi en borgerlig regering, och alla socialdemokrater med politiska uppdrag i regeringskansliet fick flytta på sig.

– Vi hade lönegaranti i upp till två år, medan vi sökte nya jobb. För mig betydde det att jag kunde vara rätt mycket med min pappa som då bodde på Stockholms sjukhem under den tid jag sökte arbete.

2007 fick hon jobb som generalsekreterare för den svenska sektionen av Amnesty International.

– Men innan jag började hade jag ett tre månader långt uppdrag i Liberia för ILAC, International Legal Assistance Consortium. Det gällde att stötta rättsordningen i en efterkrigssituation. Oerhört lärorikt!

De sju åren på Amnesty beskriver hon också som lärorika.

– Det viktigaste jag lärde mig var att alla har rättigheter, även personer som Saddam Hussein har exempelvis rätt till en rättvis rättegång.

Amnesty är ju en partipolitiskt obunden organisation, och i början fick hon en del frågor om sin politiska bakgrund, framför allt från journalister.

– Men jag var noga med att klippa banden till politiken och dem jag arbetat med där. Och jag tyckte att det gick bra.

 Mänskliga rättigheter och jämställdhet är hjärtefrågor som följt henne genom alla uppdrag.

– Det är perspektiv som kommer igen i allt jag arbetar med.

Det djupa engagemanget för jämställdhet har hon med sig från uppväxten i en familj med för den tiden lite ovanlig rollfördelning.

– Mamma var psykolog och var på jobbet hela dagarna, pappa var konstnär och arbetade hemma och tog hand om barnen och hushållet.

Lise blev pensionär 2014 när hon slutade på Amnesty. Men det betydde inte att hon slutade arbeta med sina hjärtefrågor. Som ordförande för Rädda Barnen fortsatte hon att driva frågor om mänskliga rättigheter, inte minst alla barns rätt till utbildning.

De senaste åren har hon varit ordförande i statliga Kommissionen för jämställda livsinkomster.

– Vi lämnade vår rapport i februari i år (SOU 2022:4). Den visar att det finns mycket kvar att göra innan vi har verklig jämställdhet.

– Vi presenterar inga lagförslag, men det är en matnyttig utredning som ger kunskap – om löner, pensioner, skattesystem och föräldraförsäkring – som underlag för politiken och för myndigheternas jämställdhetsarbete.

Utredningen bereds nu i regeringskansliet, och Lise vet inte vad som händer sedan, men hon hoppas förstås att den ska inspirera till krav och förslag om nya åtgärder för jämställdhet.

 I dag har Lise Bergh inga offentliga uppdrag men fortsätter att vara aktiv ”i frivilligvärlden”.

– Jag är med i styrelsen för Futebol da força, en organisation som startade i Moçambique och Zambia och nu sprids över världen. En organisation som arbetar för fotboll som en möjlighet att främja flickors rättigheter. I Sverige samarbetar vi bland annat med Svenska Fotbollförbundet.

Hon är också med i styrelsen för Arenagruppens vänner och i styrelsen för Harald Edelstams stiftelse, som delar ut pris till personer som arbetar för mänskliga rättigheter.

– Det är svårt att slå sig till ro! Men det här är rätt lagom.

Tiden ska också räcka till för de fyra barnbarnen, som hon träffar minst en gång i veckan.
– Jag har en dotter och en son, och de bor båda i Stockholm med sina familjer, så vi har möjlighet att träffas ofta. Min man Erik har fyra barn och sju barnbarn som också bor i Stockholm och som vi förstås också umgås nära med.

Om hon skulle få tid över, lägger hon gärna pussel.

– Det är rogivande.

Eva Åhlström