Barbro Engman är uppväxt med politik och har varit politiskt aktiv sedan tonåren. Som pensionär hade hon tänkt ta det lite lugnare, men det gick förstås inte. Viljan att påverka finns kvar, och hon tänker inte ge sig förrän hon fått partiet att utarbeta en bostadspolitik värd namnet.

 – När jag slutade på Hyresgästföreningen 2014 lovade jag mig själv ”Inte ett enda möte till i hela mitt liv!” Men det kunde jag inte hålla särskilt länge, säger Barbro Engman. Engagemanget för bostadspolitiken sitter i kroppen!

Direkt efter pensionen gjorde hon en bostadspolitisk guide åt Stadsmissionerna i Sverige, Bostad först. Vägen ur hemlöshet, och började skriva krönikor i Dala-Demokraten och Gotlands Tidningar.

– Jag gick med i PRO, och det ena gav det andra. Nu sitter jag i styrelsen för PRO Katarina och fortsätter debattera bostadspolitik tillsammans med Curre Hansson och Gun-Britt Mårtensson.

– Sedan mötte jag Monica Andersson på en träff för gamla SSU:are – 60 år senare – och hon sa att jag måste gå med i Onsdagsklubben. På den vägen är det, bara att inse att jag har svårt att hålla tyst.

Inte så konstigt kanske, för Barbro är uppväxt med politik i Dalarna, där hennes far Karl-Erik var partiombudsman och hennes farfar Gustav känd fackföreningsman. Föräldrarna träffades i SSU, och i familjen Engman pratades det alltid politik.

– Jag hade en tvillingbror, som tyvärr inte lever längre, men som liksom jag gick med i SSU tidigt. Jag var tio minuter äldre än han och slog vad om att jag skulle bli SSU-klubbordförande före honom – och det blev jag!

Att hon kommer från Dalarna hörs fortfarande, trots att hon bott många år i Stockholm.

– Dalmålet är en förtroendeingivande dialekt. Den gör man sig inte av med.

Barbro tog studenten i Falun och fortsatte sedan studierna i Uppsala.

– Jag läste juridik och statskunskap och sökte sedan en chefsutbildning på Försäkringskassan.

Där började hon jobba och blev snart avdelningsordförande på heltid i Försäkringsanställdas förbund och invald i förbundsstyrelsen.

Men hon fick snart begära tjänstledigt från Försäkringskassan. Efter valet 1973 kom hon nämligen in i riksdagen, som ersättare för Olof Palme.

 – Det var lotteririksdagens tid, och jag kom in på det 175:e och sista mandatet. Så jag åkte in och ut några gånger innan det var klart vem som skulle få platsen. 
I riksdagen blev hon bänkgranne med gamle högerledaren Gösta Bohman.
– Det var en kulturkrock för oss båda. Han tyckte om att retas, och en dag tog han och gömde mina skor i sin bänk. En annan gång fick jag Moderaternas partiprogram, där han skrivit ”till en söt bänkkamrat”.

 Från de första åren i riksdagen minns Barbro frågor om älgjakt, mellanöl och aborter.

 – Det var frågor där man fick rösta som man ville.

 Hon fick plats i socialförsäkringsutskottet och var engagerad i frågor om ekonomisk brottslighet, bland annat i en kommission som leddes av rikspolischefen Holger Romander.

 I valet 1976 fick hon en egen riksdagsplats och blev kvar en mandatperiod till.

 – Sedan insåg jag att jag måste sluta för att inte bli instängd i politiken. Jag hade sommarjobbat på Försäkringskassan och upptäckt att jag inte förstod vad arbetskamraterna pratade om. Det var inte de som var fel, det var jag som bara kunde diskutera politik. Och det var de inte intresserade av.

 Hon flyttade tillbaka till Dalarna och började jobba på Försäkringskassan där.

 – Under min tid där jobbade jag med ett samarbetsprojekt med landstinget, arbetsförmedlingen och 130 företag för att hjälpa sjukskrivna som behövde byta jobb.

 – Det pågick i flera år och gick bra så länge alla drog åt samma håll. Med det gav också sorgliga lärdomar om revirbevakning. Samarbete kräver rätt personer, inte bara rätt institutioner, annars faller det.
Men det dröjde inte länge förrän Börje Andersson, ”Röde Börje” från Borlänge, lockade in henne i hetluften igen. Hon blev ordförande i primärvårdsstyrelsen, tills den blev nerlagd, och tyckte att det var roligt med sjukvårdspolitik.

 Efter en tids anställning i landstinget, som utredare av barnpsykiatrin och som folkhälsoplanerare, blev Barbro ombudsman på Hyresgästföreningen Dalarna.

 – Då hade jag varit tjänstledig från Försäkringskassan så länge att jag måste säga upp mig.
– Jag gjorde en organisationsutredning åt förbundet, och en dag frågade någon mig: ”Är det du som ska efterträda förbundsordföranden Jan Danneman?” Det lät kul, tänkte jag, och så blev det.

 Det var år 2000, och sedan dess har Barbro levt med, debatterat, pratat och skrivit om bostadspolitik.

 – Vad man än sysslar med, är ju bostaden grunden. Hur människor bor är en förutsättning för allt annat i livet – sammanhang, skolor, kollektivtrafik, kultur …

 – Redan 1975 skrev jag en motion i riksdagen om obligatorisk bostadsförmedling och ett statligt bostadsbolag. Men det blev nej förstås.

 När alliansregeringen tillträdde efter valet 2006 hade Hyresgästföreningen en lång överläggning med Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Mikael Odenberg.

 – De ville veta vad vi tyckte, och sedan hade vi lätt att få kontakt med dem – även om de inte alltid delade vår uppfattning om vad som behövde göras. Men det var tydligt, efter vårt möte, att de inte tänkte införa marknadshyror.

 Den diskussionen återkom sedan i överläggningar mellan Stefan Löfven och Annie Lööf.

 – Det är en fråga som kommer och går. Men i Stockholm står lägenheter tomma i dag därför att folk inte har råd att betala hyrorna. Varför ska vi då ha marknadshyror?

 – Under senare år har bostadssituationen bara blivit sämre! Vi har ungdomar som inte får någon bostad, äldre som inte har råd att flytta från bostäder som blivit för stora och barnfamiljer som behöver större men inte heller har råd …

 Socialdemokraterna har ett obegripligt ointresse för bostadspolitik, tycker Barbro.

 – Partiet borde sätta förtroendevalda på kurs om social bostadspolitik.

Vid Onsdagsklubbens möte i oktober påpekade hon också för Hans Dahlgren att utkastet till partiprogram saknar ett avsnitt om bostadspolitik.

 – Han kunde bara hålla med! Och ingen av arbetsgrupperna som förberedde partiprogrammet hade till uppgift att granska bostadsmarknaden.

Hon är kritisk mot att allmännyttan, som enligt lag har ett övergripande ansvar för bostadsförsörjningen, nu hellre bildar koncerner och fokuserar på avkastningskrav.

 – Vad är det då för vits med att ha kvar allmännyttiga bostadsbolag?

 Barbro är också upprörd över den dysfunktionella byggmarknaden. En statlig utredning, ”Skärpning gubbar” visade att byggfelen då kostade 50 miljarder varje år. Nu har de stigit till 110 miljarder.
– Det är en tredjedel av byggkostnaden!Dåligt kvalitetsarbete och dålig logistik ger oss nybyggda bostäder som måste renoveras efter bara några år.
En senare utredning från Statskontoret gav lika nedslående resultat. Men inget har gjorts för att komma åt problemen.

 – Varför kan man inte utgå från kunskap och beprövad erfarenhet i byggbranschen lika väl som i sjukvården?

 ”Varför struntar ni i bostadspolitiken?” är rubriken på en artikel i Aktuellt i politiken och en motion till den kommande partikongressen som Barbro har skrivit tillsammans med Gun-Britt Mårtensson och Curre Hansson.
– Seniorsossarna har tagit motionen som sin egen. Nu hoppas vi på att partikongressen tar sig an bostadspolitiken. Vi ger oss inte!

I  motionen påminner de om att rätten till bostad är stadgad både i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i den svenska grundlagen. De konstaterar att bostadsbrist och utanförskap har förvärrats under lång tid och att friheten att välja en bostad som passar är begränsad av bostadsbrist, brist på alternativ och begränsade ekonomiska möjligheter. Motionen utmynnar sedan i en rad konkreta krav på skärpning av kommunernas ansvar för bostadsförsörjning, skattereform, investeringsstöd, obligatorisk allmännytta, renoveringsstöd till hyresrätter, hissar i äldre flerfamiljshus, uppräkning av bostadsbidragen och ett sammanhållet statligt system för bostadsförsörjningen. 

 När Barbro gick i pension tänkte hon som sagt ta det lite lugnare.

 – Ibland önskar jag mig harmoni och lugn, men då blir man väl jättegammal på en gång.

 Så hon fortsätter att driva sina hjärtefrågor – i Onsdagsklubben, Seniorsossarna, S-föreningen i Hammarby sjöstad där hon bor och den lokala PRO-föreningen där hon är med i styrelsen.

 – Jag har varit ombud på en PRO-kongress – och pratat bostadspolitik med anledning av deras bostadspolitiska program. PRO har stora möjligheter att påverka.

 Klimatet är en annan hjärtefråga.

 – Jag har varit med i en klimatcirkel i PRO, och efter den har vi startat en bokcirkel, där vi läser böcker om klimatet. Vi pensionärer är ju så intresserade av framtiden.
– Det är hoppingivande att gamla människor är så engagerade.

Det kan förstås bero på att de flesta har både barn och barnbarn som ska leva i det samhälle som vi lämnar efter oss.

 Barbro har fyra barn, ”två egna och två som jag har ärvt av min före detta man”, och fem barnbarn som hon umgås mycket med.
– Några av dem har jag hämtat på dagis i flera år. Nu är den yngsta 16, men det är lika roligt att vara tillsammans och prata med dem när de blivit lite äldre.

 Vi kan nog utgå från att även samtalen med barnbarnen rätt ofta handlar om politik.

 Eva Åhlström