Fortsätter kämpa mot orättvisa löneskillnader

Orättvisa löneskillnader för lika och likvärdiga arbeten har engagerat Anita Harriman i praktiskt taget hela hennes yrkesliv, såväl inom fackföreningsrörelsen som i statliga myndigheter, och i Lönelotsarna fortsätter hon att jobba med – och mot – orättvisorna långt efter uppnådd pensionsålder. Hon har varit med och utvecklat de modeller som används i dag för att mäta löneskillnaderna, både här hemma och internationellt. Och hon är inte nöjd med att utjämningen dröjer.

 Anita Harriman är född och uppvuxen i Örebro.

– Där gick jag i HALF, Högre Allmänna Läroverket för Flickor, berättar hon. Sedan fick även pojkar gå där, och då döptes det om till Nicolai. 

Framtidsdrömmarna då handlade inte om jobb i offentlig sektor eller fackföreningsrörelse.

– Nej, i folkskolan drömde jag om att bli flygvärdinna, och på gymnasiet ville jag bli arkitekt.

Anita flyttade till Uppsala för fortsatta studier.

– Jag ville komplettera mina betyg, så att jag kunde söka till KTH. Åren i Uppsala var härliga, det kändes som om allt var möjligt. Jag njöt av nationslivet, och framtiden kändes öppen.

– Jag började med matematik, och sedan blev det konsthistoria, innan jag fortsatte med statistik och numerisk analys och tog en fil kand.

På somrarna, och ibland på helgerna, jobbade hon som guide på Vasavarvet, där det då ännu inte fanns något museum utan bara ett fartygsskrov att visa och berätta om.

– Det väckte ett otroligt intresse, inte bara här hemma utan också internationellt. Och jag lärde mig framträda inför folk – och att få folk intresserade – på svenska, engelska och knagglig tyska. Det har jag haft nytta av i fortsättningen.

 Efter examen tog hon ledigt ett tag och tågluffade tillsammans med sin blivande man.

– Under resan gifte vi oss på ambassaden i Ankara. När vi återvände till Uppsala hade vi utbildning men inga pengar och inga jobb.

– Men jag fick jobb – tack vare kursen i konsthistoria! Jag sökte en tjänst på Riksförsäkringsverket, som amanuens på byrån för matematisk statistik. Chefen där tyckte att ”eftersom hon är intresserad av konst kan hon väl inte vara helt inskränkt”.

På RFV väcktes också hennes intresse för politik.

– Det var där socialdemokratin kom in i mitt liv, tack vare byråchefen Sven F Bengtsson, som hämtats från LO. Vid den här tiden – slutet av 1960-talet och början av 1970-talet – kom ju en rad reformer och nya lagar, och Sven var sekreterare i en utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring. Han tog med mig i sekretariatet, och där pratade vi mycket politik.

– Efter åren i Uppsala var jag präglad av vänsterrörelsen, men nu fick jag klart för mig vad kampen för socialförsäkringarna – och samarbetet mellan fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna – betydde. Vi hade många djupa samtal om det, och jag gick med i partiet.

Från RFV blev Anita hämtad till ett jobb på LO som lönestatistiker, och där väcktes hennes intresse för att visa och komma till rätta med orättvisa löneskillnader.

– LO var en fantastisk arbetsplats med stora möjligheter att utvecklas. Jag fick ansvar och skickades ut för att prata i olika sammanhang. ”Vi tror på dig”, sa de, och det gick bra.

Efter 11 år på LO blev hon erbjuden tjänsten som utredningschef på Kommunaltjänstemannakartellen, KTK, och stannade där ett par år.

– Men Stig Malm ville ha mig tillbaka till LO, och jag blev biträdande enhetschef för Löne- och arbetslivsenheten. Det var en stor enhet med över 30 anställda, och vi hade mycket att göra. Det var under de åren vi fick en stor skattereform, efter ”den underbara natten”, och marginalskatterna sänktes ordentligt. Jag var ute och pläderade för LO:s syn på reformen och skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet. Och vi lyckades ändra lite i förslaget.

Från LO gick Anita sedan vidare till Nordens Fackliga Samorganisation och Team Europe, ett organ för information om EU före det svenska EU-medlemskapet.

– Och sedan blev jag headhuntad till Arbetslivsinstitutet, berättar hon. 

Där fick hon jobba vidare med det som har engagerat henne genom hela yrkeslivet, och fortfarande gör det, löner och strukturella löneskillnader mellan kvinnor och män som beror på en lägre värdering av vad kvinnor arbetar med.

– På LO jobbade vi med låglönepotter, och de lågavlönade var ju kvinnor. Vi införde ett nytt sätt att illustrera det och kunde visa att kvinnorna i LO-kollektivet hade 80 procent av männens löner. Många var inte bara lågavlönade utan felavlönade.

 – Jag var LO:s representant i en statlig utredning, som Ingemar Mundebo tillsatte, för att se över kvinnolönerna. Ett resultat av den var också att den första pappamånaden infördes.

 På Arbetslivsinstitutet ledde Anita ett forsknings- och utvecklingsprojekt, som under fem år såg över löner och arbetsvärdering.

– Tillsammans med en kollega skapade jag ett arbetsvärderingsverktyg som var könsneutralt och flexibelt. Det hette ”grundmodell för arbetsvärdering”, men vi kallade det för HAC-modellen, efter begynnelsebokstäverna i våra namn. 

Grundmodellen, som kan anpassas efter olika delar av arbetsmarknaden, har blivit en förebild för arbetsvärdering både i Sverige och internationellt. Den grundar sig på de kriterier som används inom EU för att bedöma likvärdiga arbeten. Kriterierna för att värdera kraven i arbetet är kunskaper och färdigheter, ansvar, ansträngning och arbetsförhållanden.

 Parallellt med forskningsprojekt var Anita ordförande för Sveriges Konsumenter, en stor paraplyorganisation för konsumentorganisationer, där även LO och TCO ingår. Organisationen har en plats i EU:s ekonomiska och sociala råd, och där fick Anita företräda de svenska konsumenterna.

– Det blev många resor till Bryssel – och mycket papper, som levererades med budbil dagen före mötena, och som ingen orkade läsa. Men mötena var intressanta.

 Frågan om löneskillnader för lika och likvärdiga arbeten fick Anita lite senare arbeta vidare med hos JämO Lena Svenaeus. Alla arbetsgivare med tio eller fler anställda blev skyldiga att göra en lönekartläggning varje år, och JämO skulle se till att det gjordes. 

Arbetet hos JämO var Anitas sista anställning, innan hon gick i pension. Men medan hon var kvar där var hon med och startade Lönelotsarna, där hon fortfarande är aktiv. Det är ett oberoende nätverk av konsulter som kan anlitas av företag och som gör underlag till utredningar.

– Hos JämO utarbetade vi ett förenklat verktyg, Analys Lönelots, som vi tog över från DO (Diskrimineringsombudsmannen, där JämO numera ingår).

Lönelotsarna ger varje år ut en rapport där de värderar löneskillnaderna och gör nedslag i någon del av arbetsmarknaden, senast den statliga sektorn.

– Den är inte bättre än den privata! Vi har fortfarande ett lönegap på 20 procent på hela arbetsmarknaden. Inte ens i bristyrken, som skolan och vården, har skillnaderna minskat. 2015 hade vi ett lönegap på 76 miljarder kronor. Och även när kvinnor och män har lika arbete – alltså inte bara likvärdigt – tjänar männen mer.

– Hos JämO tog vi flera mål till Arbetsdomstolen, men det var svårt att vinna!

2018 fick Lönelotsarna fackförbundet ST:s arbetslivs- och demokratipris för arbetet med att kartlägga och uppmärksamma ojämlika löner.

Löneskillnaderna engagerar henne fortfarande, och hon fortsätter att arbeta med Lönelotsarna, som den här hösten särskilt granskar just bristyrken.

– Jag tar inga enskilda uppdrag längre. Men på hösten, när lönestatistiken kommit och vi arbetar med rapporten, jobbar jag flera dagar i veckan.

– Sverige är fortfarande det bästa landet att leva i, när det gäller jämställdhet. Men lönerna är en indikator på att det återstår en del att rätta till. Alla behöver en lön som det går att leva på för att bli ekonomiskt oberoende och fria.

Partimedlem har hon som sagt varit sedan hon började jobba på LO i mitten av 1970-talet, och periodvis har hon varit aktiv i både S-föreningen hemma i Bromma och i Traneberg Ålstens kvinnoklubb.

– Nu tycker jag att jag har gjort mitt och nöjer mig med att vara stödmedlem, säger hon och tror att hon gör mer nytta för både jämlikhet och jämställdhet i Lönelotsarna.

Och hon fortsätter att hålla igång även när hon är ledig.

– Jag är rörlig och går på seniorgympa. Och så går jag sedan flera år på Senioruniversitet. Det vill jag verkligen rekommendera. Nu följer jag en serie om ”evigt liv”, men jag har också lärt mig mer om både freds- och konfliktforskning och Ukraina.

Hon umgås också gärna med sina barnbarn.

– Jag har tre i Stockholm och två bonusbarn i Skåne som jag också har bra kontakt med.

– Och när jag hinner går jag gärna på teater – och på konstutställningar förstås. Senast såg jag Monet på Artipelag, och den var helt fantastisk.

Eva Åhlström