För de flesta är Anna-Greta Leijon känd som politiker och minister i flera S-regeringar.
Många kommer också ihåg henne som Skansenchef och förstås som tilltänkt kidnappningsoffer. Färre vet nog att hon också målar – och ännu färre att hennes politiska intresse väcktes i en nykterhetsorganisation.
Anna-Greta Leijon är stockholmare, född och uppvuxen på Långholmen och efter ett år i Uppsala och 28 år ”på landet” i Kallhäll återbördad till Stockholms innerstad. Vi träffas i hennes charmiga lägenhet under takåsarna på Söder, där katten Aslan vaktar från sitt utvalda hörn i vardagsrummet.
Hennes intresse för politik väcktes under skolåren. I hemmet på Långholmen, där hennes pappa var fångvaktare, diskuterades aldrig politik. Hennes mamma var till en början ”hemmafru” som arbetade som städerska på nätterna och senare sjukvårdsbiträde. Anna-Greta började på Sveaplans läroverk 1955 och blev snart aktiv i elevrådet och också skolans föreningsliv. Där fanns en teater- och litteraturförening. Så samhällsintresset och viljan att vara med och påverka fanns där redan, när skolan en dag fick ett besök som blev avgörande för hennes fortsatta väg .
– Det kom två killar från SSUH, Sveriges Studenters Helnykterhetsförbund De jobbade med att fånga upp intresserade gymnasieungdomar och ordna studiecirklar i olika ämnen. När de frågade om vi hade någon som kunde ordna cirklar svarade jag ja.
– SSUH hade en lokal i Gamla stan, och där träffades trevliga, samhällsintresserade och radikala ungdomar. Efter att ha lyssnat till en föreläsning om alkohol blev det som en frälsning för mig: Min pappa hade alkoholproblem. Jag vet vad det handlar om, så jag ska bli nykterist!
Anna-Greta blev aktiv i SSUH och ombudsman för Stockholmsdistriktet. Efter gymnasiet började hon läsa statskunskap i Uppsala och flyttade in på Nykterhetsvännernas studenthem.
– Det var en fin tid! Jag är inte nykterist längre, men jag har kamrater kvar från den tiden.
Hon var politiskt intresserad men hade ingen erfarenhet av partiverksamhet.
– Men nu träffade jag kamrater som var samhällsaktiva som socialdemokrater eller liberaler, och det var lärorikt.
Hon blev social ombudsman i studentkåren, där Birgitta Dahl var ordförande i Sociala utskottet, gick med i Laboremus (Socialdemokratiska studentförbundet) träffade Anders Leion (jo, de har samma efternamn men stavar det olika) och flyttade ihop med honom.
– Vi var politiskt intresserade och aktiva. Det som engagerade oss mest i studentförbundet, där jag var ordförande ett år, var internationella frågor, framför allt Vietnam och Sydafrika, men också jämställdhetsfrågor.
I studentkåren gjorde hon en jämställdhetsutredning, som väckte intresse. Sedan blev hon erbjuden jobb på AMS 1964 som amanuens på ”detaljen för kvinnligt arbete”.
– Jag ”var med barn”, som det hette då, och vi skulle flytta till Stockholm, där Anders gick på Handelshögskolan. Ett kort tag bodde vi i ett rum med kokvrå i Nyponet, men där var det svårt att ha barn. Tack vare att Anders stod i kö hos HSB blev vi erbjudna en stor lägenhet i Kallhäll. Det var rena landet för mig, som var uppväxt i stan, men 1964 flyttade vi dit.
– Jag kom dit med mage och jobb, men där fanns inga daghem. Så jag började jobba som tusan för det – och sögs in i kvinnoklubben, S-föreningen och arbetarekommunen. Om man sträcker ut lillfringet så …
Anna-Greta blev invald i skolstyrelsen i Järfälla och några år senare också i landstinget. Järfälla växte och var ett tag den kommun i landet som växte snabbast i landet.
– Kallhäll var ett gammalt brukssamhälle. Där möttes unga akademiker och yrkesarbetare. Till en början blev det krockar, och vi talade förbi varandra, men det gick snabbt över. Vi var alla glödande sossar och kämpade för dagisplatser, bättre villkor för dagmammorna och fler kvinnor i politiken.
– Det var roliga år i Järfälla! Men hur orkade man – ungar, jobb, pendling, politik? Som tur var hade jag god hjälp av min mamma.
Till partikongressen 1972 valdes Anna-Greta till ombud, och till den hade hon skrivit en motion om jämställdhet, som väckte mycket uppmärksamhet. Den inspirerade Olof Palme att tillsätta en Jämställdhetsdelegation, och Anna-Greta fick i uppdrag att leda den, direkt under statsrådsberedningen.
– Jag var med och byggde upp den, och den blev betydelsefull.
1973 kom hon med på Stockholms läns lista till riksdagen – och blev invald.
– Då hade vi jobbat ett tag med att kräva fler kvinnor på listorna.
Det var Anna-Greta som kom med det första förslaget om varvade listor till fullmäktige, men då var det lite för tidigt. Några år senare var tiden mogen, och i valet 1976 införde Socialdemokraterna i Järfälla ”varannan damernas” många år innan det blev regel för partiet i hela landet. (Sedan 1994 har Socialdemokraterna i hela landet haft varvade listor i alla val.)
Anna-Greta var tillsammans med Ingela Thalén och Leni Björklund de mest kända kvinnorna bakom det uppmärksammade beslutet
– Men vi var inte ensamma! Vi var en stor grupp, inte bara akademiker utan också de som jobbade på skolbespisningen eller som dagmammor.
Anna-Greta blev alltså invald i riksdagen 1973. Samma år ombildade Olof Palme ombildade och utsåg henne till biträdande arbetsmarknadsminister.
– Olof frågade om jag ville jobba med kvinnornas arbetsmarknad, och jag sa ja direkt. Det var ju frågor som jag redan jobbat med. Sedan visade det sig att jag fick ta hand om invandrarfrågorna också, och om jag vetat det från början hade jag kanske behövt tänka lite längre.
Det blev inledningen på ett tiotal år i regeringen – biträdande arbetsmarknadsminister 1973-76, arbetsmarknadsminister 1982-1987, justitieminister 1987-88.
Vad har varit roligast?
– Det är omöjligt att svara på. Alla uppdragen har varit både roliga och jobbiga. Men de första åren, 1973-76, var jag delansvarig för en rad viktiga lagar på arbetsmarknaden – om anställningsskydd, om ledighet för fackliga förtroendeuppdrag och om villkoren på arbetsmarknaden. Det var roligt!
Ansvaret för invandrarfrågor blev desto jobbigare. Anna-Greta var ansvarig för utvisningen av terroristerna som sprängt den västtyska ambassaden 1975 och som skadades svårt under attentatet.
Men utvisningen fick följder. 1977 upptäckte Säpo att Norbert Kröcher och gruppen ”Kommando Sisgfried Hausner” planerade att kidnappa Anna-Greta för att tvinga den västtyska regeringen att släppa dem som fängslats.
– Det var inte roligt! Och det är svårt att glömma.
Under de borgerliga regeringsåren 1976-82 var Anna-Greta riksdagsledamot och arbetsmarknadspolitisk talesperson.
Efter valsegern 1982 blev hon arbetsmarknadsminister och fick ansvar för att få ner arbetslösheten, som ökat under borgarnas tid vid makten.
– Jag hade sett vad arbetslösheten gör med människor och ville verkligen medverka till att fler fick arbete. Det blev utbildning och en rad andra åtgärder, som tyvärr inte finns idag.
1987 blev hon justitieminister och var bland annat ansvarig för ”knivlagen” och för att skärpa straffen för våldsbrott med kvinnor. Det var också under hennes tid i regeringen som vi fick målsägarbiträden. Men sedan tvingades hon avgå efter Ebbe Carlsson-affären.
När hon lämnade regeringen 1988 återgick hon till riksdagen och blev ordförande i Finansutskottet.
– Men när Ingvar Carlsson gjorde en uppgörelse med Folkpartiet, som innebar att han tog tillbaka löftet om utvidgad föräldraförsäkring, som vi hade varit ute och pratat om vid partimöten, då kunde jag inte vara kvar i riksdagen. Ingvar blev ledsen, men jag kunde inte vara kvar.
Hon fick erbjudanden om andra uppdrag och var kvar i partiets 90-talsgrupp.
Men hösten 1991 fick vi borgerlig regering igen, och då var det centerpartisten Börje Hörnlund som erbjöd Anna-Greta jobb som generaldirektör för Arbetsmiljöinstitutet, ett oberoende institut som arbetar med forskning och information om arbetsmiljö, och där hon trivdes bra.
Några år senare fick hon ett helt oväntat erbjudande.
– Jag blev kontaktad av en rekryteringskonsult som frågade om jag ville efterträda Hasse Alfredson som chef för Skansen! För en stockholmsflicka var det ett drömjobb. Jag har varit på Skansen som barn, jag har dansat på Skansen och jag har alltid trivts där.
– Man hamnar på ställen man inte tänkt sig! Men där blev jag kvar nästan elva år. Det var roligt, spännande och jobbigt. Jag trivdes bra med den unika blandningen av djurpark, friluftsmuseum och hela Sveriges underhållningsscen.
Samtidigt var hon också ordförande för Sveriges Television och Moderna museet. Men när hon var 66 år gick hon i pension, och idag har hon inga uppdrag – utom att vara mormor och farmor.
– Tidigare var jag en mycket aktiv mormor och farmor, men det senaste året har jag haft bröstcancer – och har fortfarande biverkningar – så jag har inte orkat så mycket. Men jag har fått bra behandling, och nu mår jag bättre.
Något som alltid får henne att må bättre är att måla. Anna-Greta ingår sedan 2009 i Mariamålarna med ateljé i Mariahissen, och nyligen hade hon tillsammans med några andra en utställning i ett galleri på Hornsgatspuckeln.
– Jag började måla som terapi efter Ebbe Carlsson-affären, och sedan har jag fortsatt. När jag målar kan jag koppla loss allt annat och bara koncentrera mig på det jag har på staffliet. Jag har ingen avancerad konstutbildning, men jag har gått en del kurser genom åren.
På väggarna i lägenheten hänger flera av hennes alster.
– Under pandemin blev det inte så många besök i ateljén, de flesta är pensionärer och måste vara försiktiga, men nu ser jag fram emot att börja gå dit igen. Och nyligen var jag ordförande på Mariamålarnas årsmöte. Det var kul!
Sedan restriktionerna släpptes har det också blivit möjligt att träffa goda vänner, gå på bio och teater igen. Och umgås med familjen – tre barn, sex barnbarn och två barnbarnsbarn.
– Vi brukar träffas alla till jul och på sommaren i mitt fritidshus i Ängelsberg, och det ser jag fram emot. Men först ska jag göra något som jag aldrig gjort förut. Jag ska åka till Hornborgasjön tillsammans med min dotter Britta och titta på trandansen.
Eva Åhlström