Leif Rönngren beskriver sig som styrelseproffs, och många styrelser har det blivit genom åren – men numera bara i ideell sektor, betonar han. Politiskt aktiv har han varit sedan gymnasiet och lite längre fram bland annat som borgarråd i Stockholm. Rågsved och Rågsveds Folkets hus går som en röd tråd genom hans liv sedan tonåren.
Vi träffas i ABF-huset på Sveavägen. Calle Nathanson, vd för ABF Stockholm kommer förbi och hälsar. Han berättar stolt att det nu är klart för invigning av den utbyggda källarvåningen i huset. I en tid när bristen på samlingslokaler är akut gör ABF en jättesatsning på nya lokaler med en stor livescen och plats för konserter, utställningar och sammankomster.
– De senaste årens riktade neddragningar till den ideella sektorn riskerar att på sikt tysta Föreningssverige, så den här satsningen är strategiskt viktig utifrån flera perspektiv, säger Leif Rönngren, nyss fyllda 60. Han skrattar när han får frågan om han inte är lite för ung för att vara med i Onsdagsklubben.
– Jag visste att det är en förening som har intressanta möten, så när Lena Nyberg frågade mig varför jag inte var med, och jag förklarade att man måste bli rekommenderad av någon, sa hon att ”då rekommenderar jag dig”, och så blev det.
Han jobbar fortfarande mycket, men bara med ideella uppdrag.
– Jag har borgarrådspension, och jag ville inte starta eget vid sidan av, som en del har gjort. I stället har jag i många år varit arbetande ordförande i Nya Rågsveds Folkets hus och är nu styrelseledamot i flera ideella föreningar och bolag.
Leif är född i Sundbyberg och uppväxt i Solna, men sedan sena tonåren har han bott i olika delar av Vantör, och nu i Örby, tillsammans med sin fru Tina som många känner som nybliven pensionär och tidigare ombudsman för Socialdemokraterna i Stockholm.
– Jag kommer från ett arbetarhem och har alltid varit intresserad av politik. Och jag såg skillnaderna i skolan, med elever från både villaområden och utsatta höghusområden. På högstadiet hade Moderaternas skolungdomar en egen lokal i skolan, där de till och med serverade sprit. Retoriken var hög, och jag ville ta debatten.
– När jag började på gymnasiet i Bandhagen, tappade jag mitt sociala kontaktnät och fick söka nya kompisar där. Tillsammans bildade vi Bandhagens socialdemokratiska gymnasieförening, och jag blev tidigt ordförande för SSU Lucidor.
Han gick med i SSU 1982, efter att ha träffat Olof Palme vid ett valmöte i Sollentuna.
– Palme frågade om jag var med i SSU. När jag sa nej frågade han ”Varför inte?” Och då var det bara att gå med.
I SSU fick han kompisar för livet. Flera av dem träffar han fortfarande regelbundet.
I valrörelsen1982 hoppade Lif av skolan för att ägna sig åt politik på heltid.
– Då var det bara valet som gällde!
Året efter började han jobba, som 17-åring.
– Ett tag var jag postis i Stockholm 1, i Gamla stan med många och jobbiga trappor i gamla hus. Sedan jobbade jag på Ågestagården som städare, på dagis i Rågsved, i hemtjänsten i Skärmarbrink och som vaktmästare och städare på Folkets hus i Rågsved.
I början av 80-talet var ungdomsarbetslösheten hög, och det fick Leif känna av.
– Men då hade Ungdomslagen trätt i kraft, och jag hade gått med i facket samtidigt som jag började jobba. Så jag fick ersättning, jobbade fyra timmar och fick lön för åtta.
När han blev tvungen att sluta som vaktmästare på grund av arbetsbrist blev han i stället i omgångar ideell ordförande och arbetande ordförande i styrelsen för Folkets hus.
Som medlem i Fastighetsanställdas förbund gick han på 1990-talet en utbildning till ombudsman, och efter den var det meningen att han skulle börja jobba med medlemsvärvning. Men i samma veva blev han nominerad till borgarråd i Stockholm inför valet 1998.
– Jag tackade först nej, men när Olivia Wigzell skulle vara föräldraledig tackade jag ja till att vikariera för henne på timmar. Från år 2000 var jag oppositionspolitiker på heltid i två år.
Efter valet 2002 fick Socialdemokraterna makten tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och då var Leif först personal- och demokratiborgarråd till 2004 och sedan fastighetsborgarråd till 2006, då stadshuset på nytt fick borgerlig majoritet.
– När jag blev fastighetsborgarråd och dessutom ledamot i koncern- styrelsen för Stockholms Stadshus AB blev jag tvungen att lämna förbundsstyrelsen i Fastighetsanställdas förbund. Nu blev jag ju deras motpart på högsta nivå.
Leif fortsatte som politiker till 2010.
– Jag har ju alltid varit intresserad av politik, och mitt första uppdrag i kommunen, fick jag när jag var 24 år, som ordförande i en social distriktsnämnd, och jag har suttit i kommunfullmäktige i över 20 år.
De sociala frågorna har engagerat honom mest, även om han genom åren fått jobba med många sakpolitiska områden.
Från tiden som personal- och demokratiborgarråd minns han särskilt svekdebatten kring trängselavgifterna.
– Det blev oändliga diskussioner, men jag tyckte att det var kul att debattera.
Det har han inte alltid gjort. Men en argumenttrimning under ledning av Bengt Göransson, där Leif fick beröm för ett brandtal om behovet av samlingslokaler, fick honom att våga släppa loss. Och på den vägen är det.
– Jag är alltid väl förberedd men pratar utan manus, och jag vill alltid få med något konstruktivt och alltid ha en bra slutkläm.
I kommunen har han bland mycket annat lett en utredning om stadens politiska organisation, med en referensgrupp där alla partier var representerade, och där ett av resultaten var öppna sammanträden där medborgare får möta politikerna.
– Medborgarkontakten är viktig i frågor som berör stockholmarna.
Han har också varit ordförande i Stockholmshem, i Stockholm Parkering och flera andra av stadens bolag.
– Jag har lärt mig mycket, och det har varit roligt hela tiden. Det måste vara roligt om man ska orka!
En insats som han är lite extra stolt över är ett program från oppositionstiden om att möta hemlöshet.
– Jag pratade med Maria Urdin, som var hemlös och brukade tigga i Gamla stan, om vad som behövde göras för att lösa problemen. Sedan träffade jag henne flera gånger på dagtid och bad henne skriva förordet till programmet. Och det gjorde hon, när jag lovade att inte censurera det på något sätt.
– Det blev en bra diskussion om det. Några var upprörda över att en hemlös fått skriva, men det var lätt att hantera. Och det bidrog till att påverka attityderna. Det är ju människor vi pratar om!
Leif lämnade alltså politiken 2010 men var kvar ett tag till som ordförande för Stockholmshem och för den lokala polisstyrelsen i Söderort tills den avskaffades.
Sedan har han varit vice ordförande i Folkets Hus och Parker i flera omgångar – och hela tiden aktiv i den lokala Folkets hus-föreningen i Rågsved, alltid med olika arbetsmarknadsprojekt och sociala projekt på gång.
En ovanlig satsning som gav ringar på vattnet var Odlande stadsbasarer, ett stort projekt för hållbar stadsodling med stöd av Vinnova, där Stockholms stad och en rad företag medverkade, med Folkets hus-föreningen som projektledare.
– Vi ville undersöka om det gick att odla under mark, dels för att få lokalt odlade grönsaker i tätbebyggda områden, dels med tanke på beredskap. Projektet handlade också om att minska vattenförbrukning och cirkulärt tänkande. Vi såg till att arbetslösa fick jobb med att sköta odlingarna.
Odlingarna visade bland annat att det gick åt mycket mindre vatten i en odling i slutna rum under jord, och att den var oberoende av både väder och skadeinsekter.
– Studiebesöken avlöste varandra, och projektet blev mycket omtalat, även internationellt, och gav de deltagande företagen reklam som var värd miljoner.
Projektet var tidsbegränsat, men erfarenheterna finns kvar och har blivit en förebild för liknande projekt i flera länder.
Ett annat projekt var Andra Varvet i Högdalen, ett socialt företag där människor i utanförskap fick jobb.
Inom Folkets hus och Parker har han, lokalt i Rågsved, tillsammans med de olika styrelserna också drivit ett strategiskt arbete om rörelsens uppgift.
– Det handlar om vilka vi är. Det viktiga är inte huset utan vad vi gör och vad vi vill. Vi måste göra saker i parker och på torg, inte bara hyra ut lokaler och driva vår egen verksamhet.
Leif var också med och startade Café 19 på Västmannagatan, ett arbetslöshetscafé i LO-distriktets regi, som erbjöd studier och gemenskap.
– Det blev nästan som ett medborgarkontor. När grafikernas uppgifter försvann från tidningarna och många blev arbetslösa blev Café 19 en viktig samlingsplats för dem. Det var öppet i fem år, och besöksboken visade att vi hade haft 35 000 besök.
I dag är Leif också kyrkopolitiker, ordförande i kyrkorådet i Vantörs församling och med i styrelsen för Stockholms stift.
– Jag gick ur kyrkan när den skildes från staten 2000, men när AFS och SD började engagera sig stod jag inte ut, så jag gick med igen och började engagera mig. Jag var ersättare i kyrkorådet först men fick förtroendet att leda arbetet – och har upptäckt hur spännande och intressant det är. Kyrkan gör så mycket bra!
Som kyrkorådsordförande har han också nytta av sina erfarenheter från de många bolagsstyrelserna och kan ge goda råd bland annat om social ekonomi, fastighets- och placeringsfrågor.
– Annars är jag mest aktiv lokalt, hjälper till där det behövs. I kyrkoval- rörelsen i fjol ställde både partiet och facket upp mer än tidigare, så nu får jag och mina kyrkokompisar ge tillbaka – knacka dörr och delta i torgmöten.
Som ordförande i den lokala villaföreningen pratar han förstås ofta med sina grannar, även om politik.
– Py Börjesson, som jag känner från tiden i stadshuset, är med i samma förening, och grannarna vet att vi är sossar, så det brukar bli bra diskussioner.
Eva Åhlström