Vill förändra och se utveckling
Från mellanstadielärare och kvinnoklubbist till statssekreterare och generaldirektör. Pia Enochsson kan se tillbaka på en imponerande karriär, hela tiden med vilja att förändra och förbättra, gärna med lite nya och okonventionella metoder.
– Jag vill se utveckling, säger hon.
Pia Enochsson är värmlänning, uppväxt i Karlstad där hon bodde tills hon var färdig mellanstadielärare – och tvungen att flytta för att få jobb.
– På den tiden var det svårt både att komma in på lärarutbildningen och att få en lärartjänst. Men jag och Anders, som jag har hållit ihop med sedan vi var 14 - 15 år, lyckades få varsin lärartjänst i Hedemora.
Men Pia jobbade inte länge som lärare utan sökte rätt snart en SYO-tjänst och började arbeta med frågor om skola och arbetsliv, i kommunen och på länsskolnämnden.
I Hedemora började hon också engagera sig politiskt, men det tog ett tag innan hon blev partimedlem.
– Jag var präglad av 68-rörelsen och stod klart till vänster. 1976 fick jag följa med på en resa för lärare till Kina, där vi bland annat studerade kinesiskt utbildningssystem. Det var mycket som var annorlunda, bland annat mycket mer gemensamt arbete än vi var vana vid.
Hon åkte hem med många idéer om hur hon ville förändra skolan och insåg att för att påverka det svenska samhället behövde man vara med i ett parti.
– Och helst i det största partiet – som hade värderingar som stämde med mina.
De grundläggande värderingarna hade hon med sig hemifrån, där föräldrarna alltid röstat socialdemokratiskt, men länge hade hon tyckt att partiet var lite töntigt och inte tillräckligt radikalt.
– Men när jag kom hem från Kinaresan, 28 år gammal, tog jag kontakt med Socialdemokraterna i Hedemora, och det har jag inte ångrat.
Där mötte hon ett kvinnligt kommunalråd och en rad unga kvinnor som också var nyinflyttade och gärna ville vara med och påverka. De bildade en kvinnoklubb, och Pia blev ordförande.
– Till en början sågs vi som främmande fåglar i en kommun där de viktigaste arbetsplatserna var två stålverk och en gruva, och en arbetarekommun som av tradition dominerades av Metall.
– Männen använde maktspråk och såg oss inte när vi räckte upp handen. Men det ändrades, och vi möttes snart av respekt. Jag samarbetade med Metall om ett projekt för skola och arbetsliv i Långshyttan, där barnen fick besöka föräldrarnas arbetsplatser, som de aldrig hade sett tidigare.
Efter tio år i Hedemora ville Pia vidga sina vyer.
– Det började kännas trångt i den lilla staden. Jag ville engagera mig i partiarbetet i Stockholm.
Hon såg en annons om att Socialdemokratiska kvinnoförbundet sökte en studiesekreterare. Hon sökte, utan några större förhoppningar, men fick tjänsten.
– Så jag flyttade i all hast till Stockholm, med man och barn kvar i Hedemora ett tag, tills vi fick en lägenhet i Skarpnäck.
– Men jag trivdes inte på kvinnoförbundet. Det fanns ingen vilja att förnya studieverksamheten, som det ju var meningen att jag skulle göra.
Hon upplevde också att det fanns spänningar kvar i förbundet efter ordförandestriden några år tidigare mellan Maj-Lis Lööw och Maj-Britt Theorin.
– Jag var Maj-Britt-fan, och jag kände att det fortfarande fanns en uppdelning mellan distrikten efter det. Det förvånade mig, för det var ju historia.
Så när Pia fick en förfrågan om att flytta till Stockholms stadshus och bli borgarrådssekreterare hos Annika Johansson accepterade hon tacksamt.
– Det var skönt att gå tillbaka till skolfrågorna – och fantastiskt att få jobba i det vackra huset.
Medan hon arbetade i stadshuset träffade hon rätt ofta Bengt Göransson, som då var skolminister, och när han behövde en politiskt sakkunnig fick Pia flytta till regeringskansliet.
– I fem år fick jag jobba hos Bengt, och det var en gudagåva. Han blev min läromästare.
När regeringen ombildades och Göran Persson blev ny skolminister fick hon följa med Bengt Göransson, som nu var kulturminister, och arbeta med ett projekt för kultur i skolan.
– Sedan hörde Maj-Britt Theorin av sig. Hon arbetade med fred och nedrustning på UD och behövde en politiskt sakkunnig. Jag kunde inget om de frågorna, men jag fick framför allt jobba med att fördela pengar till olika fredsorganisationer och hjälpa Maj-Britt med att skriva tal.
– Och jag fick resa mycket med henne. Hon hade ett stort internationellt kontaktnät och var enormt respekterad, inte minst i FN.
Efter regeringsskiftet 1991 var det dags för nya utmaningar. S-kvinnor behövde en ny förbundssekreterare, och Margareta Winberg, som nu var ordförande, ville ha Pia som medarbetare.
– Då hade förbundet inte längre gott om pengar, för A-lotteriet gick dåligt. Så jag fick börja med att skära ner kansliet till hälften. Men i brist på pengar fick vi hitta på nya sätt att jobba, och det trivdes jag med.
En utmaning var den dåliga kvinnorepresentationen i riksdagen. Arga ”rödstrumpor” med Maria-Pia Boëthius, Ebba Witt-Brattström och Agneta Stark i spetsen hotade med att bilda ett kvinnoparti, om de traditionella partierna inte skärpte sig.
– Jag kände att vi måste flytta fram positionerna, så vi började samarbeta med dem – och med alla kvinnoförbunden i riksdagen. Det skulle vara uteslutet i dag, men då gick det bra, och vi hade så roligt tillsammans.
Kvinnoförbundens förbundssekreterare gjorde bland annat gemensamma resor till Norge och Island, där man kommit längre med jämställdheten. När Gerd Engman presenterade utredningen ”Varannan damernas” var också de svenska Socialdemokraterna och flera av de andra partierna mogna att införa varvade listor.
– Men hos oss tog partiet åt sig all ära, låtsades inte om vårt och de andra kvinnoförbundens gemensamma arbete.
Efter valet 1994 blev Margareta Winberg jordbruksminister, och Pia blev hennes statssekreterare.
Det svenska medlemskapet i EU ställde helt nya krav på svensk jordbrukspolitik, och Pia fick vara med och bygga ett nytt och större departement med internationellt kunniga medarbetare. – Jag blev involverad i frågorna, och som statssekreterare var jag med på jordbruksministrarnas möten i Bryssel.
Det innebar många tuffa förhandlingar, där det gällde att vara påhittig för att nå framgång. Margareta Winberg var engagerad i frågor om djurskydd och väckte stor uppmärksamhet när hon gjorde gemensam sak med Brigitte Bardot, som också gjort sig känd som djurvän.
– Vi arrangerade en presskonferens om djurskydd, och vi fick hjälp av LRF med att parkera en modern bil för gristransporter utanför EU-parlamentet. Det gav eko!
När regeringen ombildades 1996 blev Margareta Winberg arbetsmarknads- minister och Pia statssekreterare för nordiskt samarbete.
– Det blev två roliga år med många besök i de nordiska länderna tillsammans med Göran Persson, som var ny statsminister.
1998 utsågs Pia till generaldirektör för Glesbygdsverket i Östersund med ett 30-tal anställda.
– Första dagen jag kom dit väntade fem journalister från lokala tidningar, radio och TV på trappan. ”Ska du flytta till Östersund?” ville de veta. Jag förklarade att jag skulle veckopendla – men att jag hade en lägenhet i Östersund.
Det imponerade inte på de lokala medierna. Pia har fortfarande kvar löpsedeln med stora svarta bokstäver ”Glesbygdsverkets GD vägrar flytta från Stockholms innerstad”. Hon insåg att hon behövde anlägga moteld.
– Jag frågade mina medarbetare om det fanns något intressant som vi kunde gå ut med. En av dem visade ny statistik som visade att valdeltagandet var två procent lägre i glesbygd än i landet i övrigt.
Det blev ett pressmeddelande med kommentarer av nya generaldirektören.
– Efter det fick jag ingen kritik från medierna i Jämtland.
I fem år reste hon land och rike runt, besökte kommuner och lokala grupper, tills hon en dag blev kontaktad av skolminister Thomas Östros.
– Han skulle byta generaldirektör för den nya Myndigheten för skolutveckling, MSU, och ville ha mig där – i lokaler på Karlbergsvägen i Stockholm, i samma område som jag bor. Efter allt pendlande var jag inte svår att övertala.
Skolutveckling hade tidigare varit en del av Skolverket men var sedan ett år en egen myndighet, för att markera frågornas vikt. Men när Jan Björklund blev utbildningsminister i den borgerliga regeringen 2006 ville han lägga ner MSU och flytta över frågorna till Skolverket.
– Det tog två år att avveckla och flytta över all personal. Men vi var noga med att jobba vidare, ända in i kaklet, med en professionell verksamhet som var viktig för lärarna.
När nedläggningen var genomförd fick Pia i stället bygga upp en annan ny myndighet, Myndigheten för yrkeshögskolan, med lokaler i Västerås och Hässleholm. Mer pendlande alltså.
– Det tog fem timmar att åka tåg mellan kontoren, och det var svårt att styra från tåget. Så jag hann inte vara i Hässleholm så ofta. Personalen där var kvar från tidigare KY-arbete och gillade inte förändringarna, så det blev turbulent.
– Jag stod inte ut med att aldrig få med alla på vagnen, så jag bad att få sluta ett år i förtid.
Efter det har Pia arbetat med några olika utredningsuppdrag innan hon gick i pension 2016.
Under åren som generaldirektör kunde hon inte vara aktiv i partipolitiken, men som pensionär har hon gått med i Allmänna kvinnoklubben och Onsdagsklubben.
– Men jag är ingen aktivist. Jag vill inte knacka dörr och springa i trappor.
Med åtta barnbarn, som alla bor i närheten av Pia och Anders, har hon ändå svårt att få dagarna att räcka till.
– Jag reser med dem, och vi går på fotboll och tennis tillsammans.
– Men jag är ju en politisk människa, och som världen ser ut nu är det omöjligt att inte vara engagerad. Så jag pratar mycket om värderingar och politik, inte bara med barn och barnbarn utan också med pojk- och flickvänner och kompisar.
Eva Åhlström