Jämlikhet är och har alltid varit en hjärtefråga för Lisbeth Lidbom. I nästan hela sitt yrkesliv har hon arbetat med att förbättra villkoren för människor med funktionshinder, och i politiken har hon drivit på för att alla ska få samma möjligheter. 

– Men politiskt har jag ju bara varit aktiv lokalt, säger hon nästan ursäktande. 

Som om det inte skulle vara värt att lyfta fram decennier av engagemang i S-föreningen, stadsdelen och församlingen. Det är bara svårt att förstå hur hon hunnit med allt.

Lisbeth är född och uppväxt i Arvika, där hon gick åtta år i folkskolan.

– Då hade jag inga planer på någon fortsatt utbildning. Det fanns ingen studietradition i familjen. Så det var självklart att jag skulle börja jobba. Och jag hade tur och fick jobb direkt på sjukhuset, fast jag bara var 16 år.

– Jag fick inte jobba direkt i vården utan med diverse annat, bland annat administration på husmorsexpeditionen. 

Ett par år senare inleddes ett projekt på sjukhuset för att avlasta sjuksköterskorna.

– Jag fick ta hand om pappersjobb inne på en vårdavdelning, och det var roligt.

Lisbeths mamma arbetade som kokerska och var engagerad i Kommunal – och såg till att dottern också blev fackligt aktiv.

– Tack vare det fick jag följa med FCO i Värmland på en studieresa till Brunnsvik. Och den resan blev viktigare än jag kunnat föreställa mig. På Brunnsvik visste jag direkt: Här ska jag gå!

Så blev det också. Två år senare var Lisbeth elev på folkhögskolan och blev en av de första att få gå ett tredje år och bland annat läsa statskunskap.

– Det var ett samarbete med Uppsala universitet, som vår rektor C G Lindell var engagerad i, och en föregångare till ”25:5-an”, som gjorde det möjligt att bli antagen till akademiska studier utan studentexamen. 

Längre fram har Lisbeth läst en del universitetskurser, men där och då var det viktigare att hon träffade blivande maken Tore och något år senare kunde flytta med honom till Örebro, där han fått jobb på arbetsförmedlingen och hon själv på landstinget.

– Men innan dess gick jag en ettårig utbildning på KPS i Kristinehamn, en föregångare till Socialhögskolan med ungefär tre fjärdedels socionomutbildning.

 Efter ett par år i Örebro gick flyttlasset till Stockholm, där Tore fått jobb på LO och Lisbeth på personalavdelningen på Stockholms stads fastighetskontor.

– Vi bodde först i Märsta, där vi fått möjlighet att köpa en HSB-lägenhet. Vi pendlade till jobben inne i Stockholm, men jag ville ha ett liv där ute också, så jag tog kontakt med arbetarekommunen.

Det var 1970, och det var valår, så en ung och engagerad värmländska togs emot med öppna armar.

– Det var mitt första partiengagemang. Tidigare hade jag ju varit fackligt aktiv, och på Brunnsvik gick jag med i SSU. Men i Märsta blev jag aktiv i partiet.

Direkt efter valet tog hon plats i socialnämnden i Sigtuna kommun. Men det uppdraget blev inte så långvarigt, för ett och ett halvt år senare flyttade det unga paret in till Stockholm, till en nybyggd lägenhet på Roslagsgatan.

– Det byggdes mycket nytt, och vi ville gärna in till stan. Det var saftiga hyror, 1 236 kronor i månaden, men vi sa att vi fick väl äta blodpudding ett tag. Och så hamnade vi i den här stadsdelen, där vi har blivit kvar.

– Vi gick med i Johannes S-förening direkt, hösten 1971, och på den vägen är det.

 Lisbeth hade börjat som aspirant på arbetsförmedlingen i Uppsala men lyckades byta till en tjänst i Stockholm. Och efter fyra år som ”vanlig” arbetsförmedlare hittade hon sin nisch för det fortsatta yrkeslivet.

– Då började jag på Statens arbetsklinik, en liten statligt styrd myndighet för arbetslivsinriktad rehabilitering. Den tillkom på 1960-talet efter en statlig utredning om skador i arbetslivet. När jag kom dit hade den fått lite ny inriktning med ett team av läkare, kurator, psykolog och yrkesvägledare som arbetade för att hitta nya sätt att ta vara på kompetensen hos personer med funktionshinder. Tjänsterna var placerade på AMS, och jag blev handplockad som arbetsförmedlingens representant.

Lisbeth blev spindeln i nätet i det lilla gula huset på Karolinska vägen och svarade för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utbildning och bidrag.

– Det var roligt att vara med och utveckla nya metoder, sy ihop lösningar och ha kontakt med många delar av arbetslivet.

1980 gjordes en utredning om yrkesinriktad rehabilitering, och det blev starten för Arbetsmarknadsinstitutet AMI som etablerades över hela landet.

– AMS blev huvudman för verksamheten, med en särskild avdelning för metod- och kompetensutveckling, och där hamnade jag. 

– Under 20 år fick jag vara med och utveckla metoder och utbilda personal. Ett mycket roligt och stimulerande arbete! Men sedan skulle det mesta göras ute på arbetsförmedlingarna, utan något särskilt institut. Jag var inte nöjd med att man skippade det i stället för att bygga vidare på det.

 Men Lisbeth fick snart nya arbetsuppgifter på AMS. När Sverige kom med i EU 1995 tillkom helt nya arbetsområden.

– Det hade gått så snabbt, och vi var inte förberedda. Jag fick bara besked från verksledningen att ”du tar hand om Horizon”. Det var ett delprogram inom Sociala fonden, som arbetade med funktionshinder. Många var glada att Sverige kom med och ville gärna samarbeta med oss.

– Jag kastades in i jobbet, och det blev många resor till Bryssel och till olika medlemsländer. Det var slitsamt men roligt att vara med och utveckla arbetet med funktionshinder till en annan nivå.

Hon fick se till att EU-frågorna integrerades i arbetet på hemmaplan och är glad över att under nästan ett helt yrkesliv ha varit med och utvecklat fler och bättre arbetsmarknadspolitiska insatser för människor med funktionshinder. Hon har också varit AMS-representant i en rad statliga utredningar inom det området.

– Det har hänt mycket – oavsett regering. Ingen har vågat dra in pengar från de här insatserna.

Hon är särskilt glad över att ha fått vara projektledare för två stora insatser, som betytt mycket för många unga människor.

– Det började med en utredning om att ordna utbildning och arbete åt unga handikappade (som man sa då). Många fick tidigt förtidspension men hade ingenting att göra. Nu såg vi till att arbetsförmedlingarna fick jobba med ungdomarna, så att de kunde komma i arbete. Det handlade mycket om att påverka attityder och synsätt. Nu är det här reguljär verksamhet och ger unga med funktionshinder både arbete och stolthet.

–  Men vi upptäckte att det behövdes bättre introduktion ute på arbetsplatserna, och jag fick vara med och introducera ett system som fanns i Kalifornien och i Norge med utbildade coacher som var med ute på arbetsplatserna och tränade ungdomarna tills de var trygga i sina arbetsuppgifter. 

I Sverige startade det som ett projekt i några län, och 1998 blev det permanent som SIUS, särskild introduktion och utbildningsstöd.

– Jag vet inte hur mycket som finns kvar idag, men jag vet att det var till stor hjälp.

Parallellt med ett intensivt yrkesliv har Lisbeth i alla år varit politiskt aktiv, ”men bara lokalt”.

– Jag kom med i styrelsen för Johannes S-förening nästan direkt och har varit med i många år, med korta avbrott när barnen var små. På 1990-talet blev det Johannes/Gustav Vasa S-förening.

– Partiarbetet har varit roligt och intensivt under många år. Det har gått hand i hand med de frågor jag jobbat med, hela tiden med kampen för jämlikhet i centrum.

S-föreningen hade länge en egen medlemstidning, Johannes Löparen, och Lisbeth var med i redaktionen i över 20 år. 

– Vi träffades en helg i månaden och skrev, klippte och klistrade nyheter och kommentarer om lokalpolitiken. Det var jätteroligt!

Hon har också haft kommunala uppdrag: en period i en skoldistriktsnämnd på Norrmalm och betydligt längre tid, ca 20 år, i en taxeringsnämnd.

– Det låter kanske inte så roligt, men att följa utvecklingen i området via taxeringsnämnden var mycket intressant. Från början fanns här många små och enkla lägenheter – och invånare med arbetaryrken och låga inkomster. Sedan kom gentrifieringen med renovering och ombyggnad till stora lägenheter – och nya invånare med goda inkomster och stora avdrag.

Följt samhällsutvecklingen har hon också kunnat göra som nämndeman, 10 år i tingsrätten och 17 i Svea hovrätt.

 Lisbeth har också hunnit vara aktiv i kyrkopolitiken sedan mitten av 1970-talet, först i Johannes församling och senare i Gustav Vasa.

– Vi flyttade till Norrtullsgatan 1987, och då fick vi byta församling. 

Hon har hela tiden suttit i kyrkofullmäktige, tre perioder som ordförande, och också varit både ledamot och ordförande i kyrkorådet.

– Jag har också varit kyrkvärd i tio år, och det tyckte jag mycket om. Men jag fick sluta när jag fick problem med mina leder och svårt att röra mig.

Det har inte hindrat henne från att direkt efter att hon gick i pension gå med i PRO och bli invald i styrelsen för Norrmalms PRO-förening.

– Sedan 2016 är jag ordförande där, men jag räknar med att sluta nästa år och lämna över till någon yngre.

Lisbeth och Tore har två döttrar och fyra barnbarn, och båda familjerna är till Lisbeths glädje bosatta i stockholmsområdet och kan träffas ofta.

– När jag gick i pension hade de första barnbarnen kommit, och då kändes det bra att kunna hjälpa till och ta hand om dem ibland. Precis som mina föräldrar kom hit och hjälpte oss när vi var borta på kurser eller resor medan våra barn var små.

Eva Åhlström