– Jag tycker att virus och bakterier är så spännande, säger Kerstin Mannerqvist efter att i ett helt yrkesliv ha arbetat med smittskydd inom vården, både här hemma och i andra delar av världen. Som pensionär har hon fått mer tid att ägna sig åt ett annat stort intresse, politik, men även här med inriktning på vård och omsorg.

– Onsdagsklubben är rolig, säger Kerstin Mannerqvist som är relativt ny medlem i klubben och sedan årsmötet ersättare i styrelsen. Här finns så många intressanta människor med så mycket samlad erfarenhet. 

Nu kan hon själv bidra med erfarenheter från ett område där hon vet mer än de flesta, och definitivt mer än alla självutnämnda experter under den pågående pandemin.

Kerstin är uppvuxen i Stockholm, men född i Småland.

– Jag kommer från en familj av småländska bönder, berättar hon. Vi har rötter från 1500-talet i Björkseby, en liten by nära Astrid Lindgrens Bullerbyn. Där har vi en kusinträff varje år med tio kusiner, några medföljande och en gammal moster. En av kusinerna släktforskar, och hon förser oss ständigt med mer information om våra gemensamma förfäder.

Kerstins pappa arbetade på ett bokförlag, och när det var dags att välja yrke var hon inställd på att det skulle bli något liknande, för hon har alltid varit intresserad av att läsa.

– Jag tog en fil kand med ämnen inom kulturområdet, men det var inte så roligt som jag hade trott, så jag sadlade om och blev sjuksköterska. Och det har jag inte ångrat en sekund! Jag tycker att virus och bakterier är så spännande.

Så det är dem, virusen och bakterierna, som hon har ägnat sig åt under hela sitt yrkesliv – och lite till, efter att hon egentligen gått i pension.

Efter några år på Roslagstulls sjukhus (numera nerlagt) där man vårdade människor med smittsamma sjukdomar utbildade hon sig till hygiensjuksköterska och har sedan dess arbetat med smittskydd inom vården och med undervisning för att minska smitta inom vård och äldreomsorg.

– Jag var tio år på Huddinge, tio år på Södersjukhuset och tio år på Smittskyddsinstitutet, sammanfattar hon.

På Smittskyddsinstitutet blev hon rikshygiensjuksköterska med många spännande arbetsplatser både i Sverige och i andra delar av världen.

– Det blev mycket samarbete och kontakter inom EU och inom Norden, framför allt Norge och Danmark. Och så hade jag till uppgift att följa utvecklingen av vårdhygien i olika delar av Sverige.

Kerstin har också varit med i redaktionen för smittskyddets bibel Gröna boken, eller ”Att förebygga vårdrelaterade infektioner” som den egentligen heter.

Några år var hon engagerad i en satsning på basal hygien vid ett stort sjukhus i Etiopien.

– Det var så intressant att vara med och försöka anpassa grundläggande hygienrutiner i en miljö där de flesta resurser saknades, till exempel att tillverka egen handsprit enligt WHO:s recept.

Under åren på Smittskyddsinstitutet blev det många resor till Ryssland, för ett samarbete med deras motsvarighet till SMI.

– Vi gjorde studier i Sverige och Ryssland, träffades och jämförde våra resultat och diskuterade. Det var roligt, och jag tycker mycket om Ryssland och ryssarna.

– Jag lyckades till och med förena läkare och sjuksköterskor i samma grupp under en utbildning. För dem var det en revolution.

Kerstin har följt HIV-epidemin sedan starten och varit rådgivare till dem som vårdade Aidssjuka under en tid då det var en dödlig sjukdom som ingen visste vad det var eller hur den skulle behandlas. Det var inte förrän 1996 som vi fick fungerande bromsmediciner.

Sina erfarenheter från den tiden har hon bidragit med i Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

– Han hörde av sig till Smittskyddsinstitutet och fick prata med mig. Sen var jag hemma hos honom och fick berätta om hur man hanterade epidemin i början och om stämningen som rätt länge gränsade till hysteri.
– Vi hade två olika perspektiv, jag vårdens och han de vårdades. För mig var det viktigt att förklara att alla drabbades, men på olika sätt.

 När Coronapandemin bröt ut förra året var Kerstin med ett tag och hjälpte till att svara på frågor.

– Jag har genom åren haft mycket med journalister att göra. Men många har svårt att hantera det här med smitta. De ser alltid värsta tänkbara scenario. Jag försöker tala om att det finns bakterier överallt och att de faktiskt behövs.

Men ett scenario som verkligen blev värsta tänkbara kunde hon förutse.

– Eftersom jag har arbetat mycket med äldreomsorg visste jag tidigt att där skulle det gå åt pipan. Jag hade kunnat säga när pandemin bröt ut att den skulle drabba de äldre. Sedan ÄDEL-reformen 1992, när kommunerna tog över ansvaret för äldreomsorgen, är den medicinska kunskapen där mycket bristfällig. Och många som arbetar inom äldrevården har ingen utbildning alls.

– Både Finland och Norge har mycket bättre sjukvård inom äldrevården. Hos oss har vi haft ett sammelsurium av olika vårdutbildningar. Men nu finns i alla fall äntligen ett beslut om en nationell undersköterskeutbildning. Det är en välsignelse.

Förutom misslyckandet inom äldreomsorgen tycker hon att den svenska hanteringen av pandemin har fungerat bra, jämfört med i många andra länder.

– Det är bra att politikerna lyssnar på experter.

Det som oroar henne mest i dag är den snabbt växande antibiotikaresistensen i världen.

– Norden och Holland är undantag, där man fortfarande kan använda vanligt ”bondpenicillin”. Det är omöjligt i resten av världen, där man har missbrukat det så att det inte fungerar längre.

Kerstin är uppväxt med socialdemokrati, hennes mamma var en stor beundrare av Ernst Wigforss, men själv engagerade hon sig till en början i VPK.

– Jag kom med i en sjukvårdsgrupp, som leddes av Gunnar Ågren (läkare, landstingsråd och senare chef för Folkhälsoinstitutet), och det var så intressant.

– Men jag lämnade VPK när jag insåg att jag i själ och hjärta var socialdemokrat. Sedan dröjde det ett tag innan jag blev medlem och fick uppdrag för partiet, men sedan har det blivit desto mer.
– Jag är imponerad av vad partiet har åstadkommit när det gäller jämlikhet och rättvisa. Nu önskar jag bara att vi snart kan få föra gammal hederlig S-politik igen.

Hon har bott på Söder, var med i Södra kvinnoklubben och kom med i stadsdelsnämnden för Maria Gamla stan.

– Jag var med i deras socialutskott, och det var jätteintressant, men jag hade svårt att hinna med eftersom jag reste så mycket.

I dag är hon med i regionfullmäktige och sitter i regionens hälso- och sjukvårdsnämnd.

– Dessutom har jag kommit med i det nya Avtalsutskottet, som tillsattes därför att borgarna behövde ytterligare en ordförandepost. Utskottet har hand om alla vårdvalsfrågor, och det är skrämmande att se hur långt det har gått.

– Vi har en jättebra S-grupp i regionen, och jag trivs bra, men vi har svårt att nå ut med vår politik. I senaste valrörelsen upptäckte jag hur usel kunskapen är om vilka som styr i regionen och kommunen. De flesta vet inte att det är en borgerlig allians som har ansvar för sjukvården i Stockholm.

 När vi träffas några dagar efter att Stefan Löfven har aviserat sin avgång, är det förstås oundvikligt att samtalet kommer in på dagspolitiken och på den kommande partikongressen och nästa val.

– Jag hoppas att kongressen kan sätta press på våra ledare, så att vi kan gå till val på en stark socialdemokratisk politik. Det måste bli tydligare vad partiet står för och vilka eftergifter som har krävts för att kunna bilda en regering.

Vid sidan av politiken ägnar Kerstin mycket tid åt att läsa, både barnböcker för de två barnbarnen, 12 och 8 år gamla, och sådant hon själv tycker om. 
– Min mamma läste för mig, och jag har läst mycket för mina båda söner, och nu för barnbarnen. Vi har nyss läst böckerna om Bullerbyn, och de är förundrade över att barn fick arbeta och att det fanns drängar och pigor.

Själv läser hon just nu Henrik Berggrens böcker om Sverige under krigsåren. Annars blir det mycket ryska författare.

– Ludmila Ulitskaja är en favorit.

Hon umgås också mycket med vänner. Tillsammans med en väninna går hon på bio nästan varenda vecka. Och varje dag, i ur och skur, blir det en promenadrunda hemma i Älvsjö tillsammans med några nära vänner.

– Och så lagar jag mat tillsammans med sönerna. Det är ett stort gemensamt intresse.

Eva Åhlström