Kampen för mänskliga rättigheter går som en röd tråd genom Alfhild Petréns liv, här hemma och ute i världen där hon haft många uppdrag. Från Rädda Barnen till PRO Global, alltid med viljan att ifrågasätta och förändra.

–  Nu vill jag se en agenda för ett äldrevänligt och inkluderande samhälle, säger hon.

Alfhild Petrén har alltid bott i Stockholm, utom några år när hon studerade på universitetet i Lund, när hon satt ting och när hon arbetade utomlands.

– Min familj har en ingrodd akademisk tradition. Man ska bli läkare eller jurist. Litteratur och annan kultur får man ägna sig åt på fritiden.

Alfhild valde juridiken.

– Jag gjorde i och för sig mest annat än att studera – spelade teater och hade en egen syateljé. Men jag såg till att klara tentorna.

Hon satt ting Malmö och fick fiskalskompetens i hovrätten.

– Sedan var jag klar att döma och började med det vid Attunda tingsrätt. Men det var en värld som kändes främmande. Jag hade nog tänkt mig jobb på en allmän advokatbyrå.

Som så ofta var det slumpen som gjorde att livet tog en annan riktning.

– De ringde från Sida för att de tillfälligt behövde en vikarierande jurist. Det hoppade jag på, och där blev jag kvar och fick jobba med mycket mer än juridiken.

Alfhild blev handläggare för humanitärt bistånd till Latinamerika under det politiska förtrycket i Södra konen. Och hon fick resa med regeringsdelegationer som behövde hjälp med att skriva samarbetsavtal i flera utvecklingsländer.

– Jag fick inblick i otroligt många områden – från barnmatstillverkning till gruvdrift. Och jag trivdes med miljön på Sida på den tiden, när alla var engagerade och diskussionerna i kafferummet blev många och långa.

– Vi var ett ungt gäng på Sida. Många var både politiskt och fackligt engagerade, och jag var ett tag facklig representant i Sidas styrelse. Då var jag politiskt aktiv i VPK, satt i kommunfullmäktige och jobbade lokalt bland annat med daghemsfrågan. Jag hade själv småbarn.

Men sedan tog jobbet över, och det dröjde länge innan Alfhild blev partipolitiskt aktiv igen.

Efter några år på hemmakontoret blev hon utsänd till Bangla- desh för att arbeta med landsbygdsutveckling och blev sedan chef för biståndskontoret som är en del av den svenska ambassaden.

– Ambassaden var liten och man fick inblick i mycket. Och Bangladesh var så tillgängligt, ibland påträngande, lätt att få kontakt med människor inom förvaltningen, akademin, kvinnoorganisa- tionerna och kulturlivet. Och alla som jobbade för FN och andra biståndsgivare. I dag är säkert alla mindre tillgängliga, och det är större säkerhetskrav.

– Vi jobbade bland annat med Muhammad Yunus och Grameen Bank, som lånade ut pengar till fattiga kvinnor för småskaliga projekt. 

För det fick Yunus Nobels fredspris 2006, och idag är han premiärminister i Bangladesh.

När Alfhild återvände till Stockholm efter fyra år väntade en tjänst på Industribyrån, som inte kändes särskilt lockande.

– Jag ville göra något annat, så jag sökte och fick tjänsten som programchef på Rädda Barnen.

– Det var meningsfullt och kul! FN antog Barnkonventionen 1989 med en radikal syn på barnet och samhället. Nu gällde det att sprida information om den och omsätta den i verkligheten.

Rädda Barnen arbetade i många länder i världen och uppmuntrade framväxten av barnrättsorganisationer. Man stöttade globala kampanjer mot aga, barnarbete, sexuella övergrepp och andra brott mot barnets rättigheter.

– Det blev i Rädda Barnen en rörelse från att enbart göra väl för enskilda barn till en fråga om barns rättigheter och strukturella samhällsförändringar. Det var viktigt för mig.

Sedan fick hon uppdraget att på UD ta fram en skrivelse till riksdagen om demokrati och mänskliga rättigheter i internationellt utvecklingssamarbete.

– Ett jätteroligt arbete! Det placerade barnrättsfrågorna i sitt större sammanhang, vilket jag hade nytta av i nästa uppdrag hos Unicef som barnrättsrådgivare på regionkontoret för Sydasien, i Katmandu.

– Regionen sträcker sig från Afghanistan till Bhutan och Sri Lanka med ”kontinenten” Indien i mitten. Det var utmanande att jobba i FN-systemet, och rådgivarrollen är alltid knepig, men jag hade stor nytta av mina erfarenheter och kontakter från åren i Bangladesh och hos Rädda Barnen. Så jag hade gärna fortsatt, men det var inte enkelt att förena med min familjesituation.

Alfhild återvände till Rädda Barnen, där det svenska programmet och det internationella slagits ihop och behövde en ny policychef. Det var intressant till en början, men när en ny generalsekreterare rekryterades från näringslivet och ville införa sina idéer om New Public Management i organisationen försökte hon bjuda motstånd.

– Jag ville arbeta med långsiktiga resultat och samhällsförändring, medan fokus nu försköts till sådant som gick att mäta i antal barn.

Under den här tiden representerade hon också enskilda organisationer i den parlamentariska utredningen om politiken för global utveckling, PGU, som utmynnade i beslut om att alla politikområden i regeringens verksamhet skulle bidra till bekämpande av fattigdom och en hållbar och rättvis utveckling.

– Ett stort och viktigt beslut då, men samstämmighetspolitiken är i dag, 20 år senare, i stort sett bortsopad.

Som nybliven pensionär tog Alfhild tag i en fråga som har engagerat henne sedan dess, äldre människors villkor och rättigheter. Det handlar om att förstå åldrande, synliggöra äldre och att få till ett äldrevänligt samhälle.

–  Ålderism är väldigt utbredd, särskilt i Sverige, och präglar oss alla.

Så hon var med och tog initiativ till att bilda Pensionärer över alla gränser, tillsammans med kollegor från biståndsvärlden, som ville sätta strålkastarljuset på äldres försörjning, hälsa och skydd, också i krig och katastrofer.

De samarbetade med internationella HelpAge International som arbetar globalt för att organisera äldre, ge dem ansikte och röst.

– Efter lite trevande kontakter med pensionärsorganisa- tionerna kunde vi luta oss mot PRO, och 2013 startade PRO Global, där jag blev sekreterare.

FN:s Agenda 2030 var ett givet ramverk för PRO Global, som mycket verkat genom att lyfta äldres sak via Concord, en plattform för civilsamhällesorganisationer som samordnar arbetet med att påverka regeringen och EU i globala freds-, hållbarhets- och rättvisefrågor.

– Det går att lägga ett äldreperspektiv på nästan alla de 17 globala målen, från avskaffande av fattigdomen till fredliga inkluderande samhällen.

Sedan Alfhild blev pensionär har hon också blivit mer politiskt aktiv, nu som socialdemokrat. Hon är med i Kärrtorps S-förening, där hon också har varit ordförande. Nu är hon inne på sin andra period i regionfullmäktige och ordförande i hälso- och sjukvårdsnämndens seniorvårdsberedning. 

Som seniorsosse i partiet och äldreansvarig i sin krets försöker hon bidra till att vitalisera distriktets Äldreråd med äldreansvariga från de flesta av S-föreningarna.

– Äldrerådet vill stimulera alla som jobbar med äldrefrågor i sina lokalföreningar eller i stadsdelarna att lära mer och nytt. Vi behöver koppla ihop oss organisatoriskt och samarbeta – också mellan staden, regionen och riksdagen – för att få upp frågor på dagordningen, fördjupa kunskapen, höras och synas.

– När man i politiken pratar om äldre, handlar det mest om pensioner, vård och omsorg och äldres ensamhet. Men det finns äldrefrågor inom alla samhällssektorer.

Alfhild vill se en samlad S-agenda för ett äldrevänligt och inkluderande samhälle.

– Inom FN pågår sedan mer än tio år ett arbete för att identifiera luckor och brister i äldres mänskliga rättigheter. Det har nu lett till att man ska ta fram en bindande Äldrekonvention. Pensionärsorganisationerna driver på, liksom Institutet för mänskliga rättigheter, för att samordna svenskt stöd för en sådan konvention. 

– Den skulle bli ett bidrag till allas vår reglerade världsordning. Men regeringen har hittills varit kallsinnig.

Eva Åhlström

 • Alfhild Petrén

Mänskliga rättigheter en hjärtefråga

Kampen för mänskliga rättigheter går som en röd tråd genom Alfhild Petréns liv, här hemma och ute i världen där hon haft många uppdrag. Från Rädda Barnen till PRO Global, alltid med viljan att ifrågasätta och förändra.

–  Nu vill jag se en agenda för ett äldrevänligt och inkluderande samhälle, säger hon.

Alfhild Petrén har alltid bott i Stockholm, utom några år när hon studerade på universitetet i Lund, när hon satt ting och när hon arbetade utomlands.

– Min familj har en ingrodd akademisk tradition. Man ska bli läkare eller jurist. Litteratur och annan kultur får man ägna sig åt på fritiden.

Alfhild valde juridiken.

– Jag gjorde i och för sig mest annat än att studera – spelade teater och hade en egen syateljé. Men jag såg till att klara tentorna.

Hon satt ting Malmö och fick fiskalskompetens i hovrätten.

– Sedan var jag klar att döma och började med det vid Attunda tingsrätt. Men det var en värld som kändes främmande. Jag hade nog tänkt mig jobb på en allmän advokatbyrå.

Som så ofta var det slumpen som gjorde att livet tog en annan riktning.

– De ringde från Sida för att de tillfälligt behövde en vikarierande jurist. Det hoppade jag på, och där blev jag kvar och fick jobba med mycket mer än juridiken.

Alfhild blev handläggare för humanitärt bistånd till Latinamerika under det politiska förtrycket i Södra konen. Och hon fick resa med regeringsdelegationer som behövde hjälp med att skriva samarbetsavtal i flera utvecklingsländer.

– Jag fick inblick i otroligt många områden – från barnmatstillverkning till gruvdrift. Och jag trivdes med miljön på Sida på den tiden, när alla var engagerade och diskussionerna i kafferummet blev många och långa.

– Vi var ett ungt gäng på Sida. Många var både politiskt och fackligt engagerade, och jag var ett tag facklig representant i Sidas styrelse. Då var jag politiskt aktiv i VPK, satt i kommunfullmäktige och jobbade lokalt bland annat med daghemsfrågan. Jag hade själv småbarn.

Men sedan tog jobbet över, och det dröjde länge innan Alfhild blev partipolitiskt aktiv igen.

Efter några år på hemmakontoret blev hon utsänd till Bangla- desh för att arbeta med landsbygdsutveckling och blev sedan chef för biståndskontoret som är en del av den svenska ambassaden.

– Ambassaden var liten och man fick inblick i mycket. Och Bangladesh var så tillgängligt, ibland påträngande, lätt att få kontakt med människor inom förvaltningen, akademin, kvinnoorganisa- tionerna och kulturlivet. Och alla som jobbade för FN och andra biståndsgivare. I dag är säkert alla mindre tillgängliga, och det är större säkerhetskrav.

– Vi jobbade bland annat med Muhammad Yunus och Grameen Bank, som lånade ut pengar till fattiga kvinnor för småskaliga projekt. 

För det fick Yunus Nobels fredspris 2006, och idag är han premiärminister i Bangladesh.

När Alfhild återvände till Stockholm efter fyra år väntade en tjänst på Industribyrån, som inte kändes särskilt lockande.

– Jag ville göra något annat, så jag sökte och fick tjänsten som programchef på Rädda Barnen.

– Det var meningsfullt och kul! FN antog Barnkonventionen 1989 med en radikal syn på barnet och samhället. Nu gällde det att sprida information om den och omsätta den i verkligheten.

Rädda Barnen arbetade i många länder i världen och uppmuntrade framväxten av barnrättsorganisationer. Man stöttade globala kampanjer mot aga, barnarbete, sexuella övergrepp och andra brott mot barnets rättigheter.

– Det blev i Rädda Barnen en rörelse från att enbart göra väl för enskilda barn till en fråga om barns rättigheter och strukturella samhällsförändringar. Det var viktigt för mig.

Sedan fick hon uppdraget att på UD ta fram en skrivelse till riksdagen om demokrati och mänskliga rättigheter i internationellt utvecklingssamarbete.

– Ett jätteroligt arbete! Det placerade barnrättsfrågorna i sitt större sammanhang, vilket jag hade nytta av i nästa uppdrag hos Unicef som barnrättsrådgivare på regionkontoret för Sydasien, i Katmandu.

– Regionen sträcker sig från Afghanistan till Bhutan och Sri Lanka med ”kontinenten” Indien i mitten. Det var utmanande att jobba i FN-systemet, och rådgivarrollen är alltid knepig, men jag hade stor nytta av mina erfarenheter och kontakter från åren i Bangladesh och hos Rädda Barnen. Så jag hade gärna fortsatt, men det var inte enkelt att förena med min familjesituation.

Alfhild återvände till Rädda Barnen, där det svenska programmet och det internationella slagits ihop och behövde en ny policychef. Det var intressant till en början, men när en ny generalsekreterare rekryterades från näringslivet och ville införa sina idéer om New Public Management i organisationen försökte hon bjuda motstånd.

– Jag ville arbeta med långsiktiga resultat och samhällsförändring, medan fokus nu försköts till sådant som gick att mäta i antal barn.

Under den här tiden representerade hon också enskilda organisationer i den parlamentariska utredningen om politiken för global utveckling, PGU, som utmynnade i beslut om att alla politikområden i regeringens verksamhet skulle bidra till bekämpande av fattigdom och en hållbar och rättvis utveckling.

– Ett stort och viktigt beslut då, men samstämmighetspolitiken är i dag, 20 år senare, i stort sett bortsopad.

Som nybliven pensionär tog Alfhild tag i en fråga som har engagerat henne sedan dess, äldre människors villkor och rättigheter. Det handlar om att förstå åldrande, synliggöra äldre och att få till ett äldrevänligt samhälle.

–  Ålderism är väldigt utbredd, särskilt i Sverige, och präglar oss alla.

Så hon var med och tog initiativ till att bilda Pensionärer över alla gränser, tillsammans med kollegor från biståndsvärlden, som ville sätta strålkastarljuset på äldres försörjning, hälsa och skydd, också i krig och katastrofer.

De samarbetade med internationella HelpAge International som arbetar globalt för att organisera äldre, ge dem ansikte och röst.

– Efter lite trevande kontakter med pensionärsorganisa- tionerna kunde vi luta oss mot PRO, och 2013 startade PRO Global, där jag blev sekreterare.

FN:s Agenda 2030 var ett givet ramverk för PRO Global, som mycket verkat genom att lyfta äldres sak via Concord, en plattform för civilsamhällesorganisationer som samordnar arbetet med att påverka regeringen och EU i globala freds-, hållbarhets- och rättvisefrågor.

– Det går att lägga ett äldreperspektiv på nästan alla de 17 globala målen, från avskaffande av fattigdomen till fredliga inkluderande samhällen.

Sedan Alfhild blev pensionär har hon också blivit mer politiskt aktiv, nu som socialdemokrat. Hon är med i Kärrtorps S-förening, där hon också har varit ordförande. Nu är hon inne på sin andra period i regionfullmäktige och ordförande i hälso- och sjukvårdsnämndens seniorvårdsberedning. 

Som seniorsosse i partiet och äldreansvarig i sin krets försöker hon bidra till att vitalisera distriktets Äldreråd med äldreansvariga från de flesta av S-föreningarna.

– Äldrerådet vill stimulera alla som jobbar med äldrefrågor i sina lokalföreningar eller i stadsdelarna att lära mer och nytt. Vi behöver koppla ihop oss organisatoriskt och samarbeta – också mellan staden, regionen och riksdagen – för att få upp frågor på dagordningen, fördjupa kunskapen, höras och synas.

– När man i politiken pratar om äldre, handlar det mest om pensioner, vård och omsorg och äldres ensamhet. Men det finns äldrefrågor inom alla samhällssektorer.

Alfhild vill se en samlad S-agenda för ett äldrevänligt och inkluderande samhälle.

– Inom FN pågår sedan mer än tio år ett arbete för att identifiera luckor och brister i äldres mänskliga rättigheter. Det har nu lett till att man ska ta fram en bindande Äldrekonvention. Pensionärsorganisationerna driver på, liksom Institutet för mänskliga rättigheter, för att samordna svenskt stöd för en sådan konvention. 

– Den skulle bli ett bidrag till allas vår reglerade världsordning. Men regeringen har hittills varit kallsinnig.

Eva Åhlström