Det började med en lånad skrivmaskin
En lånad skrivmaskin på masonitfabriken i Rundvik blev starten på ett långt och framgångsrikt journalistliv för Östen Johansson. Från allmänreporter på små A-presstidningar till chef för en av Sveriges genom tiderna största tidskrifter och ordförande för Svenska Journalistförbundet.
– Jag har haft mycket roligt och lärt känna enormt många människor, summerar han.
Östen Johansson har levt ett helt yrkesliv i tidningsvärlden. Men vägen dit var inte helt självklar. Han växte upp i Rundvik i norra Ångermanland, ett litet samhälle där det mesta kretsade kring sågverket och masonitfabriken. Efter realexamen i Nordmaling började Östen jobba på fabriken.
– Samtidigt var jag aktiv i SSU förstås, berättar han. Vi ville ge ut ett informationsblad, eller en tidning, men vi hade ingen skrivmaskin. Så jag uppvaktade Brunnberg, som var chef för industrin, och frågade om vi fick låna en från företaget. Han hade tyvärr ingen att låna ut, men han kontaktade en bekant i Sundsvall som skickade upp en skrivmaskin. Den fick vi låna – på ett villkor: Chefen skulle få ett ex av varje nummer av tidningen.
Produktionen startade med 4-6 stencilerade sidor i varje nummer. Efter två nummer kontaktade Brunnberg Östens far och förklarade att han inte kunde låta grabben fortsätta på fabriken: ”Han måste bli journalist.”
– Det blev familjeråd hemma och funderingar om hur man gör för att få jobb på en tidningsredaktion. Och det slutade med att en släkting kontaktade Nya Norrland i Sollefteå och frågade om jag fick börja som volontär där.
Det fick han – och så började ett liv i journalistikens tjänst.
– Det var inte så lätt i början. Jag kunde ju inte skriva maskin annat än med pekfingrarna, och när en kollega ringde in ett referat sent på kvällen var det inte lätt att hänga med. Men jag lärde mig rätt snabbt.
Efter volontärtiden blev han erbjuden fast jobb på Nya Norrland, men Länstidningen i Östersund erbjöd högre lön, så han flyttade dit och jobbade ett par år som allmänreporter. Han engagerade sig också i SSU i Jämtland, där han snart kom med i distriktsstyrelsen, tillsammans med Bo Toresson, Egon Jakobsson och Alf Bergqvist, som blev vänner för livet.
I Östersund gjorde Östen också lumpen, samtidigt som han jobbade både på tidningen och med SSU-distriktet.
– Jag blev malaj och fick jobba på personalvårdsdetaljen. Där fanns bara en anställd, Bengt Sehlstedt. När han åkte iväg på FN-uppdrag i sex månader fick jag sköta jobbet själv! Jag gick till översten och begärde att få ständig nattpermis – och fick det.
– Jag flyttade ut på stan, delade lägenhet med Toresson och Jakobsson. Jag gjorde lumpen på förmiddagen, jobbade på tidningen på eftermiddagen och med SSU på kvällen. Det var roligt!
Men när han ryckte ut var han inställd på att gå vidare och pröva något annat.
– Jag gick SSU:s sexveckorskurs på Bommersvik och läste jobbannonser. Gotlands Folkblad sökte en journalist, och jag ringde chefredaktören Pelle Sollerman. Men jag förstod inte hans gotländska så jag fick be honom skriva.
Det löste sig, Östen fick jobbet, flyttade till Gotland och hade inga större problem med språket.
– Och naturligtvis fortsatte jag vara aktiv i SSU. När jag kom till Gotland hade SSU 27 medlemmar på hela ön, och de hade planerat att lägga ner, men jag satte igång med att bilda nya klubbar, och när jag slutade efter tre år hade distriktet 850 medlemmar.
På Gotland kom han i kontakt med Reso, och den ansvarige där föreslog sin chef på huvudkontoret i Stockholm att han skulle anställa Östen som pressombudsman.
– Det var stort när han ringde! I jobbet ingick också att vara chefredaktör för tidningen Utflykt. Det kunde jag inte tacka nej till.
– Så jag flyttade till Stockholm och Resos kontor vid Norra Bantorget. Där var förresten Bengt Göransson chef för en avdelning.
Efter ett par år på Reso blev han värvad till Aftonbladet som reseskribent.
– Men det blev allt möjligt. Åren på Reso hade lärt mig att ta mig fram i världen, och det fick jag nytta av.
På kvällstidningen blev det många snabba utryckningar. Östen minns särskilt ett tillfälle, där det ena scoopet gav det andra:
– Redaktionschefen Sigurd Glans ringde klockan fem på morgonen. En svensk hade blivit mördad i Turkiet, och han ville att jag skulle åka dit och skriva om det. Så det var bara att ta fram passet och ge sig iväg.
– På planet hamnade jag intill ett äldre par som satt och snyftade. Jag förstod att det var den mördade mannens föräldrar och började prata med dem. Så första rapporten till tidningen kunde jag lämna redan från mellanlandningen i Genève.
I Turkiet blev han bekant med en tjänsteman på svenska ambassaden, och när Sigurd Glans tyckte att han kunde ta lite ledigt efter ett bra jobb bestämde han sig för att åka och hälsa på den mannen.
– Jag åkte dolmush och stannade för att ta en fika i den lilla byn Kulu. Där satt några män på ett café, och en av dem frågade – på svenska – om jag var svensk. Det visade sig att han hade jobbat några år i Sverige och sedan återvänt när han fått ihop pengar för att köpa en bit egen mark. Och flera andra hade gjort likadant. Så det blev flera reportage om Kulu!
På ambassaden i Ankara pratade Östen med FN-svenskar som jobbat på Cypern och hjälpt turkcyprioter. En av dem hade åkt fast och sedan stannat kvar och tagit över en restaurang på Sydkusten.
– Jag åkte dit och letade reda på honom, och det blev ett bra knäck.
Ett av många under fyra intensiva år på Aftonbladet.
Men för de flesta är det inte som kvällstidningsreporter Östen Johansson är känd utan snarare som mångårig chefredaktör och vd för Vår bostad, som då var gemensamt organ för HSB och Hyresgästföreningen.
– Där började jag 1970 och blev kvar tills jag gick i pension 2005.
Vår bostad var en stor tidning med en upplaga på som mest 1,2 miljoner ex.
– Det var fantastiskt! Vi hade bra ägare, vi hade resurser, och vi kunde göra det vi ville. Vi utvecklade Vår bostad till en professionell och läsvärd tidskrift i fyrfärg. Vi hade till exempel originalnoveller av kända författare med illustrationer av konstnärer som Slas. Det var ett roligt jobb att ha kontakt med dem.
Liksom tidigare nöjde sig inte Östen med ett uppdrag.
–Jag hade många duktiga medarbetare, så jag hann med en del annat också.
Till ”en del annat” hörde inte minst 15 år som ordförande för Svenska Journalistförbundet. Han var också med och bildade Sveriges Tidskrifter, där han också blev ordförande, och han var styrelseledamot i TCO i 13 år.
– Jag lyckades organisera, säger Östen och får det att låta enkelt.
Från tiden som förbundsordförande på SJF minns han gärna arbetet med förhandlingar och särskilt den stora striden med Industritjänstemannaförbundet SIF om var journalisterna på TV skulle vara organiserade. Enligt SIF var det självklart att alla anställda på TV skulle tillhöra SIF, för Östen och Journalistförbundet lika självklart att journalister skulle tillhöra SJF.
– Det blev ett djävla liv, och det slutade i skiljenämnd, där vi vann på varenda punkt. Det var en skön seger!
Han lyckades också övertala Stockholms kommun att få köpa det som blev Journalisternas hus på Vasagatan för 2 miljoner.
– Vi byggde om det för 26 miljoner, och nu är det värderat till 300 miljoner.
Östen var under hela den här tiden organiserad socialdemokrat och bland annat med i styrelsen för Unga Örnars tidning Småfolket.
Men Vår bostad var väl partipolitiskt obunden?
– Tidningen var obunden, men inte jag!
Vår bostad lades ner ungefär samtidigt som Östen slutade, och ägarna HSB och Hyresgästföreningen ger nu ut varsin tidning, Hemma i HSB respektive Hem och hyra, men ingen av dem med tillnärmelsevis samma spridning eller samma resurser.
– Det var inte tidningens fel, det var en djupare konflikt mellan organisationerna som ledde till brytningen.
Under tiden på Vår bostad hann han också vara med i styrelserna för tre bokförlag: Tiden, Prisma och Rabén & Sjögren.
– Det började med Tidens förlag, och sedan blev jag värvad av de andra.
Vad har då varit roligast av allt han har hunnit med?
– Alltihop! När jag summerar kan jag säga att jag har haft mycket roligt och lärt känna enormt många människor.
Idag har han inga uppdrag längre – och vill inte ha några.
– Jag känner att jag inte kan bidra på samma sätt som tidigare.
Vad gör en tidigare mångsysslare i stället då?
– Så lite som möjligt, säger Östen och skrattar.
Men det stämmer förstås inte riktigt.
– Jag går på möten i Onsdagsklubben och andra föreningar där jag är med, jag rör på mig, går på teater, umgås med kompisarna från SSU-tiden … Och så läser jag mycket och blandat. Det lärde jag mig på bokförlagen.
Sedan tio år bor han på Reimersholme tillsammans med Ulla Hildén, och de har också ett sommarställe på Mörkö.
– Det har vi lämnat över till mina barn, men vi får vara där ändå.
Barnen är två söner, som båda bor i Stockholm, och fem barnbarn som de gärna umgås med.
– Ett av barnbarnen har du kanske hört talas om? Han heter Noel och är med i Hov1.
För läsare som är lika okunniga som intervjuaren om dagens idoler bör kanske tilläggas att Hov1 är en svensk hiphopgrupp som gjort världssuccé och blivit en del av det svenska musikundret. Till och med mer berömda än Noels farfar.
Eva Åhlström