Ett yrkesliv i maktens korridorer

Kerstin Olsson har sett mer än de flesta av maktens korridorer. Där har hon gått ut och in under hela sitt yrkesliv och arbetat tillsammans med inte mindre än nio socialdemokratiska ministrar. Det har varit mycket glädje men också stor sorg med mordet på Olof Palme och Estonia-katastrofen.

Som pensionär är hon fortfarande engagerad i dagspolitiken och deltar i debatten.

 Kerstin Olsson är född i Härnösand men har varit stockholmare sedan hon var nio år, så större delen av skoltiden har hon bott här.

– Efter gymnasiet blev det två betyg i historia på Stockholms universitet och sedan Journalisthögskolan. När det var dags för praktik var det stort strul med fördelning av platser p g a en konflikt på Sveriges Television. Jag sökte en plats jag var ensam om – Aktuellt i politiken.

Kerstin kände till tidningen från föräldrahemmet, där både mamma och pappa var politiskt aktiva. Och Aktuellt var en bra skola.

– Jag fick jobba ihop med Enn Kokk, Lena Näslund och Ulla Tengling. Sven-Erik Rönnby var redaktionschef och sekreteraren hette Anna-Lisa Ylling.

Under valrörelsen 1976 hade partiet en sida, Socialdemokraten, i Aftonbladet varje söndag, med nyheter, reportage och valinformation.

– Den fick jag jobba med tillsammans med Göran Färm, Håkan Källén och Curt G Carlsson. Det var roligt! Vi var med i tryckeriet i Klara och gjorde det sista på söndagskvällarna. Då var det fortfarande ett blytryckeri.

 Efter Journalisthögskolan fick Kerstin jobb på Byggnadsarbetaren.

– Chefredaktören Per-Eric Nilsson krävde att hela redaktionen skulle vara på plats senast 7.45 på morgonen, ingen pardon. Jag blev inte kvar där mer än fem månader men det blev bland annat reportage om kraftverken i Juktan i Västerbotten och intervju med Anna Hedborg om löntagarfonder.

Ännu bättre trivdes hon med nästa journalistuppdrag som redaktör för SSU:s tidning Frihet.

– Fälldinregeringen hade tagit över efter valförlusten 1976. Vi fördömde varenda politiskt förslag som kom, och revanschlusten var enorm. 1980 gick LO ut i storstrejk, och vi gjorde extrautgåvor av Frihet som vi körde ut till alla SSU-distrikten.

Medan Kerstin var på Frihet bildade hon och Ulla Tengling A-klubben, en förening inom Journalistförbundet för redaktörerna på de socialdemokratiska tidningarna Aktuellt i politiken, Frihet, MorgonBris och Småfolket.

 Från Frihet blev hon ombedd att komma till partiets informations- avdelning 1980, med Lars Hjalmarson som chef. På Are Idé 2 var Kjell Larsson chef och samarbetet med dem var tätt om valaffischer och valmaterial.

– Sten Andersson var partisekreterare. En söndag satt jag och jobbade på våning 1 på 68:an då Leif Karlsson letade någon som kunde skriva maskin. Detta befattade sig få av de manliga medarbetarna med dåförtiden.  Sten skulle ha fram ett papper, jag minns inte vad det handlade om. Jag följde med till våning 5 där partisekreteraren hade sitt rum.

– Leif och Sten stod bakom min rygg och dikterade och jag skrev.  Problemet var bara att en av Stens smågrabbar, som var med, stod vid sidan av skrivmaskinen och vred på valsen medan jag skrev. Så när texten kom ut var det som en lång trappa. På tal om gammal teknik …

 Efter valsegern 1982 fick Kerstin sitt första uppdrag i regeringskansliet, som informationssekreterare till nye kulturministern Bengt Göransson.

– Han var rolig att jobba med, och han spred glädje omkring sig mitt i jobbet med att städa upp efter den borgerliga regeringen. Hans företrädare Jan-Erik Wikström hade sett till att Konserthuset fått en väldigt dyr konsertflygel som inte var betald. Det kommenterade Bengt med att ”varannan ton på Konserthusets flygel spelas på kredit”.

– Han var en stor folkbildare. Vi besökte Hagfors, där arbetslösheten var hög, och där man arrangerade bokläsning vid biblioteket som aktivitet för arbetslösa.

Kulturministern var också själv en storkonsument av kultur – teater, musik, böcker.

– Han kände svenskt kultur- och folkrörelseliv utan och innan.

Efter valet 1985 flyttade Kerstin till statsrådsberedningen och var Olof Palmes biträdande pressekreterare fram till hans död året därpå.

Kerstin berättar att hon var med på en resa till Indien i början av 1986. Olof Palmes nedrustningsgrupp hade möte och han hade överläggningar med Rajiv Gandhi. Vid denna tid befann sig också en stor delegation från Bofors i New Delhi. 

Samtidigt pågick en kritisk intern partidiskussion om politiken, framförallt från Nässjö. En resa dit planerades efter telefonsamtal hem till Stockholm från Indien. Sedan kom mordet, inte långt efter hemkomsten.

Efter den förfärliga mordkvällen tog Ingvar Carlsson över som statsminister.

Kerstin var kvar en tid på statsrådsberedningen. Men när familjen växte med två små flickor ville hon ha det lite lugnare. Efter en kortare tid på partiets pressavdelning under ledning av Leif Gustafson började hon frilansa, bland annat åt SKTF (numera Vision). På uppdrag av Sture Nordh gjorde hon en rapport om nerdragningar i kommunerna. Den borgerliga regeringen med Anne Wibble som finansminister, påstod att det bara skulle bli neddrag- ningar i byråkrati i kommunerna p g a minskade statsbidrag, vilket SKTF visste var snömos.

– Vi gjorde ett urval av kommuner enligt kommunförbundets kategorisering, ringde runt och frågade om deras kommande nerdragningar inom barnomsorg, skola och äldreomsorg. Från de siffror vi samlade in kunde vi extrapolera och tala om vad som väntade under de kommande åren för riket som helhet. Det blev ett djävla liv! Men det var roligt, och siffrorna höll. Kommunförbundet gjorde egna beräkningar senare och såg samma utveckling.

1994 återvände Kerstin till regeringskansliet, nu som pressekreterare åt Lena Hjelm Wallén, utrikesminister i den nya S-regeringen, och fick vara med och hantera ännu en tung katastrof, Estonias förlisning.

– Den drabbade mig även personligt. Min moster Karin var med, som ledare för en grupp Metallpensionärer från Borlänge, och blev kvar i vågorna. Jag minns när min kusin Ove ringde följande morgon och sa ”Morsan var med på den djävla båten.”

I jobbet fick Kerstin följa med Lena Hjelm-Wallén till Estland för att samtala med de estniska ledarna och lägga ner en krans för offren från Estonia.

Det här var åren efter murens fall och de baltiska ländernas nyvunna självständighet. Estland, Lettland och Litauen ville alla så snabbt som möjligt komma med i både EU och NATO. I EU var meningarna delade i fråga om takten. Skulle alla tre få börja förhandla om medlemskap samtidigt, eller skulle Estland, som ansågs mest moget, få gå före?

– Lena och Sverige hade uppfattningen att de tre länderna skulle få en gemensam start och sedan gå i mål i den takt de var mogna för det. Sverige hade lite uppförsbacke i Baltikum, där Carl Bildt var stor idol medan han var statsminister. Men vi fick igenom en gemensam start, mycket tack vare Lena, och sedan har länderna kommit in i den europeiska gemenskapen.

Kerstin bytte chefer, när Lena Hjelm Wallén blev vice statsminister, och fick ansvaret för att lägga ihop informations- avdelningarna i det nya ”superdepartementet” under Mona Sahlin och Björn Rosengren, där man slagit ihop kommunikations-, närings- och arbetsmarknadsdepartementen. Där blev hon än en gång indragen i hanteringen av Estoniakatastrofen.

– Det blev många jobbiga turer i frågan om vraket skulle bärgas eller inte, med flera utredningar och olika besked. Jag skötte kommunikationen, och för varje beslut hade jag kontakt med de anhörigas olika föreningar.

– När det slutliga beslutet kom om att inte bärga Estonia förstod jag att det skulle komma många samtal till regeringskansliet. Så jag gick till växeln för att förbereda för detta. Det blev uppskattat, för det hade inte hänt tidigare.

Kerstin ville vidare och startade Norna kommunikation tillsammans med Bo Krogvig, Lars Godner och Lena Ag. I fem år, 1999-2004, jobbade hon mycket åt TCO och flera delar av folkrörelse-Sverige.

Efter de åren hämtades hon tillbaka till maktens korridorer. 2005 genomfördes ett stort partnerskapsmöte med NATO i Åre, där hon fick ansvaret för kommunikationen – tillsammans med NATO:s pressavdelning.

– Det var intressant! Vi flyttade till Åre en vecka för den sista planeringen. Med EU-mötet i Göteborg i färskt minne gjordes en enorm satsning på säkerhet. Åre översvämmades av poliser. En norrman på genomresa hade frågat: ”Är det krig?”

– Mötet avlöpte lugnt, men vi var helt utmattade när det var slut.

När Jan Eliasson tog över som utrikesminister efter Laila Freivalds 2006, blev Kerstin hans pressekreterare tillsammans med Dan Svanell.

– Jan var ju samtidigt ordförande i FN:s generalförsamling, så Dan och jag turades om att åka mellan Stockholm och New York – i fem månader.

– I valrörelsen det året var det fantastiskt att vara med Jan Eliasson ute i landet. På ett torgmöte i Göteborg kom fler och fler. Folk stannade, lyssnade och ställde frågor. Det blev ett utrikespolitiskt seminarium!

Efter valnederlaget 2006 blev Kerstin efter tre månaders ledighet, presschef vid TCO. I åtta år arbetade hon först med Sture Nordh och sedan med Eva Nordmark.

– TCO gjorde en strålande insats för att försvara sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen under den borgerliga regeringstiden. Det var roligt att jobba med det.

När Socialdemokraterna tog tillbaka regeringsmakten 2014 fick Kerstin arbeta med ytterligare en utrikesminister, nu som stabschef hos Margot Wallström.

– Margot Wallström införde den feministiska utrikespolitiken, som nu kopieras i Tyskland och andra länder, men som den nuvarande regeringen har slarvat bort. Det är sorgligt.

– Under Margots ledning var Sverige också tidigt ute med att erkänna Palestina. Det var verkligen framsynt, särskilt när man ser vad som händer nu. Hon såg också tidigt till att ge Ukraina stöd mot den ryska revanschismen, som har varit tydlig ända sedan murens fall. Putin höll ett tal 2008 som visade hur han såg på den ”fientliga” västvärlden, men under de åren rustade den borgerliga regeringen ner vårt försvar.

2016 valde Kerstin att sluta, på grund av stress, och bli pensionär ett par år före 65-årsdagen.

– Jag kände att jag inte hade samma drivkraft som de unga medarbetarna på UD, och jag ville inte säga ”det har vi prövat förr”. Men det är sant att vi har svårt att lära av historien.

Något riktigt pensionärsliv blev det ändå inte. Hon har fortsatt att frilansa en del, och mellan varven ägnar hon sig åt släktforskning.

– Det kan man lätt bli besatt av. Jag har till exempel sett att min pappas farfar hade en gård i Leksand som gått i arv i rakt nedstigande led ända från 1500-talet. Visst är det fantastiskt!

Ibland kan hon inte låta bli att ge sig in i dagspolitiken igen.

– Jag går hemma och blir förbannad! Och nyligen fick jag in en debattartikel i Svenska Dagbladet om gängvåldet. Samhället verkar helt hjälplöst och agerar främst repressivt. Både polisen och andra som jobbar med detta säger att vi måste satsa på skola och socialtjänst. I stället blir det tvärtom. Stora nerdragningar i skolan och en superstressad socialtjänst. Unga utan gymnasieutbildning och utan någon uppgift blir livsfarliga. I min artikel föreslår jag att staten ska ta ansvar för att utsatta kommuner inte ska behöva skära ner utan tvärtemot kunna satsa på barnomsorg och skola.

– Annars är jag nöjd med livet!

Eva Åhlström