Jan Myrdal avklädd

När jag var chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek hade jag ett litet mellanhavande med Jan Myrdal. Hans syster, Kaj Fölster, ville lämna en kasse med dokument till arkivet. Den innehöll framför allt en stor samling brev mellan Jan och hans föräldrar. När Jan fick veta det gick han i taket, hävdade litterära rättigheter, hotade med advokat och bullrade om stulna brev på Aftonbladetskultursida. Slutet på historien blev den gången att Kaj tog tillbaks breven.

Nu är Jan Myrdal död sedan 2020, breven publicerade i bokform hösten 2023 – och plötsligtförstår jag varför Jan absolut inte ville att de skulle bli offentliga i hans livstid. Läser man den nya Myrdalboken De hemliga breven hittar man nämligen flera viktiga nycklar till hans senare ställningstaganden.

Här står hans tidiga förälskelse i våldet som politiskt strategi, hans förakt för idioter som pratar om demokrati och humanism, hans demonstrativa brist på empati och inte minst hans grandiosa uppfattning om sig själv fram i ett naket och brutalt ljus. Ett par exempel ur mängden:

Jan till Alva Myrdal 1947-09-17:

”Ni blåögda idioter, ni har alltid sagt att det var pubertal cynisk eller reaktionär sorel- inspiration* när jag talat om våldet och ändamålen som helgar medlen.Ni var ändå med ombåde 1918 och 1930 fattar ni ännu ingenting? Den enda sättet att vinna en diskussion eller få rätt, det är att avrätta motståndaren.”

Jan till Alva Myrdal 1948-09-25:

”Kan någon människa vara så himmelskriande dum, så urbota korkad att hon tror på Demokrati, humanism, idealistisk humanism och resten av vrövlet? Jag fruktar det dom är inte ens så intelligenta att dom förstås vad dom säger. Det finns ju fortfarande små blåögda idioter som snackar om 'tryckfrihet' etc det är rörande.”

Det är en världsvan 20-åring som skriver detta, nota bene, inte någon liten skolgosse som har förälskat sig i Stalin eller förläst sig på ryska revolutionen. Breven avslöjar också att Alva och Gunnar långt upp i medelåldern försörjer Jan, fungerar som resebyrå och hotell, ser till att han och hans hustru får ett eget hus att bo i när de återvänder hem till Sverige efter en av sina långa reportageresor och i största allmänhet curlar honom svårt.

För detta tackar han med – ständigt missnöje och ständiga undervisningar i korrekt politiskt tänkande för de socialdemokratiska föräldrarna. Inte minst Alva, den ständigt kärleksfulla, omtänksamma och ibland överbeskyddande mamman, får veta att hon lever i djup förljugenhet och förblindelse.

Breven inramas av ett minst sagt matigt förord av Bosse Lindquist, knappast känd som någon vän av Jan Myrdal, och ett lika omfattande efterord av den förskjutne sonen JankenMyrdal. Kanske skulle boken ha vunnit på om framför allt förordet hållits kortare, till fördel för ett ännu rikligare urval av brev.

Man kan också som några läsare påpekat se boken som dom öven död man. Sådana avklädningar av lik klingar i vanliga fall illa. I just fallet Jan Myrdal kan man dock se en nästan gudomlig rättvisa i att han som på 1980-talet valde att ta heder och ära av sina då redan gamla och sjuka föräldrar nu får utstå samma behandling, bara med den skillnaden att den här avklädningen baseras på hans egna ord.

Lars Ilshammar 

Alva & Gunnar Myrdal, Jan Myrdal: De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal. Inledning: Bosse Lindquist. (Albert Bonniers förlag)

* Troligen syftar JM här på Georges Sorel, som var en fransk filosof och politisk teoretiker,känd för sina skrifter om den revolutionära syndikalismen och sin tro på våldet som politisk metod.