Tonsättaren Dmitri Shostakovitj sitter framför sin förhörsledare i Stora huset, NKVD:s högkvarter iLeningrad – en fruktad plats som få återvänder ifrån i livet. Året är 1936 och Josef Stalin har dragit igång ännu en stor utrensning.

Shostakovitj får nu veta att hans vän och mentor, marskalken MichailTuchatjevskij – den röde Napoleon kallad – har blivit arresterad (och förmodligen redan är avrättad) för, som det påstås, att ha planerat att mörda Stalin. Nu vill förhörsledaren veta exakt vilka personer som Shostakovitj har umgåtts med hemma hos Tuchatjevskij.

Shostakovitj har bara deltagit i oskyldiga musikaftnar, absolut inte pratat politik hos marskalken. Men det duger inte som svar. En konspiration måste det vara! På nåder tillåts han gå och får helgen på sig att komma fram med en lista på namn på konspiratörerna. Tonsättaren tillbringar en helg i ångest och säger sedan adjö till sin familj och till livet. Men när han kommer tillbaks till Stora huset på måndagen är förhörsledaren plötsligt borta. Ingentycks veta var han är. Även han har blivit ett offer för en självhärskare och revolution som äter sina egna barn. NKVD hörs inte mera av.

Julian Barnes, brittisk författare och journalist, har med romanen Tidens larm (Forum) gett Dmitri Shostakovitj rollen som tidsspegel. Genom honom får vi uppleva det totalitära samhället, den absoluta och nyckfulla makten in på vårt eget skinn. Det är en stor roman i litet format om allmängiltig fråga; hur överlever man som konstnär med en laddad pistol ständigt tryckt mot nacken? Svaret: man gör vad som krävs. IShostakovitjs fall handlar det till exempel om att ta avstånd från sitt eget verk när den store ledaren besöker operan, snedtänder och sedan skriver ner föreställningen på Pravdas förstasida under rubriken ”Kaos istället för musik”.

Det kan också handla om att skriva musik som man föraktar, tvingas ta avstånd från människor som man egentligen beundrar eller låta sig utnyttjas som affischnamn av regimen i vetskap om att man – trots att man hyllas som Sovjetunionens mest lysande kompositör – ändå bara är en mask, och för att kanske också någon gång få göraden musik som man innerst inne brinner för. Barnes är skoningslös mot Shostakovitj i hans ständiga ångest ochrädsla, men också skoningslös mot de naiva västerländska intellektuella som låter sig duperas av Stalins Patomkinkulisser att se sovjetstaten som ett folkets paradis snarare än ett folkets fängelse.

Var Shostakovitj en medlöpare, kollaboratör, en överlevare, en hemlig (mycket hemlig) dissident som kommunicerade med musikaliska koder – eller helt enkelt en människa fångad i en djävulsk situation? Det får läsaren själv ta ställning till. Tidens larm är, just därför, en lysande text om konstens eviga och omöjliga tvekamp med makten. Just nu kan man också se Tidens larm som musikteater i Joakim Stens fria tolkning och med regi av Tobias Theorell på Folkoperan i Stockholm, med Johan Ulveson som Shostakovitj. Vad kan passa bättre i en tid där allt fler frågetecken har börjat sättas efter principer som ”armlängds avstånd” också här i Sverige?