Ryssland är vår närmaste stormakt, aggressivt mot sina grannar och ett land som förföljer och mördar oppositionella.
Men hur lever ryssarna i den enväldige Vladimir Putins rike? Vad tänker de om sina makthavare och om möjligheterna till förändring? Är det gamla Sovjet tillbaka?
Anna-Lena Laurén är Dagens Nyheters och Hufvudstadsbladets korrespondent i Ryssland. I femton år har hon bevakat och bott landet.
I boken Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Norstedts, 2021) skildrar hon med breda penseldrag det land hon både förskräcks och fascineras av.
Titeln förbryllar vid första anblicken. Finns det något sådant som en sammetsdiktatur? Ordet är inte hennes eget påfund utan syftar på ett begrepp från 1880-talets Ryssland då likt idag en liberalisering följdes av en hård repression - ”en järnnäve i en sammetshandske”.
Författaren slår (förstås) fast att Sovjet inte var någon sammetsdiktatur. Det var en ”riktig diktatur”. I Putins system finns en hård auktoritär kärna, skriver hon, men samtidigt är mycket tillåtet. Framför allt, påpekar hon, är makthavarna både korrupta och inkompetenta. Så de flesta rycker på axlarna och fortsätter sina liv, så gott det går.
Det finns ett mått av frihet för medborgarna, om man inte sticker upp. Du kan skrika i bussen att Putin är en skitstövel, men försöker du organisera motstånd eller avslöjar korruption är ditt liv i fara.
Anna-Lena Laurén skildrar den ryska vardagens olika sidor. Hon skriver om sina upplevelser av byråkrati och absurt bemötande från såväl makthavare som expediten i affären eller vaktmästaren i simhallen.
Kort sagt alla vardagslivets små och stora jävligheter som ryssar lärt sig leva med eller nonchalant rycker på axlarna åt. Det är som det är. Homo Sovjeticus kallades det förr i tiden.
Det är ofta underhållande läsning och jag känner igen mycket från mina resor i landet, men i längden får beskrivningen av dessa inte särskilt smickrande ryska karaktärsdrag litet för stort utrymme. Men humor har de i alla fall.
Ryssland blev ingen demokrati som många hoppades på efter Sovjets upplösning för trettio år sedan. 1990-talets hoppfulla öppning slutade i politiskt kaos och roffarkapitalism.
Vladimir Putin tog över och återställde ordningen, som många såg det, och hjälptes av en god ekonomisk utveckling tack vara stigande oljepriser under de första åtta åren.
Men motståndet finns. Marken har gungat under hans fötter. I vågor har massprotesterna avlöst varandra.
Skarpast är författaren när hon ger sig ut i landet och skildrar protester och demonstrationer, ofta mot korrupta politikers och företags lokala beslut. Hon skildrar också förföljelsen, med fängslande och mord, mot oppositionella, forskare och journalister.
Det finns många modiga människor i Ryssland, och Anna-Lena Laurén låter oss ta del av deras berättelser och öden på ett engagerat sätt.
Nej, Ryssland blev inte som väst. För den skull ska vi inte vara likgiltiga, utan intressera oss för Ryssland, dess kultur och människor, manar hon.
I ett tänkvärt stycke vänder hon på perspektivet. Tänk om det i stället är vi i västvärlden som börjat ta efter Ryssland.
I den politiska debatten och inte minst till följd av de sociala mediernas växande betydelse formas en svartvit världsbild där politikerna alltid ljuger och manipulerar för att föra oss bakom ljuset.
Som i dagens Ryssland.
Tommy Svensson