Allan Larsson är på samma gång både en väldigt vanlig och en helt unik socialdemokrat. Å ena sidan traditionell reformist, en praktisk och otålig ”doer” i det starka samhällets tjänst, å andra sidan en gränsgångare som närmast sömlöst har rört sig fram och tillbaks mellan i dag så skilda områden som journalistik, politik och statsförvaltning.

Han har hunnit vara allt från TV-reporter och chefredaktör till AMS-chef, finansminister och generaldirektör i EU-kommissionen. Som mycket få har han också lyckats komma ut ur denna karusell levande och vital.

Nu, vid 86 års ålder har Allan Larsson samlat ett antal minnesbilder från denna långa och vindlande resa i en bok som han blygsamt vägrar att kalla memoarer. Vi får följa honom från barndom och uppväxt i småländska Bredaryd till SSU och diverse journalistiska poster, till finansdepartementet i Stockholm och så vidare till Bryssel. Allan blir en i det legendariska teamet ”Tages pojkar”, kommer så småningom att möta och samarbeta med fyra socialdemokratiska statsministrar, men också med EU-toppar som Delors och Junkers.

Det är inga filosofiska utsvävningar som erbjuds läsaren, fokus ligger istället på ett nyktert rapporterande av pedagogiska lärdomar. Boken kan läsas som kapitel i en både politisk och även personlig framgångssaga, för det går som regel bra för Allan Larsson. Men några nederlag blir det på vägen, och kanske är det just de förlorade striderna som erbjuder de största och viktigaste lärdomarna. I det kapital som han har kallat ”Mitt största politiska misslyckande” berättar han självutlämnande om sitt arbete som ordförande i den statliga löntagarfond- kommittén, med uppdraget att försöka sy ihop en bred uppgörelse mellan näringslivet och arbetarrörelsen.

I dag låter det väl närmast som en saga från förhistorisk tid att löntagare skulle kunna begära – och få – del av företagens vinster. Men 1981 var stämningen radikalt annorlunda och det fanns ett brett stöd för tanken, både inom näringslivet och hos borgerliga partier. Frågan var hur det praktiskt skulle gå till. Borde tyngdpunkten ligga på tillväxt och fördelning, eller snarare på makten över näringslivet? Och här skulle det visa sig finnas radikalt olika uppfattningar. Allan Larssons försök att sy ihop en kompromiss i form av lokala ekonomiska föreningar som skulle förvalta fondmedlen med löntagarna som direkta andelsägare strandade på principiellt motstånd mot dessa så kallade raka rör från LO och SAP – varvid Allan Larsson tackade för sig och gick. 

Hur det sedan gick med löntagarfonderna vet vi alltför väl. 43 år senare sammanfattar han lakoniskt: ”Den som är road av kontrafaktisk historieskrivning kan försöka beskriva vad som hade hänt om brobyggarna fått övertaget och fördelningsfrågan ställts i centrum i stället för maktfrågan”. Ja, den frågan blir närmast omöjlig att inte ställa sig efter att ha följt Allan Larssons våndor med att ratta ett på slutet allt omöjligare uppdrag. Var det i själva verket en historisk chans att förverkliga något av drömmen om ekonomisk demokrati som missades då på våren 1981? 

Själv skriver han utan stora känslor om det stora misslyckandet, en lojal men samtidigt självständig röst som mest tycks fundera på möjliga lärdomar för framtiden. För Allan Larsson går vägen framåt och problem är till för att lösas, oavsett om de återfinns på en tidningsredaktion, i regeringskansliet eller på ESS i Lund. Och lärorikt blir det för läsaren. Kanske kan man bara önska att Allan Larsson hade reflekterat lite mera över vilka lärdomar han själv har gjort just genom sina många rollbyten. 

Lars Ilshammar