Det är ofärdstider. Sveriges statsminister håller tal i Stockholms stadshus om landets beredskap. Talet är långt. Talaren själv fruktar att det ska ”väcka missnöje och kritik”. Han ursäktar sig med att ”statsministern bör väl icke vara avstängd från den fria diskussionen, som är en av demokratins stora tillgångar”.

Det är i boken Per Albin linjen (PAN original) utgiven 1970, som talet om den svenska beredskapen återges. Och illustrerar hur nära statsministern lever och bekymrar sig över hur svenska folket har det i krigsåret 1939. 

Jodå, han har koll på detaljerna: ”Årets skörd av havre och grynkorn beräknas vara tillräcklig” och ”Sockerbetsskörden har också kraftigt förmerats”.

Det är journalisterna Gunnar Fredriksson och Dieter Strand och nationalekonomen Bo Södersten (alla tre avlidna) som fördjupat sig i den så kallade Per Albin linjen för att undersöka vilken roll den – och personen själv – spelade för partiet då dess ställning grundlades och vilken roll Per Albin spelade då Sveriges neutralitet sattes på svårt prov.

Den stora förtjänst den lilla boken har, trots att det är över femtio år sedan den gavs ut, är de många citat som skickar argument rakt in i dagens politiska valdebatt och strider. 

Omläsningen

Det fick inte vara fråga om någon klasspolitik, skriver författarna och visar med många citat hur Per Albin motiverade det i sin politik. 

Vid 1932 års partikongress slogs fast att ”socialdemokratisk politik icke vill stänga sig inne inom trånga klassgränser”. Och kallade det som senare, något nedlåtande, benämns kohandel ”ett verksamt och hedrande led i folkpolitik”.

Det han kallade ”samhällsfreden” var överordnad, konstaterar författarna och citerar Per Albin: 

– För min del är detta icke vägen till socialismen. Det är en väg till en bättre ordning inom samhället. Om den bättre ordningen får socialistisk eller annan etikett, bekymrar mig inte så mycket. 

Per Albin förblev ordförande i partiet i över tjugo år och statsminister i nära femton år.

Ewa Wirén

.