Före detta riksdagsledamoten och författaren Margareta Persson visste tidigt vad hon ville ägna sitt liv åt. Uppvuxen med en svårt polioskadad mamma och en stark pappa som fick gå mot strömmen. Redan på 1950-talet ville hon kämpa för de funktionshindrades rättigheter i samhället.
Jag minns hur hon gick emot självaste Olof Palme på partikongressen 1975 för att försvara en motion från Handikapprörelsens socialdemokratiska funktionärsförening om att det som byggs ska vara handikappanpassat och att det inte bara ska ske i ”skälig omfattning”, som det stod i byggnadsstadgan då. Motionen gick till redaktionsutskottet för att det skulle bli en kompromiss. När Olof Palme föredrog utskottets förslag för ombuden stod det fortfarande att anpassningen ”bör ske i skälig omfattning”. Då gick Margareta upp i talarstolen och undrade om han menade att ”handikappade bara är människor i skälig omfattning”.
Kongressen höll med Margareta. Och Ingvar Carlsson lade som bostadsminister några månader senare fram propositionen om att det som byggs ska vara handikappanpassat, trots att byggindustrin grumsade om kostsamma normer. En mycket viktig fråga för barnfamiljer, funktionshindrade och äldre! Tänk vad regionerna och kommunerna har sparat skattemedel på detta!
Nu har Margareta skrivit en ny bok som skildrar en skamfläck i allas vår socialpolitiska historia. Som berör hela samhället. Hur kunde man så till den grad uppmuntra att barn togs från sina föräldrar (mest mammor) för att växa upp på institutioner av skilda slag? Man tog barnen redan på BB. Även de som inte lämnades helt fick in på 1970-talet vistas långa tider på sjukhus utan föräldrar, med okänslig personal och på skolhem långt hemifrån med ofta hårda regler. Trots att den psykologiska forskningen redan på 1930-talet visade hur det gick för institutionsskadade barn.
Jag minns en ohygglig amerikansk film som vi fick se under min utbildning till barnpsykolog. Hur kunde det ske? Det är det Margareta kartlägger i boken. Hon har gjort djupintervjuer med 31 personer och belyser frågan ur olika perspektiv: barnens (de har alla erfarenheter av institutionerna), föräldrarnas (läs framför allt mödrarnas), personalens. Hon skildrar några av institutionerna: Tomteboda för synskadade, Sagåsen för psykiskt utvecklingsstörda, Eugeniahemmet för rörelsehindrade barn, för att ta några exempel.
Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med en bok som har några år på nacken: Serien ryska klassiker av Tidens förlag 1955 av en ung författare som hette Nikolaj Pomjalovskij. Han skildrar sin egen barndom på ett synnerligen lättillgängligt språk. Som liten (i förskoleåldern) var han först kärleksfullt uppfostrad. Men så kom han till ett ortodoxt prästseminarium där han blev mobbad både av äldre pojkar och av de manliga lärarna/prästerna. Hur hårdheten växte inom honom. Det hör kanske till saken att en av vår tids största tyranner Joseph Stalin också var uppfostrad på prästseminarium borta i Georgien.
Jag kan verkligen rekommendera Margareta Perssons bok! Jag sträckläste den, kunde inte släppa den trots att den är ohygglig: Kanske är du som läser det här en som gillar deckare? Jag skulle vilja säga att verkligheten överträffar som vanligt dikten!
Margareta vill att det ska tillsättas en kommission så att alla nu vuxna barn med funktionsnedsättningar som drabbades ska få upprättelse och möjlighet att bearbeta det som hände. Många av barnen har ännu inte gått i pension. Så har man till exempel gjort i Kanada för att ge upprättelse till ursprungsbefolkningens barn som drabbades hårt av majoritetssamhället. Nu gör man gudskelov inte så här längre. Men fortfarande kan man träffa på rester av betraktelsesättet inom vården. Och många familjer med barn med funktionsnedsättningar får även i dag kämpa hårt för att få tillräckligt stöd av samhället.
Boken saknar helt partipolitisk pajkastning, vilket känns skönt. Viktiga lagtexter finns skildrade som visar att vi hanterar situationen annorlunda i dag. Jag skulle som avslutning vilja säga att jag önskar att vårt parti kunde bli mer normstyrt, att vi kommer ifrån målgruppstänkandet, att vi förmår lyfta blicken längre än till vad som ska hinna levereras på fyra år. Visioner behövs och konkreta exempel på åtgärder, typ en sanningskommission.
Margareta Persson: Lämna bort barnet och glöm (Hjalmarson & Högberg förlag)
Kerstin Sandelius Lennartsson