Rasbiologiska institutet var en socialdemokratisk idé. Det var Socialdemokraterna som inspirerade nazismen och lade grund till Förintelsen. Norska judar transporterades på svenska järnvägar till tyska dödsläger med den socialdemokratiska regeringens goda minne. Tage Erlander var chef för ett nätverk av svenska koncentrationsläger. Och så vidare. Sociala medier har på senare år översvämmats av förfalskade eller förvanskade berättelser om vår nutidshistoria, ofta riktade mot socialdemokratin och ofta utan att bli motsagda.
I en tid då sanningen alltmer hotas av desinformation och förvanskade historiska berättelser är antologin Historieförfalskarna(Kaunitz-Olsson förlag) ett angeläget tillskott till debatten om demokrati, fakta och minne. Redaktören Ola Larsmo, välkänd för Onsdagsklubbens medlemmar, vänder tillsammans med ett urval av våra mest framstående historiker och forskare blickarna mot det tidigare ofta förbisedda men alltmera avgörande fält där historiebilder brukas – eller missbrukas – som maktmedel.
Tematiskt är antologin pricksäker: här kartläggs hur historien förfalskas och hur lögner kan bli vapen i politiska syften – inte främst för att sprida ett alternativt budskap utan, som bokens författare visar, för att underminera förtroendet för fakta och för förmågan att dra gränser mellan verklighet och fiktion. Detta grepp gör boken högaktuell i en digital värld där rykten och propaganda sprids blixtsnabbt och där blir kampen om historien därför också blir en kamp om demokratins grundvalar.
Stilen är sansad – redaktionen undviker det pompösa eller akademiskt svårgenomträngliga och väljer i stället en form som når ut. Detta gör att boken inte stannar i universitetsrummet utan talar även till den bredare läsekrets som vill förstå hur historien – och felaktiga eller förfalskade versioner av denna – formar vår samtid.
Larsmo har själv tidigare poängterat hur angeläget det är att engagera sig i den nya historikerstrid där berättelser vi tidigare har tagit för givna plötsligt omtolkas i grunden och därför behöver prövas på nytt.
I det sammanhanget är det särskilt värdefullt att boken samlar flera röster – både yngre forskare och etablerade historiker – vilket gör att den inte framstår som någon enskild klagosång utan istället blir ett slags kollektivt varningsrop. Texterna visar tydligt hur historieanvändning i politik och retorik ofta uttrycker något mer subtilt än rena lögner – det handlar om en skymningszon mellan fakta och tolkning, om vilken konkret roll vi tillåter historien spela i identitet, nation och maktutövning.
En särskilt styrka är att att antologins författare inte bara konstaterar problemen utan också etablerar ett slags etiskt ramverk för hur vi bör förhålla oss till historien. Det väcker frågor om vem som äger rätten att tolka det förgångna, och hur vi som samhälle ska värna möjligheten till objektiva eller åtminstone kritiskt underbyggda historiska berättelser.
Om det finns en invändning så är det möjligen att vissa bidrag stannar något på det teoretiska planet och ibland lämnar läsaren hungrig efter fler konkreta verktyg för hur man som medborgare, journalist eller lärare kan agera mot historieförfalskning i vardagen. Men kanske är det också en styrka – boken fungerar då bättre som väckarklocka än som handbok, och väcker därmed ambitioner att själv fördjupa sig i verktygens användning.
Sammanfattningsvis är Historieförfalskarna ett både angeläget och välformulerat tillskott till de offentliga samtalen om hur historia och minne formas, förvanskas och missbrukas – samt om hur vi som medborgare och samhälle kan stå emot de krafter som vill urholka fakta för att erodera demokratins grunder. I en tid där allt fler berättelser – även grundläggande sådana – kan ifrågasättas eller bytas ut, blir verket en viktig påminnelse om att demokrati inte bara handlar om val och institutioner, utan även i hög grad om relationerna till det förflutna.
En fråga kvarstår dock: varför har socialdemokratin inte själv tagit ett tydligare initiativ på detta viktiga område – varför engagerar partiet sig inte aktivare i att försvara demokratins förankring i fakta genom att sprida kunskap om faktabaserat historieberättande och historieförfalskning - särskilt som falskmynteriet alltför ofta drabbar just den egna historien?
Lars Ilshammar