De var två personer med helt olika bakgrund som träffades, blev kära och levde tillsammans i 20 år och utvecklade sitt skrivande. Men de kom att värderas olika för sina skrivargärningar som i bägge fallen ledde till framgångsrika utgivningar av romaner, andra böcker och artiklar.

Man kan ju nu i en nyare värld fråga sig, om det var det rätta att mannen i fråga, författaren Harry Martinson, valdes in i Svenska akademien medan hans fru Moa Martinson inte erkändes med en liknande berömmelse, men av många, framförallt kvinnor, hyllades starkt för sina böcker och skarpa inlägg i viktiga samhällsfrågor.

 Om deras liv tillsammans i tjugotalet år har författarinnan Ebba Witt-Brattström berättat i boken Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd (Historiska Media) innan Harry på ett inte helt vackert sätt rymde och drog sig ur äktenskapet.

 Moa hade ett dramatiskt liv att se tillbaka på när de möttes. Då var hon redan en känd skribent och publicerade sig i olika tidningar som Arbetaren och Fogelstadsgruppens tidning Tidevarvet. Hon beskrevs då som ”en kvinna som bor i ett torp i skogen”. Och hennes tidiga liv hade inte varit enkelt.

Hon var gift med grundläggaren Karl Johansson som led av delirium efter långvarigt alkoholmissbruk och sprängde sig till döds under 1928 så att Moa blev ensam med sönerna Tore, Knut, Olof (Olle) och Manfred (Manne) och Erik. De två yngsta dör sedan i en olycka.

Harry Martinson hade när de träffades varit till sjöss men gått i land och var sliten och undernärd och led av lungtuberkulos och malaria. Han sov ofta i en olåst bil, levde på tiggeri och försökte sälja dikter till fackför-bundspressen. Läget var illa.

Men så möttes de och Moa tog hand om den vilse- komna Harry i sitt avlägsna och ödsligt belägna torp i Sorunda. De blir snart ett kärlekspar och författar- kamrater. Moa är då trettioåtta år och hade fött fem barn, medan Harry var betydligt mycket yngre. De levde fattigt och var ju arbetslösa diktare. Moa visste mycket om arbetslöshetens problem som hon skrev och engagerade sig i.

Det som är extra intressant i boken är att Ebba Witt-Brattström, som tidigare skrivit sin doktorsavhandling om Moa, försöker klarlägga förhållandet mellan Moa och Harry, som hans vänner i författarkretsen sägs ha publicerat tveksamma ”sanningar” om.

I boken klarläggs Moas stora betydelse för det som byggde upp och skapade Harry som person och författare. De attraherade varandra och hade betydelse för varandras författargärningar. Det var stor kärlek. Hans vänner i författarkretsen som till exempel Erik Asklund, Ivar Lo och Arthur Lundkvist hade ensidigt hyllat vännen Harry Martinson, medan Moa inte gavs något större öppet beröm. Det är en intressant belysning av hur det då var vanligt att osynliggöra kvinnor.

I 20 år bodde paret Moa och Harry och barnen ihop i torpet. Så plötsligt gav han sig av på ett fegt sätt till nya kvinnoäventyr och sin kommande berömmelse. Han valde bort fattigtorpets fotogenlampa och eviga gröt och sill mot de fina salongerna. Det summeras i boken.

Ebba Witt-Brattström berättar vidare om hur de två skribenterna tillsammans utvecklade sitt skrivande och klarlägger: ”Det har länge påståtts att det var ”Harry som väckte skribenten i Moa”.

Men det var faktiskt tvärtom slår hon fast. ”Egentligen var det Moa som visade Harry vägen”. Om detta och deras äktenskap handlar boken som utförligt belyser parets gemensamma liv och vad de skrev under åren.

Så länge boken handlar om de två författarna tillsammans och deras fattiga liv i stugan i Ösmo och kärlek är boken nutidshistoria och mycket intressant som även belyser kvinnorna i Fogelstadsgruppen och mycket annat och försöker vederlägga en allmän förljugenhet.

I summeringen kan man också notera att Harry Martinson invaldes i Svenska Akademien 1949 och ersatte Moa-vännen Elin Wägner som ledde till att akademien åter blev helt manlig i 29 år ända fram till invalet av Kerstin Ekman 1978.  

Sverker Lindström