I november gick Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson till frontalattack mot den anarkistiska tidskriften Brand och uppmanade kulturministern att dra tillbaks stödet med hänvisning till att innehållet var ”antidemokratiskt”. I början av december blev Brand så av med hela sitt produktionsstöd på 200 000 kr när Kulturrådet fördelade sina bidrag.
Sambandet är diffust och förnekas förstås kategoriskt av Kulturrådet. Men misstankarna om politisk styrning och byråkratisk lyhördhet har bitit sig fast. Fallet Brand är bara ett av många sådana subtila tecken i tiden som lagda tillsammans bildar ett tydligt mönster: det offentliga rummet krymper, civilsamhället och dess organisationer misstänkliggörs och ska klämmas åt.
Just Det krympande rummet och hoten mot civilsamhället (Atlas förlag) är temat för en ny bok av duon Jesper Bengtsson och Tuva Söderberg – även om Brand inte nämns explicit. Det krympande rummet kan om man vill också ses som en fortsättning på eller förlängning av Peter Gustavssons Angreppet: Så urholkar Tidöregeringen vår demokrati (Arkiv förlag/A-Z förlag) från tidigare under 2024.
Flera av de aktuella områden som tas upp är i princip desamma: Nya gummiparagrafer som kan göra vem som helst till terrorist eller gängkriminell, det kraftigt nedbantade stödet till folkbildningen och studieförbunden, angreppen mot den politiska oppositionens ekonomi, förstatligandet av biståndet, försvagningen av fackföreningarna.
Det handlar ofta om små steg i kombination med forcerad snabbhet i utredningar och beslut som betraktade vart och ett för sig kanske inte ter sig särskilt hotfulla – men som i ett helhetsperspektiv visar att Sverige håller på att bli del av en internationell auktoritär trend på tvärs mot den folkrörelsedemokrati som har gjort Norden till en unikt framgångsrik region.
Det krympande rummet har sitt värde inte bara genom de många exemplen på hur politiken efter valet 2022 har tagit en ny riktning, utan också genom de gedigna historiska bakgrunderna som bland annat visar att även den svenska borgerligheten traditionellt har omfamnat civilsamhället. Detta är inte enbart ett upprört debattinlägg bland andra utan också en lärobok i vad civilsamhället är, hur det har växt fram och vilken roll det faktiskt spelar: att det är de små gemenskaperna som är avgörande för att bygga den större samhällsgemenskapen.
Mot den bakgrunden visar Bengtsson och Söderberg att Tidöregeringen regelmässigt säger en sak och gör en helt annan, ofta på direkt eller indirekt beställning från Sverigedemokraterna, som ser civilsamhället som sin svurna fiende. Men författarna identifierar även andra politiska drivkrafter, som en vilja att tvinga på civilsamhället ökad kontroll och ekonomisk styrning i andan av New Public Management. Det som inte går att räkna i pengar riskerar därmed att trängas undan.
I längden blir Det krympande rummet en ganska deprimerande läsning. Man undrar var motkrafterna finns i dag. Sover de fortfarande? Eller är de redan så undanträngda att de inte hörs i samhällsdebatten? Därför hade det varit önskvärt om författarna avslutningsvis också hade tagit till sig Lenins gamla fråga: Vad bör göras?
Lars Ilshammar