Det var dystert, det var krig i Europa, Hitler och nazismen var på marsch och krigade mot Ryssland, hade ockuperat Norge och Danmark och skrämt oss illa i vårt land. Då med början under 1940 skapade svenska samlingsregeringen en rad koncentrationsläger som på den tiden kallades interneringsläger. Där hamnade opålitliga utlänningar som i flera fall var internerade under lång tid utan att de dömts i domstol för något brott. De mest kända lägren är Långmora och Smedsbo i Dalarna.
En kartläggning av verksamheten och dess historia berättas i den nyutgivna boken Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga (Natur & Kultur) av Tobias Berglund, historiker i Uppsala och journalisten Niclas Sennerteg.
Det är en av flera nya böcker som nyligen getts ut om förhållanden i Sverige under andra världskriget.
Förekomsten av lägren har tidigare berättats i olika sammanhang. De har inte varit okända men i deras bok ges en stark samlad skildring av en rättsligt mörk period i vårt land. Ansvaret för verksamheten låg på Socialstyrelsen och Utlännings- kommissionen som sorterade under socialdepartements statsråd Gustav Möller och hans statssekreterare Tage Erlander.
Sammantaget fanns 14 olika slutna och hårdbevakade anläggningar från 1940 och fram till en tid efter krigets slut. Totalt anses enligt författarnas beräkningar 2Böcker 000–3 000 personer ha varit intagna.
I början var det framförallt ”farliga” kommunister och antinazister som hölls i lägren men sedan skiftade det så att många andra grupper fanns i lägren, t ex syndikalister, radikala socialister, norska motståndsmän och en rad andra personer som på olika sätt kommit till Sverige, lagligt eller illegalt och blivit ifrågasatta. Det är en intressant men dyster verksamhet under andra världskriget som beskrivs på basis av de officiella dokument som har studerats. Författarna berättar bland annat om den sedermera mycket kände TV-mannen Ulrich Herz som satt internerad på Smedsbolägret i tre år.
Han var pacifist och flykting från Tyskland och kom via Österrike till Sverige
1934 och arbetade med flyktingar och folkbildning på Birkagården i Stockholm. Under kriget satt han internerad i mer än två år i Smedsbolägret och då han till sist släpptes fri gällde egendomliga förhållningsregler som kommunarrest i Uppsala och förbud att ta ett avlönat arbete, m m.
En intressant sak med honom är att han misstänktes för att ha varit med om att arrangera det misstänkta sabotaget mot ett tyskt ammunitionståg som sprängdes i luften på Krylbo station tidigt en morgon i juli 1940. Men han hade alibi, hade tentat på universitetet i Stockholm för Herbert Tingsten när tåget flög i luften. Dessutom var han uttalad pacifist. Senare en av grundarna till Amnesty.
I boken finns en rad olustiga berättelser men intressanta fakta om lägren och de som skötte dem och hur illa de internerade tvingades leva. Man kan också läsa om regeringsansvaret för verksamheten.
I en annan ny bok skildras verksamheten i den hemliga militära underrättelse- tjänsten som gick under namnet C-byrån och som verkade under kriget och som på sätt och vis senare blev det som vi känner som IB. Boken C-byrån hemligast av alla på 514 sidor har skrivits av Gellert Hardi-Kovacs och getts ut av Carlssons förlag. Den innehåller skildringar av många milt sagt underliga händelser i en hemlig verksamhet och visar hur cheferna agerade på ett vidlyftigt sätt som inte direkt var i samklang med lagboken.
De allra värsta delarna av C-byråns verksamhet med rekryterade och betalade så kallade svalor och otäcka sexuella utnyttjanden av kvinnor i försök att avslöja ansvariga från tyska legationen och andra nazister finns dock i en tidigare bok av Jan Bergman Sekreterarklubben, C-byråns kvinnliga hemliga agenter (Norstedts förlag, finns i pocket).
Det är naturligtvis svårt att rekommendera läsning av sådana här böcker, men för oss som var unga och icke läskunniga under kriget ger de en bild av att Sverige inte var något oskyldigt land även om vi förskonades från dåtida skildringar om vårt land.
I Hardi-Kovacs bok berättas bland annat om Robert Paulsson-skandalen som det också nyligen kommit en särskild bok om, Mannen som slöade till. Hur en hög svensk ämbetsman kunde bli spion för nazisterna av Peter Carlberg, tidigare SvD-journalist, utgiven av Ekström & Garay.
Robert Paulsson var en sällsynt dubbelspelare, arbetade under perioder för både hemliga polisen och den militära hemliga C-byrån. Men under kriget på 1940-talet var han den statliga tjänsteman som hade hand om registreringen i Sverige av flyktingar från Tyskland i egenskap av ensamansvarig för denna verksamhet på Utlänningskommissionen och senare Socialstyrelsen.
Det var sent under kriget som det avslöjades att han regelbundet hade lämnade ut uppgifter om flyktingar som kommit till Sverige till nazisternas säkerhetstjänster Abwehr och Gestapo. Han avslöjades dock till sist tillsammans med sin medhjälpare John Lönnegren. De anhölls och dömdes till fängelsestraff. Regeringen blev larmad och tillsatte den så kallade Sandlerkommissionen för att utreda frågor som bland annat hängde samman med Paulsson-affären.
Full klarhet om krigsårens undangömda skandaler och andra egendomliga verksamheter blir det nog trots allt aldrig, men det är kommer fram nya intressanta skildringar av det som i undangömda vrår pågick i vårt land.
Sverker Lindström