Elin Wägner är intressant också i dag. Thage G. Peterson har skrivit en kort, distinkt och bra bok om henne, Elin i mitt liv: om Elin Wägner och mitt unga jag (Carlsson). Hon bodde i Bergs socken i Småland där han växte upp. 

Elin och Thage började tala med varandra när han var 6 och hon 57 år. De fortsatte samtalen ända tills hon dog 1949 vid nästan 67 års ålder. Per Wirtén och Ulrika Knutson har också skrivit om Elin Wägner de senaste åren.  

Elin Wägner föddes 1882 i en släkt som hade varit präster sedan 1500-talet. Hon fick inte studera för sin far men blev snabbt en mycket bra journalist och med tiden också en mycket läst och översatt författare. Svenska Akademien valde in henne 1944 – den första kvinnan efter Selma Lagerlöf, som hon också skrivit en mycket uppskattad biografi om. 

Elin Wägner blev vuxen i en tid då framtiden var mera öppen än både före och efter. Hon var både före sin tid och drev den framför sig. Hon argumenterade för kvinnors rösträtt, var radikal och pacifist och full av framtidshopp före 1914. 

Under kriget deltog hon i de internationella kvinnokonferenserna mot kriget och utgick ifrån att när kvinnorna på allvar deltog i politiken skulle också politiken förändras. Hon ansåg att kvinnor har rätt till kärlek och sexualitet också utan äktenskap och propagerade för preventivmedel långt före Elise Ottesen-Jensen. Ulrika Knutson lutar åt att Elin Wägner skrev bland de hetaste samlags- skildringarna i den tidens svenska skönlitteratur. 

1919 började den efterkrigstid som först 20 år senare kallades för mellankrigstiden. Hon var en av många som verkade för den försoning mellan Frankrike och Tyskland som inte alls var omöjlig fram tills depressionen kom.  

Hon blev redaktör för Fogelstadsgruppens veckotidning Tidevarv (som Ulrika Knutson skrivit om) och drev bl a befolkningsfrågan långt före Alva och Gunnar Myrdal. Alva Myrdal avskydde Elin Wägner och Thage talade ofta med Alva om Elin men utan att lyckas förstå varför. 

Elin Wägner var troende och närmade sig allt mer kväkarna. Hon var skeptisk mot både statskyrkans och de politiska partiernas makthierarkier men kandiderade likväl till och valdes in i Bergs kommunfullmäktige, där hon ägnade sig åt praktisk solidaritet i vård och omsorg. 

Thage G. Peterson beskriver väl Elin Wägners år i Berg och talade också med alla som kände henne i kommunen. Fram träder bilden av en ensam kvinna som var respekterad av många, ifrågasatt av andra och inte förstådd av några. Elin blev med tiden alltmer skeptisk mot effektivitets- kraven inom jord- och skogsbruket som hon ansåg skulle utarma både naturen och samhället. Hon hade nickat instämmande åt Katarina Barrling och Cecilia Garme som i sin bok Saknad försöker förstå den jordmån i vilken SD slagit rot.  

Thage återupprättar minnet av en person som inte var rädd för utopier. Han uppskattar och förstår henne även när hennes syn på modernitet skilde sig från den som blev hans och socialdemo- kratins. Han skildrar väl hennes nyanser och ger mig därmed också nya nyanser av sig själv. Läs boken!

Måns Lönnroth