Mats Hulth har skrivit en bok om sina 22 år som borgarrådi Stockholm. Boken är välskriven, lättläst, informativ, bitvis rolig, och, som många som arbetade tillsammans medhonom säger, i det stora hela också uppriktig. Han framstår som en vänfast, lojal och samtidigt beslutsam makthavare, skriver Måns Lönnroth i sin anmälan.

Mats blev socialborgarråd i minoritet 1976 och var då 30 år. Han tog med stort självförtroende sig an halva stadens budget. Han hade redan byggt upp ett maktnätverk och visste att utöva makten på ettsådant sätt att han stärkte sin position för att sedan bli omvald. Hanvar en mästare på politikens hantverk att få någonting gjort och också en mästare på att berätta vad han hade gjort, ständigt i tidningen, ständigt nåbar av kommunalpolitikens journalister. Hanbeskriver i boken vad han gjorde men kanske inte lika mycket vilka förutsättningarna för hans maktutövning var och hur han gjorde det.

Boken fick mig därför också att fundera över hur den politiska maktens villkor har förändrats i Stockholm sedan 1976 då Matsblev socialborgarråd i minoritet med Ulf Adelsohn (M) som finansborgarråd.

Mats gjorde rätt i att avgå 1998. Han hade inte trivts och kanske inte heller kommit till sin rätt under de politiska och andra villkor som utvecklades under och efter 1990-talet. Den helt avgörande förändringen handlade om övergången från samlings- till majoritetsstyre:

-          majoritetsstyret gjorde oppositionen svagare;

-          majoritetsstyret gav fullmäktiges mindre partier enstarkare ställning;

-          majoritetsstyret skärpte de politiska konflikterna;

-          flera mindre partier i fullmäktige gav bräckligare majoriteter

Stockholmstyret

Både Mats Hulth och Carl Cederschiöld var emot övergången,men SSU och MUF var för och också Folkpartiet, som lämnades utanför då S och M gjorde upp. Dessutom minskade EU-medlemskapet borgarrådens handlingsmöjligheter när juridiken blev viktigare och de formella kraven på upphandling skärptes.

Därtill kom andra förändringar. En var att tidningarnaslokalredaktioner och kommunal- politiska reportage med tiden bleven skugga av vad de hade varit när internet kom. En annan var att ungas intresse att delta i politiskt arbete gradvis svalnade. Partiernablev svagare och underlagen för nyrekryteringen till ansvarsfulla poster likaså. Snabbare byten på ledande politikerposter. När Stockholms Arbetarekommun beslöt tillsätta en särskild valberedning för kommunala uppdrag minskade de socialdemokratiska borgarrådens inflytande.

När Mats tillträdde 1976 hade staden och dess politikerfortfarande en mycket stark ställning gentemot exploatörerna. 35 år tidigare hade det då opolitiska men senare folkpartistiska borgarrådet Yngve Larsson trumfat igenom stadens enskilt viktigaste beslut under hela 1900-talet mot finansborgarrådet Zäta Höglunds (S) vilja – att bygga en tunnelbana under Mälaren.Beslutet utgick från att Stockholm skulle ha en gemensam arbetsmarknad och ett pärlband av nya stadsdelar byggdes med stora grönområden mellan pärlbanden.

Tunnelbanan var möjlig eftersom staden ägde marken och styrde exploateringen till de kommunala bostadsbolagen som i sin tur hade förmånliga kreditvillkor.

Stockholms historia är de starka borgarrådens och de starka förvaltningschefernas historia. Borgarråden hade självförtroende nog att rekrytera de allra bästa förvaltningscheferna. Mellan 1946, då Mats föddes, och 1970 ledde Folkpartiet och Socialdemokraterna staden i 12 år var och drev gemensamt och tillsammans med Högerpartiets Gösta Agrenius (borgarråd 1950-71) fram tunnelbaneutbyggnaden, citysaneringen, bostadsbyggandet, och på 1960-talet också SL och storlandstinget.

Stockholms stadsfullmäktige beslöt fastställa 1962 års cityplan med 100 röster mot 1 (en ledarskribent på SvD).

Men när Mats tillträdde hade de tidigare stadshusledningarna – både borgarråd och förvaltningschefer – också förtagit sig. Trafikledsplanen innehöll för många stadsmotorleder, citysaneringen var för långtgående, miljonprogrammet var betydligt bättre än det rykte det nu har men ändå inte tillräckligt bra.

Befolkningen minskade med nästan 20 procent från 1960 till 1980 när medelklassen flyttade tillförortskommunernas radhusområden. Skattekraften avtog och läget var fortfarande svårt när Mats Hulth tillträdde 1976.

Men även ett borgarråd i minoritet hade betydande möjligheter. Mats grep sig an människors vardag genom att bygga daghem och servicehus efter den kanske största reformen efter kvinnors rösträtt – avskaffandet av sambeskattningen. Han var idérik, hade förmågan att utnyttja media och låg ständigt före den borgerligamajoriteten. Och han hade talangen att rekrytera personer som kunde växa. För en del (kanske de som Mats uppfattade som konkurrenter) kunde han verka maktfullkomlig och för andra (som kanske inte hotade honom) kunde han vara både stödjande och intresserad.

Också som fastighetsborgarråd, först i majoritet och sedan i minoritet, hade han ett betydande handlingsutrymme – inte minst tack vare samlingsstyret. Staden ägde marken och köpte fortfarande mark i förortskommunerna. Han var ordförande i de kommunala bostadsföretagen. Han utnyttjade sin ställning till att övertyga byggföretagen att rusta upp Barnens Ö, drev igenom Söderledens överdäckning och bytte mark med staten för att kunna bygga Södra stationsområdet. Han var ständigt i media.

Han tänkte ständigt på nästa val, nödvändigt med de treåriga mandatperioderna, men kanske i motsats till sina föregångare mindre på nästnästa och nästnästnästa val. Stadsdelsbyggare snarare än stadsbyggare. En ’här, nu,och fram till nästa val’-politiker och en lysande ad-hoc politiker. Men det var då.

Nu är de starka borgarrådens och de starka förvaltningschefernas tid sedan länge förbi. Dagens stadshus är en skugga av 1970-talets för att inte tala om decennierna innan. Handlingskraften är svagare, de politiska skiljelinjerna skarpare, viljan och förmågan att enas över partigränserna mindre. Dagens borgarråd hade aldrig klarat av att rekrytera en Sven Markelius till stadsplaneringen eller en Holger Blom till stadsträdgårdsmästare. Inte heller det sena 1900-talets stadsplanerare som Jan Inghe och Alexander Wolodarski hade kommit fram i dagens stadsbyggnadskontor. Och det har inte blivit bättre av att arkitektutbildningarna har skrotatstadsplanering som inriktning.

2000-talets borgarråd har valt att överlåta stadsbyggnaden på exploatörer och byggare och t o m gett detta ett eget namn: ’Stockholmsmodellen’. Stadens mark är inte längre en strategisk tillgång att värna och utveckla utan är snarare reducerad till en tänkbar budgetpost.

Följaktligen byggs det tätare och högre och med mindre uteplatser för förskolor och skolor. När Hjalmar Mehroch Gunnar Hjerne tänkte ut SL på 1960-talet tänkte de på hela Stockholmsregionens bostadsplanering. I dag hade Mehr, Hjerne och högerns Gösta Agrenius arbetat för ML – en hela Mälardalens Lokaltrafik.

Måns Lönnroth

PS. En intervju med Mats Hulth publicerades i Onsdagsbladet september 2022. Klicka på kalendariet till höger så finns den att läsa.