1985 firades det ovanligt många 40-årskalas i Sverige. Det var de stora barnkullarna från 40-talet som vuxit upp, gift sig och fått barn. Och levde, de flesta av dem, ett påtagligt bättre liv än sina föräldrar.

Lagom till 40-årskalasandet kom Ludvig Rasmussons bok Fyrtiotalisterna ut. Bokens omslag skulle spegla den nya svensken/svenskan. Fredsdemonstrerande kvinnor klädda i rosa, joggande män, en rockstjärna.

Ludvig Rasmusson menar att just genom att fyrtiotalisterna var så många fick de också makt. Det var hans hypotes. Så här såg det ut på 40-talet och framåt, enligt författaren:

Omläsningen

Först var det fullt på BB. Så blev det trångt i sandlådorna. Några år senare steg barnen upp från hink och spade och trängdes i skolorna, så drog de i väg på moppar. De blev bestämda och bestämmande människor och demonstranter både på Första maj och i många andra demonstrationståg.

Även om barnen så småningom blev bestämmande människor växte de upp i en tid, enligt författaren, då föräldrarna hade makten. I det stora likväl som i det lilla. Rockmusiken var tidens viktigaste konstnärliga skapelse, menar Rasmusson. Och ger exemplen Elvis, Beatles, Paul Anka, Bob Dylan. De blev de växande barnens favoriter. Men föräldrarna hade ännu makten över grammofonerna.

Men barnen växte upp. De blev tunnelbaneförare, lärare, chefer och ordförande i föreningar. Många, många gick i demonstrationståg, engagerade sig för Vietnams frigörelse. Motstånd och revolt stod på dagordningen. Några drabbades av 40-årskris.

Ludvig Rasmusson oroar sig över tidens amerikanisering. Gläds över samhällets ”upptäckt” att kvinnor och män är lika. Dock inte jämlika.

Han upprörs, då för 40 år sedan, över ålders-diskrimineringen. Och förutspår att fyrtiotalisterna kommer att vara pigga personer när det är dags för pension.

Vid 65 ”låter de inte sig pensioneras” eller ”släppa sin makt över samhället och sitt eget liv”.

Därför, förutspår han, att pensionsåldern kommer att stiga. 

”År 2015 kommer den säkert att ligga på 75, minst.” För övrigt ber författaren, redan i bokens förord, om ursäkt för att ha generaliserat en hel generation. I dag vet vi, som omfattas av gruppen, om hans hypoteser blev besannade.

Ewa Wirén