Anna Lindh genomförde många betydelsefulla insatser inom socialdemokratin och för Sverige. En tidig insats var att som ordförande medverka till ett mer varaktigt enat SSU efter en långvarig och uppslitande falangstrid.

   Hon blev den första kvinnan som ordförande och gjorde ungdomsförbundet till en stark politisk röst – igen. Hon tog över 1984 men var då inte en ”vanlig SSU-are” utan både universitetsutbildad och ledamot av Sveriges riksdag.

   Hennes tidiga politiska engagemang beskrivs utförligt i boken om hennes liv, En människa kan mördas men inte idéer. Det är hennes vän och medarbetare Eva Franchell som i en biografi beskriver hennes liv och verksamhet fram till det tragiska slutet i september 2003.

   Uppdraget som SSU-ordförande var långt ifrån en början i hennes politiska liv. Hon var tidigt med i SSU-klubben hemma i Enköpingstrakten. En verksamhet som ledde henne tidigt in i lokalpolitiken och till uppdrag som ledamot i Enköpings kommunfullmäktige. Från allra första början med starkt stöd av sin far, konstnären Staffan Lindh.

   Bokens berättelse om hennes tidiga verksamhet och vad som händer efter SSU-tiden ger intressanta inblickar i det mer okända om hennes framfart och även om motgångar. Det är intressanta fakta som belyser hennes väg till de verkligt stora uppdragen. Men tyvärr är skildringen av hennes tid som utrikesminister inte alls lika bra tecknad som vägen fram till Arvfurstens Palats.

   Lite egendomligt är att hon tidigt inte alls höjdes upp till statsråd som de nästan jämnåriga vännerna Mona Sahlin och Margot Wallström. När de blir statsråd i Ingvar Carlssons regering får Anna Lindh nöja sig med att bli borgarråd i S-ledningen av Stockholms stad. Men det är då hon visar stora politiska talanger som senare för hanne till regeringen som miljöminister. Men de var kanske så att hon som SSU-ordförande tog oönskad strid mot partiets ledning och Ingvar Carlsson, t ex om krav på bojkott av Sydafrika och mot byggandet av Öresundsbron.

   I boken berättas om att Anna som SSU-ordförande och senare lätt hamnade i tidningarnas centrum om sina frågor, men också på grund av sin inledning av kärleksaffären med Bosse Holmberg som då var statsråd och gift. Men så småningom skiljer han sig och de gifter sig och får två pojkar. Barnen blir ett starkt centrum för Anna och hon gör allt för dem och familjen.

   När hon har lämnat över ordförandeskapet i SSU och vill att den sammanhållning som hon skapat under sina år ska blir bestående ser hon hårdhänt till att det blir ”Kålle”, Karl-Petter Thorvaldsson som tar över och för arbetet vidare. Själv hamnar hon i olika strider i uppdraget som borgarråd i Stockholm, men som hon ofta vinner. Hon driver t ex fram att Stockholm blir kulturhuvudstad under ett år. Om detta och tiden inom Stockholmspolitiken finns det många berättelser inte minst bland Onsdagsklubbens medlemmar. Vid partikongressen 1993 får hon en stark position centralt i partiet som medlem i verkställande utskottet.

   Berättelsen om hennes politiska väg och tidiga gärning är väl skildrad och lärorik men kan inte ges rättvisa i min korta introduktion. Läs boken! Efter framgångar i valet 1994 blir det möjligt för Ingvar Carlsson att bilda regering igen. Anna Lindh får vänta länge på ett besked med till slut utses hon till miljöminister i den regering där kamraterna Mona Sahlin och Margot Wallström ingår. Hennes man Bosse Holmberg får inte fortsatt plats i regeringen utan blir ordförande i socialutskottet i riksdagen.

   Tiden som miljöminister ges stort och intressant utrymme i boken och ger läsaren många insikter vilket bland annat beror på att Eva Franchell då var hennes nära medarbetare tillsammans med Måns Lönnroth som var statssekreterare. Under den här tiden driver Anna en rad konkreta miljöfrågor och är mycket aktiv i klimatdebatten. Skildringarna om miljöpolitiken tillhör en intressant del i boken. Det är värt att läsa om hur ett aktivt statsråd når resultat på olika sätt, inte minst genom sin närvaro i medierna för att öka intresset för ”sina” frågor. Franchell skriver om den här tiden ”att Anna älskar politiken och makten att förändra livet för många människor”. Genom berättelserna i boken får man en intressant bild av Anna Lindhs väg till posten som blir hennes sista, uppdraget som utrikesminister som hon dock brutalt rycks bort ifrån.

   I boken berättas detaljer ur hennes liv precis som är brukligt i biografier. När hon blir kvar som miljöminister i Göran Perssons första regering så hoppas hennes man Bo Holmberg att kunna lämna riksdagen och bli landshövding i Härnösand, hans hemort. Men så blir det inte utan han blir i stället landshövding i Nyköping i Sörmland, ungefär tio mil från Stockholm. Dit flyttar familjen med sina två pojkar. Statsråden har en service som innebär att de kan hämtas av en bli med chaufför som tar dem hemifrån till kanslihuset och tillbaka efter uppdragen när så önskas. När man läser om Annas förhållningssätt till det ”vanliga livet” så är det lätt att inse hur hon blivit den betydelsefulla politiker som senare flyttar in i Arvfurstens palats.

   Hon tackar nej till bilhämtning, hon är ju miljöminister, hon vill gå före. Hon lämnar barnen på dagis på morgonen och cyklar sedan till tåget och den timslånga resan till Stockholm. Och sedan samma tur tillbaka på kvällen. Och under resorna och uppdragen i andra länder står hon i ständig kontakt med hemmet och barnen, hon hinner med dem. Det är i sådana berättelser som man ser det stora i hennes gärning. Att det inte underlättas av att Bosse, hennes man, inte mår så bra och får problem gör att hon får extra svårigheter. Efter den svaga parlamentariska situationen för socialdemokratin efter valet 1998 bildar Göran Persson regering med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet. Margot Wallström vill inte längre vara med och nu blir Anna Lindh utrikesminister.

   Det är nu hon blir en central politiker i det största partiet och börjar pekas ut som nästa partiledare. Men så blir det ju inte utan ett abrupt och mycket sorgligt slut.

Sverker Lindström