Lysande om "spelaren" Zelenskyj

Volodymyr Zelenskyj är komikern som gav sig in i politiken efter att ha häcklat sitt lands makthavare i årtionden.  

Han spelade ukrainsk president i en TV-serie och blev det på riktigt efter en storseger med sjuttio procent av väljarna bakom sig.

Det var som en saga. Men ganska snart sjönk stödet rejält. På den politiska scenen kunde han inte förvänta sig skratten, applåderna och den beundran han var van vid som estradör.

Det var tydligen inte lätt att få bort korruption, leva upp till väljarnas förväntningar och undvika att bli det som han själv påstått sig avsky: en politiker.

När det ryska anfallet ryckte närmare var det många som undrade om han skulle klara av att leda motståndet. Västliga ledare erbjöd sig att hjälpa honom fly landet och bilda en exilregering i Polen. 

Det var då han lär ha yttrat de berömda orden: ”Jag behöver inte en skjuts, jag behöver ammunition.”

Tvärt emot mångas farhågor trädde Zelenskyj fram som en lysande kommunikatör (som sådan var han redan professionell) men också som en modig och rättfram politiker. 

Han har kommit att förkroppsliga det ukrainska motståndet på ett sätt som leder tankarna till Winston Churchill under det andra världskriget. Fast den liknelsen gillar han inte. Han vill hellre lyfta fram Charlie Chaplin som exempel och hur han använde informationen som vapen för att bekämpa fascismen.

Det säger han i Time-journalisten Simon Shusters lysande bok Spelaren. Volodymyr Zelenskyj och kriget i Ukraina(Norstedts). Där får vi följa denna minst sagt ovanliga politiker både under tiden som artist och förstås inför och under det fullskaliga kriget.

Det är en närgången och mycket initierad skildring både av Zelenskyjs utveckling och av det grymma kriget. Författaren som har både ryskt och ukrainskt påbrå har bevakat Ukraina sedan 2009 och har följt och intervjuat Zelenskyj både i krigsbunkern och på tågresor i det krigshärjade landet. 

Det är inget överslätande idolporträtt utan som jag kan bedöma det ett gediget journalistiskt arbete där författaren inte tränger sig fram utan låter de intervjuade och verklighet komma till tals och skildras på ett så rättvist sätt som möjligt.

Om jag störs av något så är det den svenska titeln ”Spelaren” som låter förminskande. Men låt det vara. Ingen skugga över den gode översättaren.

Simon Shusters bok är viktig för att vi ska förstå vidden av den kamp Ukraina för – också för oss.

Tommy Svensson