Det finns många böcker om kommunismens förtryck. Lea Ypis bok ”Fri – en uppväxt vid historiens slut” (Albert Bonniers förlag) beskriver inte de värsta förföljelserna eller det grymmaste förtrycket. Men den är unik på flera sätt, dels för att berättarjaget är barnet, dels för att den också skildrar vad som hände sedan. 

I boken får vi följa flickan Leas uppväxt i det kommunistiska Albanien. Hon föddes 1979 och under hennes första elva år trodde hon fullt och fast att hon bodde i den bästa av världar. Albanien, den lilla isolerade kommuniststaten, var det enda landet där människorna var fria.

Hon blev en hängiven pionjär, medlem i kommunistpartiets ungdomsorganisation, och hon dyrkade ”farbror Enver” (Enver Hoxna, landets dåvarande diktator). 

Hon kunde inte förstå varför hennes familj inte hade hans porträtt ovanför TV:n utan i stället en tom Coca Cola-burk. Hon undrade vilka universitet hennes föräldrar syftade på när de talade om släktingar och vänner som studerade där. Varför fick hon inte veta var universiteten låg? 

” Jag var övertygad om att kommunismen var god och ledde till frihet. Jag var ett nyfiket barn, men samtidigt foglig och beskedlig. Jag ville göra rätt och uppfylla mina plikter, eller det som jag fostrats till att se som mina plikter”, säger hon i en intervju i Dagens Nyheter.

När Lea är elva år faller allt samman. Hennes mamma, pappa och farmor kunde nu öppet säga till henne att de aldrig trodde på kommunismen. Att de universitet man viskade om i verkligheten var fängelser. Att ”hoppa av” universitetet var detsamma som att avrättas eller begå självmord.

Bokens andra del handlar om följderna av den ”chockterapi” som landet utsattes för efter kommunismens fall. Arbetslöshet och korruption breder ut sig. Folk förlorar sina besparingar i ett pyramidspel. Det blir upplopp och nästan inbördeskrig.

Pappan förlorar jobbet, men håller modet uppe. ”Det här är kapitalismen. Man får tävla om jobben.” Ändå går det bra för honom. Han blir chef men klarar inte av att avskeda arbetare som han beordras att göra.

Mamman som först gör karriär som politiker lämnar plötsligt landet, som tusentals andra. Hon hoppar på en båt till Italien. Lea blir deprimerad och söker tröst hos sin farmor.

Bokens titel ”Fri- en uppväxt vid historiens slut” kan ses som en ironisk vink till dem som i kommunismens fall och marknadsekonomins seger såg, just historiens slut.

De nya orden blev tomma som de gamla. Liberalisering fick ersätta demokratisk centralism, privatisering ersatte kollektivisering, transparens ersatte självkritik, skriver hon i boken. 

Trots den nyvunna ”friheten” fortsatte albanerna att leva i en ”övergångstid”. Allt syftade ju till att det skulle bli bättre sedan. Nu handlade det om övergången från socialism till liberalism, förut var det från socialism till kommunism.

Även Lea Ypi lämnade så småningom Albanien. Nu är hon professor i politisk teori vid anrika London School of Economics och undervisar i bland annat marxism.

Hon hade tänkt att skriva en akademisk bok, men under pandemin ändrade hon sig och skrev sin barndoms ”memoarer”. Boken har getts ut i ett tjugotal länder och blivit en stor succé. 

En läsupplevelse garanteras.

Tommy Svensson