Det är en intressant men mycket sorglig berättelse som Bo Bernhardsson levererar i boken ”Historien om Arbetet och den sista striden” (Premiss förlag).
Men han visar i klartext på skeendet som leder till slutet för den anrika tidning som ikonen Axel Danielsson grundande på 1800-talet. År 2000 gick tidningen i konkurs för andra gången och den sista tidningen trycktes.
Vi är många som minns dagen när ödet beseglades och kanske också har sett filmen som berättar om den dystra dagen den 29 september 2000 när sista numret av den anrika tidningen från 1887 togs ur den en gång unika offsetpressen kallad ”Den blå skönheten ”.
Vi är nog många Arbetet-vänner som sörjer att det gick så illa. Men slutet var tyvärr inte helt oväntat för initierade.
I Bosse Bernhardssons genomarbetade bok får vi ta del av historien om hur tidningen utvecklades som rörelsens främsta organ under 1900-talet av dem som tog över i modern tid efter Axel Danielsson, socialisten och grundaren.
På 1960-talets blev Arbetet en stor morgontidning med mer än 100 000 prenumeranter. Tidningen hade då stor betydelse för socialdemokratins utveckling framför allt i Skåne och Göteborg men tidningen var också nummer ett bland de socialdemokratiska morgontidningarna.
Den redigerades på ett modernt och fräckt sett och var ett mycket uppmärksammat och betydelsefullt nyhetsorgan i samhällsfrågor samt ledande uttolkare på ledarsidan av den politiska utvecklingen i Sverige.
Under 1900-talets slut gick det tyvärr inte längre att driva tidningen vidare på grund av bland annat usel ekonomi och egendomliga direktörsbeslut.
Berättelsen finns i en vacker bok som innehåller skildringen om det som hände när det blev en första katastrof och konkurs 1992. Arbetet drabbades som en följd av A-pressens katastrof med konkurs efter Hultberg-Båths vanskötsel. Då övergavs Arbetet och några andra A-presstidningar.
I en skånsk räddningsoperation lyckades man skaffa nytt kapital och sätta igång utgivningen igen, men det skedde till priset av att olika näringslivsföreträdare klev in i ägarkretsen. Så kom snart en ny verkställande direktör in i företaget, och tro det eller ej, då började en omfattande och egendomlig förändring av tidningen att genomföras. VD:n ville, lite överdrivet beskrivet, byta läsekrets och få bort tanken på att det var röda Arbetet de prenumererade på.
Tidningsnamnet dög inte längre, nu förbjöds personalen att tala om Arbetet, man skulle säga AN i stället vilket uttyddes Arbetet Nyheterna. Namnbytet var direktörens frus idé ”AN låter väl fint”. Och så blev det även om andra chefer tyckte det var korkat, berättas i boken.
Nya målgrupper gällde för det som nu till en del blev en rosa tidning, en slags skånsk Dagens Industri om förtag och ekonomi. Målgruppen skulle nu vara kontorsläsare. Bort från det proletära. Nyordningen ledde till ett stort tapp av prenumeranter och andra ekonomiska problem. Arbetet var illa ute igen.
På Arbetets redaktion fanns den skickliga tidningsledaren Bosse Näslund, en nyckat kunnig och betydelsefull person som varit med på tidningen sedan mitten på 1960-talet och som varit redaktionschef i många år.
Han var en viktig nyckel till Arbetes tidiga framgångar. Nu gick han hem och kom inte tillbaka. Han vägrade vara med om galenskaperna. (Han kom senare tillbaka och försökte rädda det som var kvar när direktören försvunnit.)
Omgörningen fungerade inte. Ekonomin hamnade i ny kris och direktören lämnade tidningen. I en räddningsoperation stagades ekonomin upp med hjälp av stöd från Kommunal, Handels, Byggnads och Metall. Men hjälpen försvann till stor del i ett okänt svart hål.
Bernhardsson har i arbetet med boken intervjuat olika aktörer. Han träffade även direktören vilket ledde till nya uppgifter om vad som hände när direktören slutade. Han tillskansade sig sig då ett avgångsvederlag på åtskilliga miljoner som åt upp en stor del av fackföreningsstödet. Hans kommentar var ”att jag fick betala mycket i skatt”.
Det var nog här som Arbetets öde beseglades även om en lång rad räddningsoperationer vidtog och att många på tidningen hoppades på rejäl hjälp från fackföreningsrörelsen och framför allt LO. Men därifrån orienterade man sig noga om tillståndet ekonomiskt för tidningen vilket ledde till att man var kallsinniga till nytt stöd.
Både Bertil Jonsson och Vanja Lundby-Wedin vägrade ny hjälp i slutet på 1990-talet. Innan sina beslut anlitades flera experter som undersökte om det var möjligt att rädda tidningen.
Berättelsen i boken är ju häpnadsväckande på olika sätt och Bosse Bernhardsson som var chefredaktör under de senare åren berättar öppenhjärtigt om alla viktiga händelser. Han har också talat med många aktörer.
Däremot ges väldigt lite information om den ekonomiska utvecklingen. Det är en brist. Fakta på den punkten skulle kunna ge förklaringar till LOs och andras negativa inställning till att ge stöd i slutet av 1990-talet.
Det framgår också hur det skånska näringslivet med Hans Cavalli-Björkman i spetsen gick in med pengar i Arbetet efter den första konkursen och hur han och andra i styrelsen sedan var med att på olika sätt styra tidningsbolaget i större utsträckning än vad arbetarrörelsens representanter mäktade med.
Det finns också intressanta interiörer om de förhandlingar om samarbete som genomfördes med konkurrenter som Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Metro, VLT och med Bonnierkoncernens ledning. Det som prövades var tankar på ett intimt samarbete. Det är intressant läsning om hur Arbetet försöker olika lösningar på sin utsatta situation.
Beskrivningen av slutet är dramatisk. I september 1999 uppstod en likviditetskris på 10 miljoner kr som dock löstes med ett lån i Första Sparbanken varpå följde en lång rad försök att rädda tidningen och att övertyga det socialdemokratiska partiet och LO att medverka till en lösning vilket många på tidningen hoppades på.
En lång rad aktiviteter med bland andra Göran Persson som aktör pågick ända in i slutet men de ekonomiska framtidsutsikterna var nog för dåliga.
På kvällen den 29 september 2000 samlades tusentals personer när sista tidningsnumret trycktes. Protester och hård kritik uttrycktes mot LO-ledningen om inte hjälpte till att rädda den anrika tidningen. Arbetets dystra ödes skildrades sedan i TV i filmen ”Mordet på en tidning” av Fredrik Gertten.
Det var en sorglig sorti men till viss del ett resultat av många års ekonomiska problem och galenskapen med ”AN”-omgörningen. Men det är idag inte bara Arbetet som är borta. Nu finns inga självständiga A-presstidningar utan endast ledarsidor i NSD, Piteå, Västerbottens Folkblad, Dala-Demokraten, Folkbladet, Värmlands Folkblad och Sydöstran. I övrigt ingår tidningarna i olika koncerner och allt utom ledarartiklarna produceras i samverkan med andra tidningar med borgerliga ledarsidor.
Det har visserligen gått några år sedan Arbetets nedläggning men på senare år har nästan alla dagstidningar haft ekonomiska problem. Det har orsakats av mycket sämre annonsintäkter och minskande antal prenumeranter, m m men det är också en mycket omfattande strukturrationalisering som pågått.
Idag är branschen koncentrerad till några stora aktörer med Bonniers som den största. Man kan kanske säga att det som drabbade de socialdemokratiska självständiga tidningarnas försvinnande var ett slags förebud till det som skett med hela landsortspressen under de senaste åren.
Det finns inte längre kvar några enskilda tidningsägare, inte ens de en gång stora och rika tidningarna som VLT, NA, UNT, NSD, NK, JP med flera har klarat sig själva. Idag ingår alla tidningar i stora koncerner som utnyttjar samordningseffekter.
Men tros allt har de flesta tidningar överlevt, men till nya ”liv”. Och det är långt ifrån den tid när vår kulturminister ville ingripa med en ny lag för att stoppa Bonniers dominans.
Sverker Lindström