Den brittiske historikern Simon Sebag Montefiores Jerusalem: biografin (Norstedts) är ett storslaget verk som försöker fånga hela historien om en av världens mest omtvistade och mytomspunna städer – helig mark för tre religioner. Med över 3 000 års historia på nästan 600 sidor ger Montefiore en kronologisk skildring av hur Jerusalem har formats av profeter, kejsare, pilgrimmer och vardagsmänniskor ända från kung Davids tid – en både dramatisk och komplex berättelse.
Bokens främsta styrka är berättarglädjen och förmågan att göra historien levande. Montefiore har använt ett rikt källmaterial och skriver ett språk som ofta känns mer episkt än akademiskt, vilket gör att även långa epoker av konflikter och maktkamp blir fängslande att ta del av. Denna narrativa styrka gör också Jerusalem till en bok som är svår att lägga ifrån sig.
Genom boken löper en klar ambition att låta historien om Jerusalem speglas både genom stora politiska skeenden och små personliga öden, vilket ger en mångfacetterad bild av hur olika aktörer format den heliga staden över en mycket lång tid. Detta breda panorama gör att man som läsare upplever Jerusalem inte bara som en speciell plats, utan som ett levande kulturhistoriskt och religiöst centrum i ständig förändring.
Men just denna omfattning och berättande stil är också verkets största svaghet. Att sammanfatta tre millennier i en enda volym innebär att vissa perioder förtunnas, och att djupdykningar i politiska eller religiösa strukturer ofta får stå tillbaka för dramatisk framställning. Bokens myller av namn och händelser kan ibland dölja kärnan i komplexa skeenden, vilket gör att djupare tolkningar och underliggande faktorer inte alltid kommer till sin rätt.
Detta fokus gör också att Jerusalem mer liknar en biografi i populärhistorisk form än en strikt analytisk studie. För läsare som söker en skarp vetenskaplig analys av sociala, ekonomiska eller teologiska krafter bakom Jerusalems utveckling kan boken därför kännas ytlig, trots sitt omfång. Montefiores styrka ligger i att gestalta händelsernas dramatiska yta snarare än att gräva ner sig i varje utvecklings- faktor i detalj.
En del kritiker har också pekat på att mängden våldsamma och blodiga episoder – från antikens belägringar till medeltida korståg och 1900-talets strider före och efter staten Israels bildande – gör berättelsen tät och intensiv, ibland på gränsen till övermättnad. Det kan innebära att den övergripande analysen blir sekundär i förhållande till den berättade dramatiken.
Trots sådana invändningar är Jerusalem en ambitiös, välresearchad och ofta briljant berättad historia. Montefiore lyckas göra en extremt lång historisk period tillgänglig och engagerande för en bred publik, samtidigt som han behåller respekt för komplexiteten i det han beskriver. Boken är därför ett värdefullt bidrag för alla som vill förstå inte bara vad som har hänt i Jerusalem, utan hur stadens mytiska och historiska roller har formats genom seklerna.
Jerusalem: biografin är stark i sina framställningar, rik på detaljer och levandegjord av Montefiores berättarglädje, men mindre stringent när det gäller tolkningar och fördjupning. Den första upplagan kom redan 2011. I en ny reviderad utgåva (ännu bara på engelska) 2024 har Montefiore uppdaterat den moderna historien från 1900-talet och framåt med fokus på konflikter och internationell politik. Det gör verket närmast oumbärligt för den som vill förstå den djupa bakgrunden till dagens krig i Gaza.
Lars Ilshammar