Bakom tragedin i Ådalen för 90 år sedan fanns stenhårda arbetsgivare och Svenska Arbetsgivareföreningens oresonlige chef Hjalmar von Sydow. I själva verket var det ett välorganiserat strejkbryteri bakom det som ledde fram till att konflikten eskalerade. Vi påminns nu igen på när militär sköt mot deltagarna i demonstrationståget från Frånö den 14 maj 1931 och dödade fem personer.

Tragedin hade egentligen sin upprinnelse många år tidigare då SAF-chefen Hjalmar von Sydow lät organisera strejkbryteri som en professionell verksamhet som genomfördes i samråd och med stöd av arbetsgivarna. Företag och organisationer byggdes upp och stod till tjänst med så kallat arbetsvilliga, d v s strejkbrytare. Uppgiften var att avbryta en strejk och hålla produktionen i gång.

Det fanns ett tiotal SAF-anlitade organisationer för arbetsvilliga som Boytons Arbetsbyrå, Svenska Nationella Skyddskåren, Arbetets frihet och Skyddskåren. Officiellt tog SAF avstånd för dem men stod ändå bakom strejkbryteriet. Ofta var det gamla militärer som var engagerade i verksamheten. De kallades in vid strejker och fick då ofta bo på strejkorten i särskilda logementsfartyg, inhyrda av SAF, döpta till Lump-Lenor.

Exempel på sådant organiserat strejkbryteri fanns på 1920-talet, t ex vid en kommunalarbetarstrejk i Kalmar 1925 och en långvarig lantarbetskonflikt i Möre samma år. Män från Arbetets frihet sattes in mot en långvarig lantarbetarkonflikt i Möre 1928-29. Den Svenska nationella skyddskåren som senare hade 500-700 medlemmar engagerades vid en stuverikonflikt i Kristinehamn 1918.

Det är klarlagt att just Nationella skyddskåren under åren 1925-30 fick ekonomist stöd av SAF och från totalt cirka 170 företag som ASEA, NK, Barnängen, Svenska Dagbladet och Åhlén och Åkerlunds förlag. Och det var mer organiserat än så.

Svenska nationella kåren och Boytons Arbetsbyrå skickade sina arbetsvilliga från kontoret på Vasagatan 52 i Stockholm till Halmstad i början av 1931. Från hamnen exporterades stora volymer av massa och trävaror.  Nu hade de 70-80 brädgårdsarbetarna i hamnen gått i strejk sedan arbetsgivarna krävt sänkt lön från 1:05 kr i timmen till 1:00 kr. Arbetarna ville ha höjd lön. Strejk utbröt.

Skärmytslingar eskalerade efter hand. Arbetsgivarna krävde myndighetsåtgärder och Länsstyrelsen beslöt att fridlysa hamnområdet. Det innebar att inga utomstående fick beträda området utom de 110 strejkbrytarna som kommit till Halmstad beväpnade, De var förlagda i hamnen på två Lump-Lenor, Venus och Berkut, gamla f d engelska kanalfartyg.

Efter en tid antogs ett medlingsförslag av de lokala parterna i tvisten, men SAF-chefen von Sydow sade nej och strejken fortsatte. Snart uppstod kravaller varpå taggtrådsstängsel sattes upp kring hamnen.

På kvällen den 23 april sköt strejkbrytarna mot demonstranter på kajen, tre ungdomar skottskadades. Oroligheterna fortsatte sedan dag för dag under resten av april fram till den 2 maj då parterna kom överens om höjd lön på 2:50 kr i timmen istället för arbetsgivarnas krav på sänkt lön. Strejken mot lönesänkning hade trots det brutala motståndet lyckats.

När allt var över i Halmstad sändes strejkbrytarna i stället med tåg till Ångermanland där de blev engagerade som strejkbrytare i den då pågående Ådalen-konflikten. Och nu var uppdragsgivaren Ångermanälvens Stuveri AB.

De arbetsvilliga sattes in mot den strejk som bl a pågick vid Marmaverkens massafabrik i protest mot förslag om sänkt timlön från 118 till 114 öre i timmen samt höjda ved och hyreskostnader för arbetarna. Bruksägaren Gerard Versteegh hade fått stöd av SAF och stuveribolaget att kalla in strejkbrytarna.

Och nu låg ett speciellt arrangemang bakom. De svenska stuveribolagen hade en särskild ordning reglerad med stöd i den så kallade surtax-kommittén. Det var en slags försäkring som stuveribolagen betalade en årlig särskild avgift till, kallad - surtax. Upplagrade medel användes till att kalla in och avlöna strejkbrytare när det behövdes. Ett 60-tal arbetsvilliga från Halmstadkonflikten förlades nu till i en stor barack vid Lunde hamn där stuveribolaget hade sin verksamhet.

Vad som sedan hände är ju väl känt. Men en del av det som pågick vid sidan om det som tog livet av unga Eira Söderberg och de fyra andra som dödades av militärens skott mot demonstrationståget i Lunde är nog mindre känt.

Socialministern i C G Ekmans liberala regering hade kallat till en konferens några dagar senare för att försöka få slut på konflikten. Västernorrlands landshövding K J Stenström agerade aktivt på förmidagen den ödesdigra dagen. Han hoppades få bort strejkbrytarna och därmed minska konfliktrisken. Vid elvatiden ringde han till statsminister Ekman och bad honom att agera och ta kontakt med SAF-chefen von Sydow och få honom att dra bort strejkbrytarna.  Landshövdingen fick svar av statsministern vid 12-tiden att von Sydow nekade till förslaget. Landshövding Stenström utfärdade då på egen hand ett förbund att använda strejkbrytarna. Han ville få bort konfliktorsaken. Men det var för sent, beslutet nådde aldrig fram i tid.

Det är ju väl känt sedan skotten i Ådalen, men kanske inte att von Sydow anmälde landshövding Stenström till JO för att han fattat ett felaktigt beslut. Von Sydow ansåg att han brutit mot en urgammal lag som innebar att strejkbryteri var tillåtligt och inte kunde stoppas av en myndighet. Stenström dömdes senare för sitt beslut.

Själva grundkonflikten som orsakade Ådalen-tragedin avslutades först den 15 juni 1931 då avtal träffades och konflikterna vid Marmaverken, Sandviken och Utansjö tog slut.  

Hur det gick för Hjalmar von Sydow, som ju förutom VD-skapet för SAF var riksdagsman för högern har kanske inte med saken att göra, men ett halvår, efter Ådalen 31-tragedin, den 7 mars 1932, mördades han av sin son.

Sverker Lindström

PS. Den viktiga boken om händelserna, ”Ådalen 1931: Kampen om historien”, av professor Roger Johansson finns nu i en ny upplaga utgiven av Hjalmarsson & Högberg.