Det har skrivits över tusen böcker om Donald Trump. Så det är med tvekan jag beställer Maggie Habermans nyligen utgivna biografi på nästan 600 sidor Confidence man (Albert Bonniers förlag). Vad finns mer att säga om denne man?

Trots allt en hel del, kan man konstatera. 

   Maggie Haberman är berömd reporter på New York Times, inte precis Donald Trumps favorittidning. Men hon har också arbetat på tabloider som Trump-trogna New York Post och hon kan miljön som skapade affärsmannen, tv-kändisen, den före detta presidenten och kuppmakaren som nu på nytt kandiderar till Vita huset.

   Trots att Trump skällt och twittrat nedsättande om henne tycks han också hysa viss respekt för hennes kritiska granskande.  Han ställer upp på tre långa intervjuer för boken och vid ett tillfälle vänder han sig till en medarbetare och utbrister ”Jag älskar att vara med henne, hon är liksom min psykolog”.

   Haberman faller inte för smickret. Sanningen är att han behandlar alla som sina psykologer, från reportrar till rådgivare, personal, kampanjbesökare och kunder, skriver hon. Han testar reaktioner, bedömer hur långt han kan gå. 

   För att förstå Donald Trump måste man veta var han kommer ifrån, slår hon fast. I det avseendet har Maggie Haberman goda förutsättningar. Hon har i nästan hela sitt vuxna liv bott i den stadsdel (Queens) där fastighetshandlaren Fred Trump och hans son Donald ”lärde sig hur politisk makt fungerar”. Som reporter var hon med från början. 

   De första två hundra sidorna ägnas Donald juniors uppväxt och karriär i New Yorks fastighets- och hotellbransch. Här briljerar Haberman som grävande journalist. (Men som svensk läsare får jag tillstå att jag skummade somliga sidor där detaljerna och aktörerna blev lite för många.)

   Tydligt är dock hur han utvecklar sin affärsstil, som också blir hans politiska kännetecken, med hot och fräckhet och kumpaner som sviks och förolämpas, men som tas till nåder igen. Dock - det var med pappas pengar han startade och kunde klara sig undan återkommande konkurser och trassla sig ur tvivelaktiga affärer. 

   Ändå var det hans rykte som framgångsrik företagare som banade väg för Trump i politiken. Hans böcker om hur man lyckas i affärer blev storsäljare. När The Art of the Deal kom ut 1987 blev han hjälteförklarad som ett affärsgeni. 

   Det stora genombrottet kom i tv-programmet The Apprentice, där de medverkande fick tävla om en anställning i Trumps företag. Det som ratades fick höra Trump ryta sitt berömda ”You´re fired”. Programmet sändes fjorton säsonger och sågs av miljoner tittare.

   Manegen var krattad för hans inträde i politiken. En av dem som imponerades av hans framfart var den förre presidenten Richard Nixon. I ett brev skrev han till Trump att du kommer att vinna så fort du bestämmer dig för att kandidera.

   Inför presidentvalet 2016 sökte republikanerna desperat efter en vinnare. Fyra år tidigare hade den bleke men hygglige Mitt Romney förlorat mot Barack Obama

   Trump hade redan registrerat en fras som både Ronald Reagan och Bill Clinton använt, Make America great again. Bland de sjutton kandidater som tävlade om nomineringen stod en ut – Donald Trump, hänsynslöst fräck men budskapet och personligheten gick hem.

   Resten vet vi och Maggie Haberman ger en skoningslös bild av Donald Trumps tid som president; okunnig, lynnig, oförskämd och självupptagen. Men hon gör det med reporterns blick. 

   Hon låter en tidigare medarbetare fälla följande omdöme om sin chef: ”en narcissistisk dramasökare som skylde över sin svaga självkänsla med översittartendenser och som i det här fallet (stormningen av Kapitolium) höll på att föra den amerikanska demokratin till avgrundens brant”.

   Detta kunde vara slutet. Men en av Trumps märkligaste egenskaper har varit hans förmåga att förmå människor omkring sig att bete sig som han själv gör. Frågan är dock om han är på väg att tappa kontrollen över sin egen rörelse. 

   Turerna i kongressen kring valet av talman i början av månaden är ett tecken på det. ”Trumpismen” har börjat leva sitt eget liv. Den verkliga faran för den amerikanska demokratin är kanske inte längre Donald Trump utan utvecklingen mot högerextremism inom det republikanska partiet.

   Jag har ett personligt minne av Donald Trump. När jag för många år sedan råkade befinna mig i hans byggnad i New York kom han plötsligt insvepande, en stor gestalt klädd i en päls som liknade en mantel. Ingen kunde låta bli att lägga märke till den personen. I dag hoppas jag att manteln fallit av. Men säkert är det inte.

Tommy Svensson