Det finns ett avsnitt i Henrik Berggrens nya andra bok om ”Sverige och kriget” som i en rak och spännande skildring av det som brukar kallas ”midsommarkrisen” berättar om statsminister Per Albin Hanssons skicklighet att rädda samlingsregeringen trots helt oförenliga åsikter. Nästan alla socialdemokrater ville hindra den tyska transiteringen av soldater med tåg genom Sverige, men till slut blev det ett ja till tyskarna. 

Efter långa regeringssammanträden i flera dagar under midsommaren 1941 kvarstod krisen med stor oenighet. Men Per Albin väntade ut alla och efter flera dagars motsättningar i samlingsregeringen lotsade han skickligt fram ett ja-beslut till transiteringen till Finland genom Sverige.

Just berättelsen om det tyska kravet är extra intressant i Berggrens nya bok ”Landet utanför ” som omfattar åren 1940–1942.  Skildringen innehåller inga nya forskningsresultat utan bygger på det som skildrades i det stora forskningsprojektet SUAV, ”Sverige under andra världskriget”. Men det är ändå mycket intressant att se hur en svår kris för samlingsregeringen kunde lösas. Resultatet blev ju ett ja till det tyska kravet på transitering genom Sverige, trots att alla socialdemokratiska riksdagsledamöter tidigt ville säga nej.

Kung Gustav V hade hotat att avgå om det inte blev ett ja. Han ville inte vara med om något som kunde föra Sverige i krig, d v s att sätta sig upp mot Tyskland och kravet på transitering. Högern och Bondeförbundets riksdagsledamöter var för ett ja till tyskarnas krav och även folkpartiet även om det fanns några i partiet som var emot, ett litet motstånd.

Inom socialdemokratin var det de tre radikala, Per Edvin Sköld, Gustav Möller och Ernst Wigforss som var starkt emot att gå tyskarna till mötes. De ansåg att det var bättre att regeringen föll och att de tyskvänliga partierna fick ta över ansvaret. Wigforss hade till och med börjat städa sitt statsrådsrum då han ansåg att ett nej var det enda möjliga och att S-ledamöterna lämnade regeringen.

Det här var ett svårt läge för statsministern och möten pågick hela midsommarhelgen utan att något resultat kunde nås. Men Per Albin väntade ut de aktiva och agerade så att det till sist blev omöjligt att fatta något annat beslut än att säga ja till transiteringen.

Per Albins skicklighet visades när regeringen till sist efter tre dagars långa sammanträden skulle besluta. Han hade då alla oförenliga åsikter, kungens abdikationshot och regeringens framtid på bordet men också sitt eget partis tydliga nej vilket riksdagsgruppen enats om efter flera omröstningar.

Det var läget när han under det avgörande sammanträdet angrep utrikesminister Christian Günther och krävde att han skulle lova att inte utvidga sin eftergiftspolitik till tyskarna. 

I själva verket har det tolkats som ett taktiskt sätt att blidka de hårda nejsägarna Sköld, Möller och Wigforss.

I en sammanfattning konstaterade Per Albin att det var en sämre väg att säga nej än att ta ett ja som en engångsföreteelse. Så blev det när han tolkade om S-ståndpunkten till ett ja som antogs av regeringen inklusive Sköld, Möller och Wigforss. Han visade att ett nej var ett sämre alternativ. Att nå dit tog tid men han väntade med beslutet tills motsättningarna kunde klaras av. Han var för övrigt skicklig att samtidigt hantera Sköld, Möller och Wigforss och motståndarnas ledare i samlingsregeringen, högerns Gösta Bagge och justitieminister K G Westman.

Henrik Berggrens berättarteknik i boken fullföljer sättet från första delen, att försöka kombinera de stora händelserna med hur författare och kulturpersoner berättat om läget i Sverige under krigsåren. Tyvärr är innehållet den här gången i nummer två, skildringen av åren 1940–42, inte alls lika elegant som i den första delen som handlade om 1939–1940.

Inte heller lyckas han riktig föra ihop de stora frågorna om krigsspelet med det vardagliga ”lilla” livet så intressant som i första delen. Han använder sig av Astrid Lindgrens intressanta dagbok som han citerar då och då, och den vidlyftiga Electrolux-miljonären Axel Wenner-Gren och amerikanernas motvilja mot honom samt berättelser om Ingmar Bergmans familj och framför allt om dennes bror som senare blev diplomat.

Lite kritik ska dock inte tolkas som att boken är ointressant. För den som är intresserad av det som hände under krigsåren är den en utmärkt samlad bild av hur det var under krigsåren i de stora internationella frågorna och i hemmalivet.

    Sverker Lindström