Låt oss instämma i att det är hög tid ”att Sverige och Norden bemödar sig om en ny politik för samarbete och för ett gemensamt Europa”. Det skriver Robert Björkenwall i en anmälan av Bengt Lindroths bok ”Vi som inte var med i kriget” (Carlssons förlag, 2021).

Sveriges radios mångårige Norden-korrespondent Bengt Lindroth undersöker i sin bok varför åsiktsklimatet i svensk och nordisk verklighet har polariserats och blivit så grälsjukt under 2000-talet. 

Varför har vi så svårt att uppträda hyfsat samstämda gentemot omvärlden i detta nordliga hörn av Europa? Varför breder nationalstatsegoismen ut sig –  särskilt i samband med Coronapandemin? 

En bärande tes i hans läsvärda bok är ”förståelsegapet” och det har med andra världskriget att göra. Att Sverige inte var med i kriget menar Lindroth, gör att svenskarna saknar ett kollektivt minne. Vi stod utanför i motsats till Finland, som upplevt fyra krig under 1900-talet, och Norge och Danmark som var ockuperade av nazi-Tyskland. 

Det förståelsegapet har utvidgats under 2000-talet i spåren av de nordiska ländernas olika Coronahantering men också av globaliseringen. De nordiska länderna har halkat in i en nationalstatsegoism, som Bengt Lindroth konstaterar i sin bok. Tragiskt är ju hur söndertrasat och ovärdigt samarbetet har fungerat i Värmland och Tornedalen under Coronan.

Norden har inte heller förmått att uppträda någorlunda samstämt heller i EU-sammanhang. Var och en kör ofta sin egen linje, trots att Sverige, Finland och Danmark har så mycket gemensamt när det gäller arbetsmarknadsmodell med kollektivavtal och samarbetskultur på arbetsmarknaden med mera att erbjuda i EU.

Med en fokuserad agenda skulle Norden väga mycket tyngre inom EU och andra internationella organ. Med sin gemensamma tyngd skulle man ha lättare att bygga allianser med Tyskland, Nederländerna med flera länder. Framgången för Norden blir mindre om varje enskilt land kör sitt eget race i lite självgod nationalstatsegoism.

Här finns skäl, menar jag, att självkritiskt analysera hur de enskilda nordiska länderna skulle kunna förbättra sitt samarbete och se vad man faktiskt har gemensamt och borde kunna vinna på om man agerade mer gemensamt. Och det på fler områden än det nu allt tätare och allt bättre fungerande försvarspolitiska samarbetet i och runt Östersjön och i Nordkalotten/Arktis. Tänk om vi hade motsvarande goda samarbete på till exempel energiområdet?

 Men de stora spelarna i EU ska nog vara tacksamma för att Finland med stor diplomatisk skicklighet har så goda, öppna kanaler in till Putins Ryssland. Att det också ligger i Finlands eget intresse att hålla sig informerad om den stora grannens tankar om världen är en annan sak. Och så även säkerhetspolitisk nödvändigt. 

I sin bok lyfter Bengt Lindroth fram hur det nordiska samarbetet blomstrat i optimistiska tider – som efter kriget, efter Berlinmurens fall – men sedan sloknat och gått på sparlåga när världen blivit mer inåtvänd och nationalistiskt orienterad. Det är också min upplevelse.

Bengt Lindroth är med sin bakgrund i Sverige bättre skickad än de flesta  att analysera varför den nordiska samarbetskulturen med passfrihet, gemensam nordisk arbetsmarknad, Nordiska rådet med mera inte längre fungerar som tidigare. 

Varför det sedan tre av de nordiska länderna blev medlemmar i EU det nordiska rådssamarbetet kom att bli en andraplans-arena för Sverige, Finland och Danmark. Och där väl bara det nordiska litteraturpriset ännu åtnjuter uppmärksamhet!

En sak som jag noterat är hur det fungerar med fusioner och företagssammanslagningar mellan nordiska länders företag. En viktig aspekt som Bengt Lindroth inte berör i sin bok. Faktum är hur att bäst har det fungerat mellan svenska och finska företag, till exempel Telia-Sonera, StoraEnso, SSAB-Rautarukki och Nordea. Här är lagstiftningen i våra två länder liksom management och samarbetet mellan fack och arbetsgivare i företagen rätt lika. 

Sämst fungerar det mellan svenska och danska företag och där missnöjet är stort och skapat ett stort förtroendegap inom det svensk-danska PostNord. Den fusionen har inte alls fungerat bra på just något plan. Också på det här området är kulturskillnaderna och förståelsegapet lite större än vi vill förstå – och vore väl värd en närmare forskarstudie.

Jag tycker det är bra att Bengt Lindroth mot slutet av sin bok lyfter fram kulturen. Ett område där det – trots att till exempel färre skönlitterära böcker översätts från finska till svenska - ändå fungerar hyfsat bra. Här spelar Nordiska litteraturpriset en viktig roll för läsningen av våra grannländers skönlitteratur. Utbytet är också hyfsat gott inom film- och teaterområdet, opera och klassisk musik (med finska dirigentundret). Men visst skulle det kunna bli ännu lite bättre.  

Låt oss instämma i Bengt Lindroth slutord om att det är hög tid ”att Sverige och Norden bemödar sig om en ny politik för samarbete och för ett gemensamt Europa”. Detta särskilt med tanke på att vi lever i en allt mera svåröverskådlig värld där regionala och nationella identiteter blir allt viktigare.

Då måste vi i Norden med respekt för varandras särdrag anstränga oss mer för att samarbeta och hålla ihop. Det vinner vi alla på.

Robert Björkenwall