”Den nysvenska rörelsen”, var ett namn som sammanfattade svenska fascister och nazister i Sverige och deras försök att bilda en rörelse som skulle kunna ta makten i vårt land. Den centrala personen i många försök att bilda en stark organisation var Per Engdahl, centralfiguren som aldrig gav upp, inte ens när Hitler och det tyska riket hade fallit.

Författaren Anders Sundelin har nu skrivit en bok om Per Engdahls liv och arbete med namnet Fascisten (Weyler Förlag).En helt rimlig titel eftersom han var den svenska fascismens chefsideolog. Boken sammanfattar berättelsen om den synskadade poeten som formade en stor del av de moderna högerextrema rörelserna i vårt land.

Det är intressant att följa Engdahl på hans försök att resa runt i landet för att fånga in dem som ville bli medlemmar i rörelsen som under åren bedrevs i olika föreningar och verksamheter, ofta med nya namn. I fotspåren hade han SÄPO. Hans mission lyckades aldrig, men han gav trots det aldrig upp. Stora och framgångsrika företagare var bland dem som stöttade honom ekonomiskt.

Uppmärksamheten blev stor efter hans död då det upptäcktes i hans bevarade dokument att han bland annat varit vän och samarbetsparter med Ikea-grundaren Ingvar Kamprad, som under en tid stödde hans fascistiska gärning som en vän och medarbetare.

Bok

Bokens innehåll bygger nu på Engdahls efterlämnade och mycket omfattande dokument som finns bevarade på Riksarkivet. Boken handlar mest om hans många tal och kontakter runt om i Sverige och i världen och försöket att göra Sverige och världen fascistisk.

I boken berättas tyvärr alltför kort om några av de stora namnen i den inhemska fascistiska rörelsen, d v s företagare med stora förmögenheter som tillsammans med tyska pengar höll rörelsen flytande. En av dem var John Weibull, mycket förmögen och ägare till en lönsam garvämnesindustri i Skåne. När Hitler dog gick Weibull ut och högg ner flaggstången på sitt stora gods, lade ner firman och lät sig smugglas ut till Argentina där han startade och drev uppfödning av köttdjur och blev kopiöst rik. Efter hans död smugglade hans barn hem pengarna – för att undvika beskattning.

En annan stor man i kretsen var Carl Ernfrid Carlberg i Stockholm som drev bokhandel och idérörelsen Manhem med seminarier och annat i ett av hyreshusen på Odengatan innan han lade ner alltihop och flyttade till Lillsved på Lidingö där han försökte skapa en skola för unga nazipojkar.

Bröderna von Rosen fanns med bland finansiärerna och bankiren Arvid Högman med fler. Mycket tyska pengar flöt också in i Sverige till fascistverksamheten.

Men intressant är också att boken visar hur Sverige stod stadigt på den demokratiska sidan och att fascismen aldrig på allvar hotade landets utveckling. SÄPO var på tårna!

Sverker Lindström