På morgonen hade han avgivit sin röst hemmavid, i skolan i Hälledal. Innan denna valdag var över stod det klart att det var han som skulle bilda den nya regeringen. Det var söndag, 19 september 1976.
Kai Hammerich, då politisk reporter på tidningen Veckans Affärer, skildrar i boken Kompromissernas koalition, utgiven året efter valet, maktspelet när den första borgerliga regeringen tog över efter 44 år av socialdemokratiskt styre.
Det är en unik, närgången, detaljrik och avslöjande bok om en regeringsbildning. Författaren är med under valnatten från de borgerligas högkvarter på hotell Anglais i centrala Stockholm till S-ledningens ”hemvist” på Byggnads kursgård Rönneberga.
Omläsningen
Därefter skildrar han maktspelet i ”vinnarlaget” under de nitton dagar det tog för Fälldin, Bohman och Ahlmark att bli överens om den kommande regeringspolitiken och om vilka ministrar som skulle leda den.
Hot, vredesutbrott och lite smicker på högsta nivå, präglade förhandlingarna. Och frågorna de tre regeringsbildarna måste lösa var heller inte enkla, familjepolitiken, skatterna, bostadspolitiken. När M-ledaren Gösta Bohman fick se utkastet kring de frågor som skulle täckas in i regeringsprogrammet ”fräste han av ilska”, enligt Hammerich.
Överläggningar pågick ”non stop” och slutade i kompromisser.
Kärnkraften blev den hårdaste nöten. Hur skulle villkoren för kärnkraften formuleras? Skulle reaktorer som redan var under byggnation, läs Barsebäck, undantas från nya villkor?
Kai Hammerich skriver om de tuffa motsättningarna mellan de tre förhandlarna och hur de skilde sig åt också i förhandlandet. Bohman fräser, Fälldin sprider en ”dimridå av piprök”.
Den tredje vid förhandlingsbordet, Per Ahlmark, hade till och med tränat innan han gick till bordet, skriver Hammerich och citerar en folkpartistisk dagbok om hur Ahlmark bestämt sig för att ”ilskna till under förhandlingarna med Bohman och Fälldin”.
Därför tränade Ahlmark fyra olika vredesutbrott, och ville ha en bedömning på vilket som skulle passa bäst.
Det framgår inte om Ahlmark fick någon nytta av sin träning. Förhandlingarna fortgick kring frågan om laddningen av Barsebäck 2. Det var tisdag 5 oktober och dagen då talmannen skulle kalla respektive partiledare inför samma dags eftermiddag då en ny statsminister skulle föreslås riksdagen.
In i det sista pågick förhandlingarna eller, som Hammerich skriver, grälen. Nu handlade det också om Ahlmarks titel i regeringen. Det blev, som i så många andra delar, en kompromiss. När statsrådslistan skulle läsas upp i kammaren skulle Ahlmark nämnas efter Fälldin och kallas ställföreträdande. Men i presskommunikén skulle titeln ”vice statsminister” användas.
Torsdagen 7 oktober utsågs Thorbjörn Fälldin till statsminister. Socialdemokraterna röstade nej. Hammerich citerar partiets dåvarande gruppledare Ingvar Svanberg: ”Att avstå från att rösta skulle innebära att gruppen ställer sig neutral till ett borgerligt regeringsprogram. Det kommer vi självfallet inte att göra.”
Ewa Wirén