Tillit, mellan oss människor, men också tilliten till myndigheter och andra samhällsorgan. Det är grundbulten som håller samman och skapar förutsättningar för en hållbar demokrati. Bo Rothstein, seniorprofessor i statskunskap i Göteborg och minst sagt välkänd samhällsdebattör, sörjer som många av oss att den svenska demokratin har kommit på obestånd, men vill också göra något radikalt åt saken. I sin nya populärvetenskapliga bok Grundbulten: tillit och visionen om en liberal socialism (Fri Tanke förlag) skisserar han en möjlig väg framåt.

Liberalismens löfte om respekt för individens autonomi och socialismens löfte om social och ekonomisk rättvisa borde kunna ta varandra i hand, menar Rothstein.

Det klingar misstänkt välbekant. Är det inte i själva verket att uppfinna socialdemokratin på nytt: en legering mellan Brantings strävan efter våra ”bästa stämningars längtan” och Gustav Möllers ”endast det bästa är gott nog åt folket”?

Men Rothstein vill något mer: inget mindre än att återuppväcka tanken på ekonomisk demokrati eller en demokratisk ekonomi. Och det är varken traditionell planhushållning eller de utrangerade löntagarfonderna i ny skepnad han då serframför sig, utan den nygamla idén om löntagarägda företag. Varför har Sverige färre sådana företag än USA, frågar han sig, och hittar svaret i fonddebaclet, i genuint ofördelaktiga skatteregler – och inte minst i fackföreningsrörelsens eget ointresse.

Rothstein radar upp många goda skäl för det han kallar liberal socialism med sin bas i mellanmänsklig tillit och ekonomisk demokrati. Man kan förstås ha invändningar. Har han verkligen koll på hur löntagarfonderna ursprungligen var tänkta, och varför tycks han så ointresserad av gillessocialismens erfarenheter? Och hur är detegentligen med realismen? Man kan också notera att han har klippt och klistrat ganska friskt från sina gamla debattartiklar.

Framför allt lyckas Rothstein nästan helt missa att tilliten bör vara dubbelriktad. Om vi som medborgare ska lita på våra myndigheter, bör myndigheterna förstås lita på oss. Men hur är det med den saken i dag? Är det tillit eller snarare eneskalerande misstro, kontroll och övervakning som möter oss i våra vardagskontakter med det officiella samhället?Myndigheter som avskärmar sig bakom övervakningskameror och larmbågar skickar kraftiga signaler – men knappast just om tillit.

Massövervakning och kontroll med det föregivna syftet att öka vår trygghet och tillit kan faktiskt ofta ha rakt motsatt effekt. Kände vi oss alldeles lugna och trygga nyss så börjar vi nog undra om vi inte borde känna oss lite otrygga i alla fall när biljettkontrollanten eller tågvärden sticker upp sin kroppskamera i våra ansikten. Varför manifesteras annars alla dessa trygghetsåtgärder så demonstrativt?

Så uppstår en slags självgående spiralrörelse som för oss mot allt större tolerans för och krav på övervakning. Logiken bakom detta tycks handla om att nya tekniska åtgärder med påstått syfte att öka vår trygghet och tillit tvärtom ofta leder till en känsla av ökad otrygghet och osäkerhet. Rothsteins teser skulle ha mått bra av att också tänka in sådana besvärande aspekter.

Men det förtar inte intrycket att det här är en viktig och välkommen bok, en spark i baken på en socialdemokrati som i princip slutade tänka reformer redan på 90- talet – och en nyttig påminnelse om att framtiden faktiskt går att påverka för den som vill och vågar. Rothstein skriver torr statsvetenskaplig prosa, men hans text är vetenskapligt väldokumenterad och frustar av energi och gott humör. Det här är helt enkelt en bok som man blir glad av att läsa.