Korsvägar är en välfunnen titel på Ardalan Shekarabis berättelse om sin flykt från barndomen i diktaturens Iran till livet i det nya hemlandet Sverige och det politiska engagemanget som tog honom ända till regeringen. Men vägen dit var långtifrån självklar, och vid många korsvägar hade resan och livet kunnat ta helt andra vägar. 

Ardalan Shekarabi berättar personligt och ärligt om hur han som elvaåring tvingas fly från ett Iran där mullornas diktatur blivit allt hårdare och där människor kämpar förgäves för demokrati och frihet. Han kommer till Sverige och börjar skolan i Gävle, men familjens ansökan om uppehållstillstånd avslås, och de lever som gömda några månader i väntan på ett beslut som låter dem stanna. 

Korsvägar är en bok om identitet och om att hitta sig själv i ett nytt land. Den är skriven i samarbete med journalisten Jesper Bengtsson, som bidragit till att ge liv åt Ardalans personliga berättelse och göra den till angelägen läsning både för andra invandrare med liknande erfarenheter och för oss politiskt intresserade som får nya perspektiv på angelägna frågor.

I boken får vi följa Ardalan från huset med den stora trädgården i barndomens Shahriyar till skolan och det tidiga politiska engagemanget i Gävle, juridikstudierna i Uppsala och de allt tyngre politiska uppdragen i riksdag och regering. Hela tiden med utblickar både bakåt och framåt, där han väver in funderingar och reflektioner om hur händelserna påverkat hans fortsatta tänkande och agerande. Han berättar också ärligt om misstag som han ångrar men som han så småningom har kunnat lämna bakom sig. 

Hans egna upplevelser har också gett honom kunskap om och förståelse för vad som krävs för en fungerande integration, och han är idag både självkritisk och kritisk mot partiet för att vi inte tidigare förstod hur förödande privatiseringen av skolorna skulle bli för arbetet med integration och utjämning av klassklyftor. 

Ardalans dubbla identitet, som svensk och iranier, och hans erfarenheter från två skilda kulturer är en styrka i hans politiska arbete. Han ser fler aspekter av problem som väntar på att lösas, och han visar en mycket sympatisk respekt inför andras synpunkter och sätt att resonera. Och han tar sig an nya uppgifter med en ödmjukhet som man kan önska att fler ville ta efter. 

När berättelsen slutar är Ardalan nybliven civilminister i Stefan Löfvens regering. Vi är nog många som gärna vill läsa fortsättningen om hans tid som minister och också om hur han fortsätter att stötta dem som idag protesterar mot det allt hårdare förtrycket i hans förra hemland.

Eva Åhlström