”We did it, Joe!” blev bevingade ord när Kamala Harris i joggingkläder tog upp mobilen och ringde sin chef Joe Biden.

De hade besegrat Donald Trump.

Kamala Harris gav liv och som 56-åring rent av ungdomlig entusiasm i bataljen mellan de båda åldrade presidentkandidaterna.

Hon blev inte bara den första kvinnliga vicepresidenten. Hon blev den första svarta kvinnan och dessutom den första av asiatisk härkomst på den posten.

Förväntningarna var stora och omöjliga att uppfylla. Under drygt det halvår som gått sedan tillträdet i januari har hon visserligen tagit uti med viktiga och svåra ämnen som invandring, narkotika, Coronapandemin och rösträttsregler.

Men för många har säkert bilden av Kamala Harris blivit kvinnan med det svarta munskyddet stående ett par meter bakom president Joe Biden.

”Vad hände med Kamala Harris”, frågar journalisten Jenny Norberg i Svenska Dagbladet (28/6 2021). ”Jo, hon är i full färd med det allra svåraste av kvinnoprojekt: Att få något gjort utan att framstå som att hon vill ta över helt.”

Att hon är en kvinna som verkligen vill få något gjort, att hon vill förändra, nå resultat, står helt klart för den som läser hennes bok ”De sanningar som förenar oss. En amerikansk resa. (Bokförlaget Forum, 2021.)

Hon beskriver sin uppväxt som svart liten flicka som bussades till en skola för att motverka segregationen, och sitt starka band till sin mamma Shyamala Gopalan som kom till USA från Indien och utbildade sig till bröstcancerforskare. Hennes pappa kom från Jamaica och de båda träffades i medborgarrättsrörelsen, som hon växte upp med.

Hon utbildade sig till jurist och blev åklagare och så småningom motsvarande justitieminister i Kalifornien. Det var passionen för rättvisa och likhet inför lagen, något som i otaliga fall inte gällde för svarta, som drev henne.

Hon blir Kaliforniens andra svarta kvinna att väljas in i senaten. Det är så långt vi kommer i boken. Den gavs ut när hon 2019 ställde upp i demokraternas primärval inför presidentvalet det följande året. Men där tog framgångssagan slut. Hennes kampanj blev ett fiasko och hon drog sig ur i december.

Bokens syfte var att presentera henne för de amerikanska väljarna, och den blev också en försäljningssuccé. Men när den nu drygt två år senare har kommit ut på svenska blir slutet abrupt och otillfredsställande. Ett extra kapitel, möjligen skrivet av någon annan, om hennes egen misslyckade presidentkampanj och revanschen när hon utses till vicepresidentkandidat, hade varit ett bra komplement.

Men som en inblick i människan Kamala Harris, hennes drivkrafter och engagemang för att skapa ett rättvisare USA är den värd att läsa. Hon har ännu ett steg att ta, om det nu blir 2024 eller senare.

Tommy Svensson