Anders Johnsons nya upplaga av sin tidigare prisbelönta Invandrarna som byggde Sverige från 2010 är en historiebok. Den är också ett lågmält men kraftfullt inlägg i vår tids mest infekterade politiska debatt. Just därför är det svårt att tänka sig en mer intressant utgivning från Timbro förlag i dagens svenska idéklimat.

Boken bygger vidare på Johnsons tidigare arbeten om migrationens betydelse för Sveriges ekonomiska, kulturella och industriella utveckling, men den framstår nu som ovanligt angelägen. Med sin breda bildning, imponerande detaljkunskap och närmast encyklopediska berättarglädje visar Johnson hur Sverige under århundraden formats av människor som kommit utifrån: vallonsmeder, tyska handels- män, brittiska ingenjörer, judiska entreprenörer, italienska hantverkare och otaliga andra grupper som satt djupa och bestående avtryck i det svenska samhället.

Men det mest slående är inte den gedigna historiska genomgången i sig, utan den idépolitiska laddningen. Johnson skriver utan polemik, men effekten blir ändå närmast polemisk. I en tid då migrationsfrågan allt oftare reduceras till problem, kontrollåtgärder och allmän misstänksamhet mot det främmande påminner han om något som nästan blivit kontroversiellt att säga högt: att invandring också har varit en av Sveriges stora framgångs- faktorer.

Bok

Här uppstår den verkliga spänningen i projektet. Timbro har historiskt varit en stark röst för öppenhet, invandring och internationell rörlighet. Men under senare år har Timbro och stora delar av borgerligheten gradvis anpassat sig till ett betydligt hårdare migrationspolitiskt klimat, präglat av Tidöavtalets logik och den framväxande ”Tidö 2.0”-andan där nya restriktioner, återvandring och volymmål dominerar. Mot den bakgrunden framstår Invandrarna som byggde Sverige som en intern idéhistorisk påminnelse om vad den liberala traditionen en gång faktiskt stod för.

Johnson moraliserar inte. Han argumenterar inte ens särskilt explicit. Just därför blir boken så effektiv. Genom hundratals konkreta exempel visar han hur djupt sammanvävd svensk historia är med migration och internationella impulser. Företagsnamn som Bonniers och Gleerups, Cloetta och Marabou, Felix och Findus, Höganäs och Perstorp flimrar förbi. Det handlar inte om några enstaka undantag i svensk historia — utan om själva normalfallet.

Stilistiskt är boken dessutom ovanligt tillgänglig för att vara så faktatung. Johnson är en av Sveriges mest produktiva populärhistoriska författare med journalistisk blick för den talande detaljen och ett gott sinne för berättelsens rytm. Kombinationen av näringslivshistoria, personporträtt och kulturhistoria gör läsningen både lärorik och underhållande.

Invandrarna som byggde Sverige är en bok som inte bara återupprättar en ofta förbisedd del av Sveriges historia, utan också indirekt ställer en obekväm fråga till samtidens politiska etablisemang, inte minst till den del av Timbrosfären som nu har gjort gemensam sak med Sverigedemokraternas tankesmedja Oikos: Om invandrarna byggde Sverige – vilka är det då som river ned berättelsen om dem?

Lars Ilshammar

Anders Johnson (2026): Invandrarna som byggde Sverige [uppdaterad version av Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige från 2010]. Stockholm, Timbro förlag.