I mitt föräldrahem trodde man inte på Gud. Men det fanns trots detta en husgud som ständigt och jämt åberopades. Den guden var den legendariske socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss, som min far en gång varit statssekreterare hos när Tage Erlander var statsminister.

I dag är den inte många som vare sig hört talas om eller läst något av Wigforss som levde mellan 1881 och 1977. I dagarna har dock journalisten och historikern Henrik Arnstads biografi kommit av trycket. Den förbannade optimisten Ernst Wigforss (Akademiska media) är mycket läsvärd och kan på sätt och vis av flera skäl sägas ha kommit ut i rättan tid.

Boken kommer ut när Socialdemokraterna inleder ett omfattande arbete med att granska sin politik och sina budskap, till och med kanske tänka nytt inför valet 2026. Enligt uppgift också blicka tillbaka mot 80-talets socialdemokrati. När jag läste boken insåg jag själv direkt att den granskningen nog borde gå längre tillbaka, ja till de decennier när Wigforss var aktiv och drivande i arbetet med att forma den socialdemokratiska politiken. Jag är inte ensam om att tycka så. 

På ett ABF-seminarium där boken presenterades och diskuterades av en illuster panel framhöll den tidigare statsministern och partiledaren Ingvar Carlsson just att de som ska se över politiken borde gå längre tillbaka i tiden och just därför läsa Arnstads bok.

Biografin brister framför allt i ett avseende. Den är väl lång, hela 500 sidor. Trots detta önskar jag att den också innehållit ett sakregister utöver det omfattande personregistret. Men det faktum att boken är väl tjock kompenseras av att dispositionen med sex delar efter en tidsaxel har tydliga och målande rubriker. 

Även kapitelrubrikerna är föredömligt tydliga, något som gör det möjligt för läsaren att hoppa mellan avsnitten. Wigforss var en flitig skribent både före och efter sin tid i politiken, som han lämnade 1949.

Han var docent i nordiska språk och hade disputerat på en avhandling om halländska dialekter. Han må ha varit en lysande politiker och skribent, men avhandlingen är i dag svår att läsa – jag har försökt. 

Däremot vill jag rekommendera en av hans skrifter som något märkligt inte ingår i Wigforss samlade skrifter. Den har snart hundra år på nacken och skrevs 1927 när han för första gången hade varit finansminister. Bokens titel är Hur en svensk riksbudget blir till. Särskilt givande för oss som någon gång jobbat på finansens budgetavdelning eller någon av dess organisatoriska föregångare alternativt någon av motståndarna inom Regeringskansliet. 

Även om budgetarbetet reformerats många gånger sen dess ler man igenkännande när man läser hans starkt ironiska kommentarer om hur myndigheterna inte alltid helt lysande argumenterar för att få höjda anslag.

Men vad är det då som gör boken så bra och så särskilt relevant just nu? Två aspekter förtjänas att särskilt lyftas fram. Den första gäller beskrivningen av Wigforss som en av de ledande nazismmotståndarna i regeringen. Han var uppvuxen i en frireligiös miljö, blev socialist men tog samtidigt tidigt avstånd från marxismen. Han var vidare skribenten bakom Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Programmet var inte någon pamflett, utan en rejäl skrift om drygt 200 sidor. Trots att dess punkter skrevs för snart ett sekel sedan skulle underrubrikerna full sysselsättning, rättvis fördelning och höjd levnadsstandard samt större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet förfarande kunna fungera som utgångspunkter för en nutida idéskrift.

Boken framhäver också hur Wigforss förenade en djup ideologisk grundsyn med förmågan att med denna intakt kunna vara med att utforma en politik som var såväl pragmatisk som genomförbar.

Men den gamle finansministern var inte populär bland alla. Det fanns ett omfattande hat mot honom, fullt jämförbart med det hat som Olof Palme mötte under 70- och 80-talen. 

Den andra styrkan i Arnstads biografi är att lyfta fram ytterligare en aspekt som gör boken så relevant för den politiska debatten i dagsläget. Det är att författaren avslutningsvis ställer frågan om vad finns kvar nu av det samhälle som Wigforss var med och skapade. Svaret blir att spår finns kvar men att det mesta ligger i ruiner. Det finns således all anledning att i dagens debatt ta upp vad som skulle kunna återupplivas i modern tappning.

Marja Lemne

(Denna artikel har tidigare varit publicerad i Folkbladet i Norrköping)