Kurt Lundgren har skrivit en engagerande bok med titeln Landet lagom och det pragmatiska arvet (Dialogos förlag), skriver Monica Andersson. 

   I boken lyfter han fram de amerikanska pragmatiska filosoferna Charles Sanders Pierce, William James och John Dewey och det inflytande de tillsammans med Karl Popper har haft på det politiska klimatet i Sverige. De inspirerade till en pragmatisk hållning som byggde på att testa lösningar på samhällsproblemen och att pröva sig fram tills man fann en långsiktigt hållbar lösning. Grunden var att utgå från verkligheten och med ett ödmjukt sinne fatta beslut utan att ha en fullständig information och att kontinuerligt anpassa lösningarna utan tidiga låsningar och önsketänkande. 

   Ernst Wigforss myntade uttrycker provisoriska utopier för den här hållningen som både han och Gustav Möller tillämpade när välfärdssamhället växte fram, demokratin i Sverige stärktes och Keynes synsätt tillämpades för att bekämpa arbetslösheten under depressionen och framåt. Karl Popper tillförde en kritisk rationalism som byggde på att lyssna på kritiska argument och lära av erfarenhet. Inom vetenskapen drev han kravet på falsifiering, en metod som också fungerar i praktiken. Den bygger på insikten att man kan ha fel och att teorier måste testas och rättas efterhand. Ett krav han också ställde på politiska teorier.

   Kurt Lundgren tillämpar det pragmatiska protokoll som utvecklades ur de här teorierna i en kritisk granskning av dagens politiska problemområden. Den genomgående brist han ser när lösningar inte fungerar är oförmågan att se verkligheten, låsningar och benägenheten att falla för önsketänkande. Han ser det här bland annat i synen på stat och marknad, skolan, äldreomsorgen och integrationen. 

   Han pläderar för en målarkitektur när man fattar beslut i en radikal osäkerhet. Han förespråkar något som han kallar kunskapsgemenskaper. Han menar att kunskapsbildningen är kollektiv till sin karaktär där man gemensamt försöker lösa problem och att medborgarna ska vara aktiva deltagare i de undersökningar som krävs och att det är de som har erfarenhet och insikter i de problem som ska lösas, som ska mötas. 

   Ett exempel han tar är integrationen och de utsatta områdena. Där lyfter han fram kvinnorna som bor i områdena, de erfarna och kloka lärarna där, polisen, socialförvaltningen, bostadsföretagen, affärsinnehavarna, idrottsföreningarna, musikföreningarna m m. Han säger att det är de boende och i första hand mödrarna som måste sätta tonen. Egentligen är det en klassisk folkrörelseverksamhet som han förespråkar, men som har tappats bort. Han pekar på arbetsspecialiseringen som en förklaring till det, där bara specialistkunskaper efterfrågas.

   Kurt Lundgren jämför det med hur organisationsfilosofen Donald Schön beskriver hur yrkesmänniskor fungerar. Han säger att de omedvetet reflekterar över sitt arbete både själva och tillsammans med sina kollegor, och att de diskuterar hur arbetet hade kunnat utföras på ett annat och bättre sätt. Det kan jämföras med en industriledare som Curt Nicolin, som uppmanade sina medarbetare att våga misslyckas. Med det menade har att hela tiden pröva nya tillvägagångssätt för att utveckla processerna och att kontinuerligt lära av misstagen, inte olikt Poppers kritiska rationalism.

   Kurt Lundgren har skrivit en tankeväckande bok om lärande och reformer som socialdemokratin har all anledning att ta till sig, av inte minst genom att den påminner om hur arbetarrörelsen själv har gått till väga i tidigare skeden. Kurt Lundgren är civilingenjör, nationalekonom, tillväxtanalytiker och adjungerad professor i IT-infrastruktur på KTH.

Monica Andersson