Boken har ett par år på nacken, men Marie Lok Björks roman om Ottar, Elise Ottesen Jensen, är minst lika angelägen läsning i dag, när såväl aborträtten som sexualundervisningen ifrågasätts på nytt och Ottar skulle behöva riva upp himmel och jord igen – som hon gör i boken.

Det går knappast att överskatta Ottars betydelse för synen på sexualitet och på rätten att bestämma över sin egen kropp, och åtskilligt har genom åren skrivits om hennes gärning – om bildandet av RFSU och internationella IPPF, och om ändring av förtryckande lagar.

Men det har inte varit lika lätt att förstå vad som drev henne, vad som fick henne att bryta mot lagen för att ge sig ut och agitera för kvinnors rätt till sina kroppar, informera om preventivmedel och kräva ändring av lagar och regler som riskerade kvinnors liv och hälsa.

Bok

Det är där Marie Lok Björks skildring av Ottars liv och verk har sin styrka. I romanen Jag vill riva upp himmel och jord (Bazar förlag 2023) får hon läsaren att förstå hur det var egna upplevelser som gjorde det omöjligt för den unga Elise att inte engagera sig och hur allt som sedan hände gjorde det lika omöjligt för henne att inte fortsätta.

Elise Ottesen Jensen föddes som det sjuttonde av arton barn i en norsk prästfamilj. När hon såg moderns söndertrasade kropp, växte ilskan hos henne. Och än större blev den när hennes älskade lillasyster försköts från familjen när hon blev gravid och sedan tvingades adoptera bort sitt barn. Elise kunde aldrig förlåta sin far och kände sig tvingad att gå sin egen väg.

Det är den vägen Marie Lok Björk visar och beskriver. Hennes bok är en roman, inte en biografi, men hon säger själv att hon har försökt hålla sig nära verkligheten, och hon lyckas ge en trovärdig skildring av Ottars liv. Ett liv som präglades av både ljus och mörker men där hon alltid lyckades vända sina sorger till konstruktiva nya vägval.

Vi får följa henne när hon utbildar sig till tandläkare men tvingas sluta när hennes händer skadas i en olycka. I stället utvecklar hon sitt skrivande och får, efter att hon träffat och gift sig med syndikalistledaren Albert Jensen, en egen spalt i tidningen Arbetaren. 

Men när ”Kvinnan och hemmet” börjar ta upp frågor om kvinnors rätt till sina kroppar blir det för mycket även för en syndikalistisk redaktionsledning. När hon vägrar att anpassa sig, blir hon tvungen att säga upp sig. Och där och då inleder hon i stället sin bana som kringresande föredragshållare om preventivmedel och sexualundervisning – till en början mot både lagen och den allmänna moralen, men till glädje för en växande skara åhörare och så småningom till accepterande, lagändringar och berömmelse.

Den delen, bildandet av RFSU och ändring av lagar om preventivmedel och om homosexualitet, får vi inte veta mycket om i den här boken. Men det finns beskrivet på andra håll. Här får vi i stället förklaringar till vad som drev Ottar och hur hon vågade ta striden mot fördomar och kvinnoförtryck.

I boken berättar Marie Lok Björk också fint om vänskapen mellan Ottar och Moa Martinsson, om hur de stöttar varandra när livet är som svårast och om hur Ottar uppmuntrar Moa att börja skriva.

Det går som sagt knappast att överskatta vad Elise Ottesen Jensen har betytt för synen på sexualitet och barnafödande, men samtidigt som jag läser om henne ser jag också tydligt att inga segrar är vunna för evigt. I dag förbjuds abort i det ena landet efter det andra, och Sverigedemokraterna motionerar i kyrkomötet om att Svenska kyrkan ska ompröva sin syn på abort. Och i sociala medier vädjar RFSU om stöd för att stoppa förslag om att minska sexualundervisningen i svenska skolor. 

Så det gäller att vi inte glömmer Ottar och att vi stöttar dem som vill och vågar föra hennes kamp vidare. 

Eva Åhlström